Barejn-öarna

*Barejn-öarna, riktigare Bahreïn-öarna (bahrein, arab. dualform af bahr, två sjöar), en omkr. 600 qvkm. stor ögrupp i Persiska viken, i den af halfön Katar bildade stora viken på El-Hasas kust. Hufvudön, Barejn, är 43 km. lång i n. och s. och högst 16 km. bred och består liksom de mycket mindre öarna Sithrah, Umm Nahsan, Moharek, Saijeh, Nebbi Saleh, Khaseifah och Arad till större delen af låga korallbildningar. Naturen är äkta arabisk: nakna öckensträckor omvexla med oaser af palmlundar och stora byar. I midten af B. uppstiger kalkstensberget Djebei Duchan (»töckenberget») till 120 m. höjd, rundt omkring omgifvet af en depression, som åter infattas af lägre kullar. Hafvet omkring öarna är anmärkningsvärdt grundt. Tvänne korallref omgifva öarna B. och Moharek på norra sidan, och der har från äldsta tider idkats ett storartadt perlfiske, som gjort öarna ryktbara i handelns historia. Nu sysselsätter perlfisket, som varar från April till Okt., omkr. 400 båtar med 8–20 man i hvarje. Hvarje båt betalar en afgift till sjeichen. Dykarna äro i allmänhet negerslafvar från Afrika, som för en ringa betalning arbeta för de rika köpmännen i staden Maname på nordöstra kusten af B., med omkr. 8,000 innev. Handeln försiggår på platsen; 3/4 af perlorna säljas till Indien, resten går till Bagdad, Syrien, Turkiet etc. Äfven den öfriga handeln är betydlig, emedan Maname är medelpunkt för hela omsättningen på Arabiens östkust. 1893 anslogs värdet af utförseln till omkr. 7,2 mill. kr., deraf perlor för 4 mill. Vid ebb kan man rida öfver sundet till den hästskoformiga ön Moharek, på hvars vestra ände ligger den mer aristokratiska hufvudstaden Moharek (likaledes med omkr. 8,000 innev.), sjeichens residens. Innevånarna i de öfriga, omkr. 50 byarna på ögruppen äro bönder, som medelst vattning från en mängd brunnar odla sin jord, som producerar dadlar, mandlar, limoner, granatäpplen, vindrufvor, fikon, hvete och korn. Ögruppen, som äfven kallats Aval-öarna (enl. Bent emedan dadellundarna gödas med afskrädet af en rock-art, kallad awal), omtalas tidigt i historien. Arad, med ett stort fort från portugisernas tid, är den enda, som behållit sitt gamla namn (Arados), de öfriga hafva enligt Strabon, Plinius och Ptoiemaios kallats Tyros l. Tylos och Tharros. Herodotos och dessa nämna dem som fenicernas ursprungliga hem, och de gräfningar Bent företog i slutet af 1880-talet i de tusentals, ända till 12 m. höga grafkullarna i norra hälften af hufvudön bragte i dagen fragment af elfenben och andra föremål, som visa omisskänlig likhet med föremål funna i feniciska grafvar på kusten af Medelhafvet och med föremål i Brit. museum från Nimrud i Assyrien, hvilka allmänt antagas hafva utförts af feniciska konstnärer. Begrafningssättet i två våningar öfverensstämmer ock med fenicernas. I alla händelser existerade en liflig förbindelse mellan Medelhafskusten och dessa öar. Sannolikt gick den gamla karavanhandeln med Indien öfver dem. I början af 16:de årh. (före 1521) besattes de af portugiserna, som drefvo perlhandel för egen räkning, och om hvilka flere borgruiner vittna. Från den förportugisiska tiden härstamma ruinerna af den forna hufvudstaden Beled el Kadim, s. v. om Maname. 1622 togos öarna af perserna (sjah Abbas), hvilka dock flere gånger blefvo fördrifna af araberna på fastlandet. 1784 kom arabstammen Uttubi från El-Hasa i varaktig besittning af dem. Sedan turkarna på 1840-talet togo kustlandet längs Persiska viken, äro B. det förr mäktiga furstehuset El Kalifahs af nämnda stam enda landbesittning. 1867 gjorde sjahen af Persien anspråk på öarna, men hindrades genom engelsmännens mellankomst, hvilka då togo öarna under sitt beskydd och 1875 försvarade dem mot ett turkiskt angrepp. Folkmängden på öarna anses uppgå till omkr. 70,000. De åkerbruksidkande araberna äro vahhabiter, kustbefolkningen, som är ganska mycket blandad (med negrer och andra), hyllar den sjiitiska muhammedanismen. Se J. Th. Bent i »Proc. of the R. geographical society» (N. S. XII, 1890).