Tjenstebetänkandet kallas en k. förordning om grunderna för befordran i svenska statens tjenst, som utfärdades d. 23 Nov. 1756. Anledningen dertill voro tvister angående tjensteutnämningar, som egt rum mellan konung Adolf Fredrik och rådet och föranledt en vädjan till ständerna af både konung och råd. Sedan riksdagen i Nov. 1755 gifvit rådet rätt, utarbetade Sekreta deputationen till förekommande af framtida tvister det nämnda betänkandet, som, efter hofvets misslyckade revolutionsförsök i Juni 1756, blef af samtliga stånden med några obetydliga ändringar gilladt och i denna form genom skrifvelsen af d. 20 och 21 Okt. meddeladt regeringen till efterrättelse. Hufvudsyftet med förordningen var att närmare bestämma hvad som menades med de i grundlagarna angifna befordringsgrunderna: skicklighet, erfarenhet och förtjenst. Skicklighet förklarades vara detsamma som teoretiska kunskaper (= examensbetyg), nämligen vid första anställningen i statens tjenst, men i fråga om redan anställda ämbetsmän innebära detsamma som förtjenst, emedan hvarje ämbetsman, som oförvitligen tjent, måste anses skicklig. Förtjenst och erfarenhet åter bestämdes såsom liktydiga med tjenstgöring utan ämbetsfel, och sålunda upphöjdes tjensteåldern, eller »ancienniteten», till enda befordringsgrund eller måttstock vid jämförelse mellan befordringssökande ämbetsmän, som ej dömts för ämbetsfel. Enligt denna regel skulle såväl de lägre tjenster tillsättas, till hvilka vissa ämbetsverk hade utnämningsrätten, som ock vederbörandes förslag i och för utnämnandet af ämbetsmän med kunglig fullmakt uppsättas. Förordningen innebar sålunda närmast en inskränkning i ämbetsverkens egen andel i befordringsfrågors behandling; i hvad mån den berörde konungens framgår af en jämförelse med de förut gällande reglerna derför. Enligt regeringsformen egde konungen att utan förslag nämna ämbetsmän med minst öfverstes rang, men rådet hade rätt och skyldighet att genom votering omintetgöra utnämningen, ifall den var »stridande mot Sveriges lag, regeringsformen och andra redliga undersåtars välfärd och förtjenst». Genom 1751 års konungaförsäkran bemyndigades emellertid rådet att före utnämning till sådant ämbete sätta 3 på förslag, men konungen kunde nämna utom förslaget -- naturligtvis med risk att få sitt val kasseradt af rådet. Härutinnan kunde nu betänkandet faktiskt blifva ett ytterligare band på konungamakten, emedan det innebar en tyst uppfordran till rådet att använda sin vetorätt hvarje gång utnämningen af en högre ämbetsman (inom eller utom förslaget) syntes stridande mot »anciennitetsprincipen». Vid utnämning af officerare med lägre rang än öfverste uppsattes åter 1 på förslag af regementschefen, och vid utnämning af civila ämbetsmän i motsvarande rangklasser uppsattes 3 på förslag af vederbörande ämbetsverk. I båda fallen var konungen enligt regeringsformen bunden af förslaget, men egde i det sistnämnda att utan rådets inblandning fritt nämna inom detsamma. Genom 1751 års konungaförsäkran medgafs honom i båda fallen rätt att äfven gå utom förslagen; dock skulle rådet då liksom vid högre ämbetstillsättningar kunna genom votering omintetgöra utnämningen. Nu synes meningen varit att upphäfva denna rätt att nämna utom förslag, ty såsom enda medlet att vinna rättelse för den, som vid förslags uppsättande förbigåtts af vederbörande, föreskriiver betänkandet i laga ordning ingifna besvär, och endast i ett fall omtalas konungens rätt att nämna utom förslaget, men på ett sätt, som innebar en inskränkning i förut gällande ordning. Om vid tillsättning af officersplatser med majors rang eller derunder, någon sökande från annat regemente var äldre än den inom regementet af chefen enligt tur föreslagne, borde nämligen rådet äfven föreslå den sålunda förbigångne, och konungen egde då valrätt mellan de båda föreslagne. Någon ny inskränkning i konungens rätt att fritt nämna inom förslag åsyftades egentligen ej med betänkandet; dock infördes en sådan genom föreskriften att om någon 3 gånger förgäfves uppförts på förslag till ämbete, hvartill 3 föreslogos, skulle han tredje gången erhålla karakter och fullmakt och vid nästa ledighet få utan förslag tillträda platsen, men denna afvikelse urskuldas dermed att ständerna genom detta stadgande endast en gång för alla begagnat sin rätt att gifva upprättelse åt den, som blifvit »prejudicierad». För öfrigt innehöll betänkandet närmare bestämmelser om hoftjenstgöring och utländsk krigstjenst såsom befordringsgrunder; på tjenstetillsättningar inom kyrkan, universiteten och läroverken skulle det ej tillämpas.
Tjenstebetänkandet utgör sjelfva kulmen för den byråkratism, som utvecklades ur Frihetstidens statsskick. Det var å ena sidan ett försök af den herskande ämbetsmannaklassen att göra sig så oberoende som möjligt af konungen och äfven af rådet och å den andra ett det ohöljdaste uttryck för den byråkratiska förkärleken för tjensteåldersoch pappersmeriter. Men äfven under detta statsskick måste man snart nog erkänna ohållbarheten af ett dylikt befordringssystem, hvilket var liksom enkom egnadt att på talangens och duglighetens bekostnad gynna medelmåttan. Genom det s. k. »memorialet om lagarnas behöriga verkställighet» af d. 29 Okt. (12 Nov.) 1766 upphäfdes tjenstebetänkandet med undantag af stadgandet om sjelfskrifvenhet till tjenst, till hvilken man 3 gånger förut stått på förslag, hvilket stadgande då äfven utsträcktes till riksrådsplatser. Derigenom bibehölls visserligen en af de vigtigaste inskränkningarna i konungamakten, som tjenstebetänkandet åstadkommit, men ancienniteten hade dock nu upphört att vara enda befordringsgrund. Genom 1772 års revolution förlorade också det nämnda stadgandet gällande kraft. Jfr Befordran och Tjensteår. S. B.