Befordran, Befordrings-mål, Befordrings-grunder. En synnerligen vigtig del af de funktioner, hvilka tillkomma förvaltningen, är tillsättandet af de personer, som hafva till åliggande att utföra de värf, af hvilka statsändamålets uppfyllande beror. Af den skicklighet och klokhet, med hvilken detta tillsättande sker, beror det mer eller mindre fullständiga sätt, hvarpå staten uppfyller sin bestämmelse. Det ligger i sakens natur, att de, hvilka innehafva rättigheten att utnämna statens tjenare, skola i stater, som befinna sig på en låg utvecklingsgrad, kunna förfara friare, såväl med afseende på sättet för tillsättningen som beträffande de grunder, efter hvilka hon eger rum; men i samma mån som ett mera utveckladt rättsmedvetande kräfver, att förvaltningens funktioner skola ordnas efter lag, i samma mån stadgas på förhand ett visst, bestämdt förfarande vid dessa ärendens behandling. De förvaltningens organ, som handlägga dessa ärenden, blifva skyldiga att dervid iakttaga en viss ordning, att dervid fästa afseende på vissa omständigheter, och de medborgare, hvilkas intressen det förnämligast gäller, blifva berättigade att fordra, det förvaltningen följer hvad som för densamma i dessa fall blifvit föreskrifvet. Så uppkommer en särskild klass af rättsligen ordnade förvaltningsärenden, som kallas befordringsmål, vid
hvilka ej allenast det formella förfarandet är rättsligen bestämdt, utan äfven, så vidt ske kan, de materiella omständigheter äro angifna, som skola ligga till grund för de förvaltande organens beslut i dylika mål och derför kallas befordrings-grunder.
Fäster man sig nu till en början vid de sistnämnde och tager dem i betraktande efter svensk rätt -- och få land torde ega ett så lagbestämdt befordringsväsende som Sverige, ett arf från det till en stor del af ämbetsmän sammansatta ståndens välde under frihetstiden --, så finner man, att dessa grunder kunna hänföras till två slag. Det ena är att anse såsom vilkor, utan hvilkas uppfyllande ingen kan vinna befordran i statens tjenst i allmänhet eller till viss beställning; det senare sådana, hvilka i allmänhet göra en person bestämdt qvalificerad till erhållande af en befattning och specielt mera qvalificerad än andra, som äro hans medsökande. Det är för öfrigt klart, att uppfyllandet af de nämnda vilkoren kan ske på ett sådant sätt, att den positiva företrädesrätten derigenom ådagalägges. Af de ofvan nämnda vilkoren kan man urskilja två klasser. Den ene utgöres af sådana, hvilka erfordras för hvarje befattning i statens tjenst, den andre bildas af dem, hvilka qvalificera en person till en viss befattning. Enligt svensk rätt äro vilkor af förra slaget: oförvitligt uppförande, viss ålder och svensk medborgarerätt. Vilkoren af det andra slaget bestå hufvudsakligen af kunskapsprof, afpassade efter särskilda befattningar. De vigtigaste af dessa kunskapsprof afläggas genom examina vid universiteten; vid dessa sker sålunda den teoretiska grundläggningen af de kunskaper, som äro nödvändiga för fortkomst på ämbetsmannabanan. Genom särskilda författningar -- af hvilka k. kungörelsen af d. 12 Maj 1865 är den vigtigaste i fråga om civila befattningar i allmänhet -- är sedan bestämdt hvilka kunskapsprof som erfordras för att någon skall vinna behörighet till tjenst af det ena eller andra slaget. Utom nämnda vilkor tillkomma i vissa fall andra fordringar, såsom viss trosbekännelse, borgen (gällande för ämbets- och tjenstemän, som hafva uppbörd om händer) o. s. v. Uppfyllandet af dessa vilkor benämnes kompetens till statens tjenst. Denna kompetens är olika för olika befattningar, allt efter deras beskaffenhet.
Det andra slaget af befordringsgrunder, hvilka mera positivt uttrycka en persons qvalifikation att i den ena eller andra befattningen besörja statens tjenst, kunna anses ligga i de redan förut nämnda, men få sin egentliga betydelse, när jämförelse mellan flere sökande ifrågakommer. De omnämnas i Reg.-form., § 28, och äro förtjenst och skicklighet. I det sammanhang, hvari de omtalas i nämnda lagrum, anbefallas de, i motsats till börd, såsom grunder för befordran till tjenster; men otvifvelaktigt är, att de hafva en vidsträcktare tillämpning och derför böra tagas i betraktande vid hvarje befordringsmål, ehvad det gäller sökande af lika eller olika börd. I det s. k. "Tjenstebetänkandet" af d. 23 Nov. 1756 förklaras uttryckligen hvilken betydelse dessa båda begrepp skulle ega. Med skicklighet skulle förstås teoretisk kunskap eller studier, med förtjenst deremot meriter eller tjensteår. Skickligheten skulle gälla endast såsom grund för anställning i statens tjenst; hvarje vidare befordran skulle ske efter förtjenst, d. v. s. -- enligt den tolkning ordet då fick -- efter tjensteålder. Den författning, som åt dessa begrepp gaf den ofvan anförda särskilda betydelsen, har upphört att gälla; men förtjenst och skicklighet äro fortfarande anbefallda såsom befordringsgrunder, och en betydelse måste derför i nämnda afseende tilläggas dessa båda begrepp. Skickligheten är utan tvifvel det vidsträcktaste begreppet, eller det, hvilket i sig innefattar alla qvalifikationer för bestridande af en offentlig befattning; förtjenst torde ännu böra fattas såsom utöfvande af det allmännas tjenst. Der en större skicklighet kan ådagaläggas på annat sätt än genom tjenstgöring, bör den, som visar sig ega denne egenskap, hafva företräde framför en annan, som hufvudsakligen åberopar sig på förtjenst, likasom man äfven kan säga, att den större skickligheten är den rätta förtjensten, som berättigar till befordran att sköta det allmännas värf.
Förfarandet vid tjensters tillsättande är mycket olika. Detta gäller först och främst i afseende på den myndighet, hvilken utnämningsrätten tillkommer. Alla högre och vigtigare befattningar tillsättas af konungen. Hvad förfarandet i öfrigt angår, så kan man -- allt med afseende på svensk rätt -- urskilja två klasser af befattningar: den ene sådana, hvilka tillsättas utan ansökan, den andre sådana, för hvilkas erhållande ansökan måste göras. De förra befattningarna äro i allmänhet högre ämbeten inom förvaltningen och domarekåren, till hvilkas besörjande så framstående egenskaper kräfvas, att antalet af dem, som gjort sig kända för dylika egenskaper, måste vara jämförelsevis litet. Alla rent militära befattningar tillsättas utan ansökning. Vid tjenster, som tillsättas efter ansökan, är förfarandet något vidlyftigare. Tjensten skall förklaras ledig, ansökningen skall inlemnas, förslag skall upprättas (hvarmed förstås presentation af ett antal personer, vanligen tre, till den myndighet, hvilken innehar utnämningsrätten, hvaraf följer, att upprättandet af förslaget måste tillhöra en annan än den sist nämnda), och slutligen sker utnämnandet. Det är just vid upprättandet af förslaget och vid utnämningen, som tillämpningen af de ofvan anförda befordringsgrunderna kommer i fråga. Beträffande vissa tjenster förekomma ock särskilda åtgärder, som skola följa efter förslaget, men föregå tillsättningen. En sådan är det yttrande om de sökandes skicklighet och kompetens, som i vissa fall skall afgifvas af särskild myndighet; en annan är afgifvandet af förord åt någon af de å förslaget uppförde, hvilket afgifves af samma myndighet, som upprättat förslaget. Sistnämnda åtgärd synes vara skäligen oformlig, då den, som eger största skicklighet och förtjenst, väl bör ställas i främsta rummet å förslaget och således ej behöfva något annat förord än detta. Men åtgärden härleder sig
utan tvifvel derifrån, att man ansett ordningen å förslaget vara beroende af mera formella omständigheter och att derför en afvikelse derifrån på materiella grunder kunde komma i fråga -- en uppfattning, som dock ej är riktig, emedan alla omständigheter, som grundlägga en persons förtjenst och skicklighet, böra tagas i betraktande vid förslagets upprättande och bestämma det rum, som skall tilldelas hvar och en af de der uppförde. För öfrigt är det klart, att en sökande har rätt att anföra besvär öfver ett upprättadt förslag äfvensom öfver en utnämning, som icke skett af konungen.
De åtgärder, hvilka här ofvan blifvit i största korthet angifna, bilda tillsammans dessa befordringsmål, på hvilkas vigt för förvaltningens lyckliga gång uppmärksamheten i det föregående blifvit fäst. -- Om befordran till särskilda ämbeten och tjenster lemnas redogörelse i dithörande artiklar. Th. R.