Basker, Sp. Vascongados, Bask. Euscaldunac, en märkvärdig folkstam, som bor omkring inre delen af Biscaya-viken på båda sidorna om Pyreneernas vestre ände, dels i Frankrike, der i depart. Basses-Pyrénées på 6,000 qv.-kilom. (108 qv.-mil) bo 140,000 basker, dels och förnämligast i Spanien, der baskerna utgöra hufvudbefolkningen i f. d. konungariket Navarra, i synnerhet i dess nordligare och bergigare delar, samt i de efter dem uppkallade Baskiska provinserna. Hela antalet af basker i Spanien uppgår till omkr. 660,000. De utgöra en egen folkstam, den enda återstoden af de en gång öfver hela Spanien och södra Frankrike utbredde ibererna. De spanske baskerna, som bättre än de franske bevarat sin nationalitet, äro glödande patrioter, stolta öfver sitt lands företrädesrättigheter och öfver sitt folks ålder och ära. De äro starka, vackra, arbetsamma, enkla till sina seder. Bönderna bära ännu sin fornåldriga drägt. Tappra och oförskräckta, bibehålla baskerna ännu samma frihetskärlek, men äfven samma lidelsefullhet och hämdlystnad, som utmärkte dem redan på Hannibals tid. Ett visst välstånd är allmänt. Den talrike baskiske adeln bor ännu till stor del i halfförfallna borgar och fyrkantiga torn, kallade casas solas. -- Baskerna hafva ett eget, från det spanska alldeles skildt språk, af dem sjelfva kalladt euscara, eskuara eller esquera. Det är af keltiskt ursprung, i allmänhet detsamma som de gamle iberernas, men har under tidernas lopp undergått många förändringar. Det talas i tre dialekter, men begagnas blott af det lägre folket. De bildade tala sedan lång tid tillbaka antingen franska (de, som bo norr om Pyreneerna) eller spanska (söder om dessa berg). En egen baskisk literatur finnes icke; dock har man i nyare tider börjat samla och trycka baskiska folksånger. Likaledes har språket blifvit behandladt i ordböcker och grammatiker. Hvad som för öfrigt blifvit utgifvet på baskiska språket består nästan endast af religiösa arbeten.
Baskiska provinserna kufvades aldrig af araberna. Äfven under karolingerna bevarade de en viss sjelfständighet under sina egne hertigar. Endast Navarra var ända till 806 delvis besatt af araberna; det eröfrades sedan af Ludvig den fromme. Efter det frankiska väldets försvagande uppstod der (från år 905) ett sjelfständigt konungarike. Ferdinand den katolske eröfrade 1512 den s. om Pyreneerna belägne delen (Öfre Navarra); Nedre Navarra kom genom arftagarinnan Jeanne d'Albrets förmälning med Anton, Henrik IV: s fader, till huset Bourbon. De egentliga baskiska provinserna: Biscaya, Alava och Guipuzcoa, förenade sig redan i första början af 13:de årh. med Kastilien genom ett fördrag, i hvilket de förbehöllo sig sina fueros (fri- och rättigheter) och hvilket de spanske konungarna vid sin tronbestigning måste besvärja. Genom detta fördrag fingo innebyggarna rätt att sätta sig till motvärn, om deras lagbestämda ställning kränktes.
Dessa fueros tillförsäkrade baskiska provinserna nästan full republikansk frihet och en egen ställning såsom sjelfständiga stater, egna landtdagar för hvarje provins (kallade "cortes" eller "juntor", hvilka höllos under bar himmel), sjelfstyrelse under folkvalda öfverhetspersoner och kungliga tillsyningsmän, fri kommunalförfattning, frihet från värnepligt i krig utom landet (annars resning i massa) och frihet från statsskatter (utom frivilliga tillskott, donationes). Den spanska tullgränsen gick söder om deras område, och detta framkallade starkt smuggleri. De franske baskernas fueros upphäfdes 1791; de spanske baskernas upphäfdes 1820, men återställdes 1823. Då den spanska regeringen 1833 ej ovilkorligt ville lofva vidmakthålla dessa fueros, togo baskerna parti för don Carlos och kämpade i sex år hårdnackadt för honom och för sina rättigheter. Efter förlikningen i Bergara 1839 blefvo dessa stadfästa af de spanske kamrarna, likväl under förbehåll att de icke skadade rikets enhet. Emellertid följde deras fullkomliga återställande först 1844 under Narvaez. De blefvo dock aldrig fullständigt genomförda, hvarför baskerna städse voro i opposition mot central-regeringen i Madrid och under den sista carlistiska uppresningen, 1872--76, bildade det kraftigaste stödet för don Carlos, hertigen af Madrid. Följden deraf blef emellertid, att styrelsen utförde sin plan att bringa dessa landsändar till likformighet med det öfriga Spanien. Baskerna hafva förlorat sin undantagsställning i afseende på skattefrihet och frihet från rekrytering, men bibehålla sin provinsiella och kommunala representation. A. B. B.