Basilika, Grek. basilike (stoa), Lat. basilica (domus), egentl. kunglig boning. -- 1) Den antika basilikan var en till domstolsförhandlingar eller för affärsverksamhet afsedd praktbyggnad. Namnet basilika nyttjades äfven om förnäma personers privatpalats. Basilika-byggnadernas form var af grekiskt ursprung, men deras högre arkitektoniska utveckling tillhörde den romerska konsten. Grundformen utgjordes af ett aflångt rum och en till dettas ena smalsida sig anslutande, af en halfkupol öfverhvälfd halfcirkelnisch (tribuna, apsis, concha), i hvilken domstolen sannolikt hade sin plats. Långhuset var genom kolonnrader deladt i tre eller fem skepp, och midtskeppet, som var bredare och vanligen högre än sidoskeppen, var antingen obetäckt eller försedt med platt tak, eller, i senare tid. t. o. m. täckt af korshvalf. Berömda antika basilikor voro bl. a. Basilica Julia, B. Fulvia och i>B. Ulpia - alla i Rom. Från det 4:de årh. e. Kr. härrör troligen den 1846 återställda och sedan dess för kyrkligt ändamål inrättade basilikan i Trier.
2) Äfven de äldsta kristna kyrkbyggnaderna och en särskild klass af medeltidens kallas basilikor. Den kristna basilikans grundform är lånad från den antika och utgöres sålunda hufvudsakligen af ett långhus, som af kolonner eller pelare är deladt i tre eller fem smala och låga sidoskepp, samt ett bredt och högt, med en takstol fullkomligt täckt midtskepp, som, vanligen i öster, får sin afslutning i den halfcirkelrunde altarnischen (apsis, concha). Framför denne går oftast ett tvärskepp (af midtskeppets höjd och bredd), som öppnar sig mot midtskeppet med en mäktig halfcirkelbåge, d. s. k. triumfbågen, och som, genom att skjuta framom långhusets sidor, gifvet korsform åt byggnadens plan. Tvärskeppet var bestämdt till presbyterium l. sanctuarium, d. v. s. plats för presterskapet och altaret, hvilket stod fritt framför nischen. Under sanktuariet fans vanligen en liten till sarkofag för kyrkans titelhelgon bestämd grift, confessio, hvilken småningom utbildades till den s. k. kryptan (den underjordiska kyrkan). Långhuset inrymde församlingen: männen på norra och qvinnorna på södra sidan. Till dess vestre ände anslöt sig ett smalt, afskrankadt rum, narthex, som upptog de ännu ej till kyrkans samfund hörande katekumenerna. Slutligen tillades ofta på basilikans vestra sida en yttre, af kolonnhallar omsluten gård (atrium, paradisus), i hvars midt stod en funt, ur hvilken man bestänkte sig vid inträdet. Der uppehöllo sig under gudstjensten de, som blifvit utstötta ur kyrkan och dömda till offentlig botgöring. På denna sida kommo slutligen under den romanska perioden tornbyggnaderna. -- Bland de äldsta kristna basilikor, som ännu finnas i behåll, må nämnas kyrkorna S. Mario maggiore, S. Giovanni in Laterano, S. Pietro in Vincoli, S. Clemente (alla i Rom) samt S. Apollinare nuovo och S. Apollinare in Classe i Ravenna. Slutligen må påminnas om Bonifacius-kyrkan i München, byggd i basilika-stil af Ziebland under Ludvig I:s tid.