Becket

Becket, Thomas à, äfven känd under namnet Thomas of Canterbury, föddes 1118 i London och blef, sedan han studerat i Oxford, Paris och Bologna, ärkedjekne hos ärkebiskop Teobald af Canterbury. Sedan B., på denne sin gynnares rekommendation, blifvit anställd såsom kansler hos Henrik II, följde han denne konung till Frankrike och deltog i striden der i spetsen för ett lysande och talrikt riddarefölje. Han blef också lärare för kronprinsen och vann i så hög grad konungens ynnest, att de två tycktes hafva blott ett hjerta och en själ. När ärkebiskopsstolen i Canterbury blef ledig, lät Henrik, 1162, välja B. till Teobalds efterträdare. Men nu ändrade B. helt och hållet sitt uppförande. Konungen hade räknat på att i sin vän och hjelpare finna ett troget stöd i kampen mot hierarkien och den andliga makten; men B., som nu utbytt sitt yppiga lefnadssätt mot allvar, försakelser och from askes, uppträdde såsom en försvarare af kyrkans oberoende och såsom en skyddare af sina stamförvandter, de af normannerna hårdt förtryckte angelsachserna. Öfvergifven af biskoparna och till en tid af sjelfva påfven, måste emellertid B. 1164 gifva sitt bifall till konstitutionerna i Clarendon, hvilka stadgade statens makt öfver kyrkan och ställde de andlige under den verldsliga lagskipningen. Men B. återkallade snart det honom aftvungna samtycket, och då han till följd deraf s. å. ställdes inför rätta i Northampton, jäfvade han domstolen och vädjade till påfven, Alexander III, samt flydde till Frankrike, hvarifrån han, skyddad af landets monark, åter bjöd sin konung trots. På kriget mellan Frankrike och England följde fred och dermed år 1170 en skenbar försoning mellan konungen och B., som nu återvände till sitt ärkebiskopsdöme. Hemkommen, uppträdde han likväl genast lika trotsigt mot konungen, och då denne förbittrad uttryckte sin undran om han då aldrig skulle blifva prelaten qvitt, begafvo sig fyra af hofmännen till Canterbury och mördade ärkebiskopen i sjelfva kyrkan (1170). Konungen gick sålunda segrande ur striden mot hierarkien, men endast med möda undgick hans land påflig bannlysning för mordet. B. blef förklarad för helgon, och konungen måste förödmjuka sig på hans graf. Hans minne firades årligen, och med särskilda högtidligheter hvart 50:de år. Det engelska folket, som i honom äfven vördade kämpen mot de normanniske tyrannerna, vallfärdade till grafven, tills Henrik VIII, efter sin brytning med påfven, lät döma E. såsom förrädare, uppbränna hans stoft och plundra hans på gåfvor rika grafkapell. E. V. M.