Barometer (af Grek. baros, tyngd, och metron, mått), fys. och meteor., kallas det instrument, med hvilket lufttrycket uppmätes. Nu brukliga barometrar kunna indelas i följande tvänne hufvudslag:
1) Qvicksilfver-barometern. Om man fyller ett i nedre änden tillblåst cylindriskt glasrör till brädden med qvicksilfver, med fingret tilltäpper dess öfre ände, derpå vänder upp och ned på röret och nedsätter detsamma i vertikal ställning i en skål med qvicksilfver, så finner man efter fingrets aflägsnande, att qvicksilfret sänker sig i röret, men stannar vid en viss höjd öfver qvicksilfver-ytan i skålen. Denna höjd är barometerhöjden och tjenar såsom mått på lufttrycket. På detta enkla sätt förfärdigade Toricelli, Galileis lärjunge, 1643 den förste barometern. Man lärde sig emellertid snart inse, att en noggrann bestämning af lufttrycket kräfver en större omsorg vid instrumentets fabrikation äfvensom iakttagandet af en mängd försigtighetsmått. Vilkoret för att qvicksilfver-pelarens höjd skall svara mot lufttryckets storlek är nämligen, att det i röret ofvanför qvicksilfret befintliga tomrummet (det s. k. Toricelliska vacuum) icke får innehålla den minsta qvantitet luft eller vattengas, emedan i sådan händelse den inneslutne gasen skulle genom sitt tryck motverka det yttre lufttrycket och följaktligen sänka pelaren i barometer-röret. Detta ändamål vinnes genom att koka qvicksilfret. Till en god barometer måste för öfrigt användas rent qvicksilfver, som är fritt från inblandning af främmande metaller. Vid sidan af barometer-röret är fäst en skala (oftast indelad i millimeter), på hvilken man afläser afståndet mellan qvicksilfver-ytorna i kärlet och röret, hvarvid man, när större noggranhet fordras, betjenar sig af nonie (se d. o.). För att minska kapillaritetens (se d. o.) störande inverkan bör man till precisions-instrument nyttja vida glasrör. Af qvicksilfver-barometrar har man följande tvänne klasser: a) Dos- eller cistern-barometern. I denne är röret nedsatt i en vid dosa med qvicksilfver, till hvars yta den yttre luften har fritt tillträde. Emedan barometerhöjden räknas från qvicksilfrets yta i dosan till dess högste punkt i röret, måste skalans nollpunkt vid hvarje observation sammanfalla med qvicksilfver-ytan i dosan. Men när vid förökadt lufttryck qvicksilfret stiger i röret, sjunker naturligtvis dess yta i dosan, och tvärt om. På mindre noggranna instrument fäster man intet afseende vid denna ändring i den yttre qvicksilfver-ytans läge, utan afläser endast förändringarna i röret. De fel, som derigenom uppkomma, äro dess mindre, ju vidare dosan är i förhållande till rörets kaliber. På instrument för vetenskapligt bruk böra emellertid äfven dessa små ändringar tagas i beräkning. Detta kan ske på flere sätt. I den mycket begagnade Fortinska dos-barometern består dosans botten af en läderpåse, hvilken kan höjas och sänkas genom en nedifrån anbragt skruf. Nollpunkten på den vid röret fästa skalan sammanfaller med den nederste änden af en elfenbensspets, som går ned i dosan och är fäst vid dess lock. Vid observationen höjer eller sänker man nu skrufven, till dess qvicksilfver-ytan träffar elfenbens-spetsen, och afläser derefter på skalan qvicksilfrets högste punkt i röret. -- b) Sifon- eller häfvare-barometern. Detta instrument har ingen dosa. Den nedre änden af barometerröret är nämligen böjd uppåt, så att det slutar med ett kortare, vertikalt, öppet rör, i hvilket den nedre, för luftens tryck utsatta qvicksilfver-ytan befinner sig. Detta kortare rör bör hafva samma kaliber som barometer-röret, ty derigenom blir kapillaritetens inverkan i det närmaste upphäfd. Men på grund af likheten mellan de båda rörens genomskärning, blifva ock de båda ytornas motsatta rörelser, som uppkomma vid lufttryckets förändring, lika stora. Man kan således icke här negligera den nedre ytans höjningar och sänkningar. Vanligen äro dessa instrument försedda med flyttbar skala. Genom en skruf höjes eller sänkes skalan, till dess nollpunkten kommer i jämnhöjd med den nedre qvicksilfver-ytan, hvarefter öfre ytans höjd bestämmes af det delstreck på skalan, som med denna yta ligger i samme nivå. Till förekommande af luftens inträngande i det Toricelliska tomrummet är det längre röret ett stycke ofvanför kroken utdraget till ett trattformigt, smalare rör, hvilket går ned ett stycke i det glasrör, hvaraf instrumentets nederste del är bildad. Om nu en luftblåsa tränger in i det kortare röret och passerar kroken, följer hon glasväggen åt; luften samlar sig utanför tratten, i mellanrummet mellan denne och rörets vägg, och kan således icke uppstiga i tomrummet. -- Qvicksilfver-barometerns konstruktion rättar sig i öfrigt efter de särskilda ändamål, för hvilka instrumentet skall användas och som ofta angifvas genom dess namn. Så är sjö- eller skepps-barometern en dos-barometer, på hvilken ett stycke af röret blifvit så mycket hopträngdt, att qvicksilfret endast långsamt kan intränga i barometer-rörets öfre del. De oscillationer, för hvilka qvicksilfver-höjden i röret är utsatt till följd af fartygets krängningar, blifva derigenom ansenligt förminskade. Ännu mera försvagas dessa, derigenom att sjö-barometern är upphängd i en s. k. Cardansk ring (se d. o.). -- De värden barometern visar vid olika tider få ej direkte jämföras med hvarandra, emedan qvicksilfrets höjd i röret beror icke endast af lufttrycket, utan äfven af qvicksilfrets temperatur vid observations-tillfallet. Hvarje god barometer har derför en termometer, på hvilken denne temperatur kan iakttagas. Med kännedom af densamme kan man genom en enkel räkning finna den höjd, som skulle hafva observerats, i fall temperaturen hade varit 0°. Endast till 0° reducerade barometerstånd kunna jämföras med hvarandra.
2) Aneroid (af Grek. nekande a och eroein, flyta), Aneroid-barometer l. Holosterisk barometer (af Grek. holos, hel och hållen, och stereos, hård, af fasta ämnen) äro namn på en barometer, i hvilken ingen vätska förekommer.
I detta instrument verkar lufttrycket direkte på de tunna väggarna af en hermetiskt sluten metalldosa, ur hvilken luften blifvit utpumpad. De förnämsta slagen af aneroider äro följande: a) Vidis aneroid, betydligt förbättrad af Naudet. Instrumentet har formen af en dosa. Närmast under den glasskifva, som ofvantill täcker dosan, sitter en skifva, hvilken utefter periferien är graderad i millimeter eller i något annat mått, hvaruti barometer-ståndet plägar angifvas. En i dosans centrum placerad visare angifver, genom sin ställning till dessa grader, det rådande barometer-ståndet. På en del instrument plägar skifvan vara ersatt af en graderad ring, så att apparatens inre delar blifva synliga. Man ser då i instrumentets botten en metallskifva (bottenskifvan), som tjenar till fäste för det öfriga. Ofvanpå denna sitter en platt dosa, ur hvilken luften blifvit utpumpad. Vi vilja kalla henne "luftdosan". Hennes bottnar bestå af mycket tunna, elastiska mässingsbleck af vågig form. Den yttre luften, som sträfvar att genom sitt tryck sammanpressa dessa bottnar, motverkas deri af en stark fjäder, bestående af en bred, dubbelviken lamell af stål, hvilken med sin ene ände är fäst vid bottenskifvan och med den andre vid midten af luftdosans öfre botten. De rörelser, som lufttrycksförändringarna åstadkomma i luftdosan, meddela sig följaktligen till fjädern. Från denna utgår en mässingsstång, hvars andre ände står i förbindelse med ett system af häfstänger, genom hvilka fjäderns rörelser förstoras i förhållande till rörelsen hos den nämnde metallbottnen och öfverföras till en kedja, som är upprullad kring den axel i instrumentets centrum, på hvilken visaren sitter. När lufttrycket tilltager, afrullas kedjan, och visaren vrides derigenom mot de högre talen på skalan. När lufttrycket minskas, återföres visaren till sitt förra läge genom en spiralfjäder, som med sin ene ände är fäst vid bottenskifvan och med den andre på axeln, hvarvid ett motsvarande stycke af kedjan å nyo upplindas.
b) Bourdons aneroid l. metall-barometer har till det yttre stor likhet med Vidis, men är till principen helt olika. Luftdosan har nämligen formen af ett rör med elliptisk genomskärning. Detta rör är böjdt såsom en ring, hvilken på ett ställe blifvit afskuren (se fig. 1), med ändarna (A och C) liggande på ett litet afstånd från hvarandra. Rörets midt (B) är fäst
Fig. 1.
vid instrumentets bottenskifva. Vid tilltagande lufttryck sammandrager sig ringen, så att ändarna närma sig hvarandra; vid lufttryckets aftagande deremot sträfvar elasticiteten att aflägsna ändarna. Dessa rörelser meddela sig, genom en utvexling af häfstänger (AE, ED och DC), till en mycket lätt metallpjes, hvars aflägsne ände (i k) har formen af en kam och är försedd med fina tänder. Dessa ingripa i ett litet hjul, fäst på samme axel som visaren, hvilken på detta sätt af lufttryckets variationer sättes i rörelse längs med den skala, som angifver de olika barometer-stånden.
c) Goldschmids aneroid framställes i närstående fig. 2. Dosan (a) är försedd med
Fig. 2.
ett vridbart lock (b), i hvars midt, på inre sidan, sitter en skruf, såsom ses af fig. 3, hvilken framställer en schematisk bild af instrumentets inre delar. Denne skruf hvilar mot den ena af de tvänne sammanlödda fjädrarna (F och G), af hvilka den undre är fäst omedelbart på luftdosans (B) öfre botten. Genom att vrida locket (b) kan man nedskrufva fjädern F, så att båda fjädrarna komma att ligga i samma horisontala plan. Detta inträffar, när
Fig. 3.
de på skifvorna F' och G' uppdragne horisontale linierna sammanfalla till en. För att göra denna inställning exakt (i fig. 2 föreställas fjädrarna hafva detta läge) betraktas skifvorna genom luppen (g). Afläsningen sker dels på den lilla skalan (d f), dels på den rundt omkring locket befintliga graderingen. Luftdosan har för öfrigt samma form som i Vidis aneroid, men utvexlingen är, såsom synes af det föregående, mycket enklare. -- För att med en aneroid kunna få det verkliga barometer-ståndet är det nödvändigt, antingen att graderna göras olika stora, och att deras storlek på olika ställen bestämmes genom jämförelse med en qvicksilfver-barometer, eller ock att med stöd af en serie sådana jämförelser en tabell upprättas,
efter hvilken afläsningarna på den i lika stora grader indelade skalan förvandlas till barometerhöjder. Det förra sättet användes vid de tvänne första aneroiderna, det senare vid den Goldschmidska. -- Aneroiden är ett särdeles beqvämt instrument på resor i bergstrakter och på sjön, men anses mindre duglig till vetenskapligt bruk, derför att han lätt ändrar sig vid stötar och hastiga rörelser. R. R.
