Belgien

Belgien (La Belgique) är den minste och en bland de yngste af Europas stater, men dock förtjent af synnerlig uppmärksamhet, såväl för de snabba framsteg det i senare tider gjort på konstflitens och samhällsförbättringarnas områden som ock för landets betydenhet i handelns och konstens häfder äfvensom i Europas politiska och krigshistoria.

Läge, storlek, gränser. B:s nordligaste punkt, Meerle, är belägen under 51° 30' n. br., dess sydligaste, Torgny, vid 49° 30'; den vestligaste punkten, Adinkerke, ligger vid 20° 12' ö. lgd och dess östligaste, Membach, vid 23° 47'. Landets högste punkt, Jalhay, ligger 669,58 m. (2,254 f.) öfver, dess lägste punkt, S:t Gilles-Waes, 0,77 m. (2,6 f.) under hafvets vanliga yta. -- Största längden från Ostende till Arlon mäter 270, största bredden från Chimay till Turnhout 180 kilom, (1 kilom. = 3,368 f.). Ytvidden är uppmätt till 29,455,16 qv.-kilom. (530,7 qv.-mil), hvadan den för 1874 års slut beräknade folkmängdssiffran, 5,336,634, gifver en relativ folkmängd af öfver hufvud 181 personer på hvarje qv.-kilom. -- Gränsen mot Nederländerna mäter 431 kilom., gränsen mot Tyskland 97, mot Luxemburg 129, mot Frankrike 614 och mot hafvet 67, således i allt 1,338 kilom. (180,8 mil).

Naturbeskaffenhet. Fysisk geografi. Större delen af landet, särskildt mot v. och n., är ett slättland, snarlikt Nederländerna. Mot s. ö. råder större omvexling: skog och kullar uppträda, och gränstrakterna i denna riktning uppfyllas af Ardennernas skogklädda sluttningar, hvilka genomskäras af djupt liggande flodbäddar. Längst vesterut är landet flerestädes så lågt, att det mot hafvet måste skyddas af konstgjorda dammar ("polders"), der ej de af flygsanden bildade samt genom rör och furplanteringar sammanhållna dünerna finnas. Dylika "polders" skydda ock nejderna kring Scheldes låga stränder. B. är i allmänhet synnerligen fruktbart. Ett undantag bildar den s. k. "Campinen", en tämligen högland, sumpig hedsträckning, som upptager den nordöstre delen af prov. Anvers (Antwerpen) och den nordvestre delen af Limburg; äfven den eröfras dock allt mer åt odlingen. De förnämsta af de många floder, som vattna landet, äro Schelde (Escaut) och Maas (Meuse). Båda rinna upp i Frankrike och äro fullt segelbara, när de inträda på belgiskt område. Deras mynningar tillhöra Nederländerna. Schelde, hvars lopp i Belgien mäter 233 kilom. (31,5 mil), är vid Antwerpen (Anvers) 700 m. (2,352 f.) bred och 10 m. (33,6 f.) djup samt tillåter för den skull äfven de mest djupgående fartyg att gå upp till staden. I Schelde mynna Lys och Dender, i Maas Sambre och Ourthe. -- Större delen af Belgien har alla fördelarna och olägenheterna af ett verkligt hafsklimat. Endast i s. ö. förekomma de skarpare klimatiska vexlingar, som tillhöra fastlandet. Der, på Ardennernas skogklädda sluttningar, ligga ock B:s helsosammaste trakter, hvaremot låglandet delvis hemsökes af svåra febrar.

Befolkningsförhållanden. Belgien är Europas tätast befolkade land. Mångenstädes ligga bostäderna så tätt intill hvarandra, att den resande kan tro sig färdas genom en enda ofantlig by. Ehuru de skogrika och högre belägna landskapen i s. ö. ega vida glesare befolkning än slättbygden, är i det hela folkmängdstätheten ovanligt jämn. Sedan 1840 har folkmängden vuxit med 31 %. Starkast har denna ökning varit i prov. Liège (Lüttich; 55 %) och Brabant (52 %). I motsats till flertalet andra land eger B. att uppvisa en ringa numerisk öfvervigt af manlig befolkning. I det starkt industriella B. bör man naturligtvis lätt kunna iakttaga, huru i vår tid befolkningen allt mer hopat sig i de större städerna. Vid 1846 års folkräkning funnos i B. allenast 29 kommuner med mer än 10,000 innevånare hvardera, och bland dem allenast 2 med öfver 100,000; vid slutet af år 1874 hade de förres antal stigit till 54 och de senares fördubblats. -- Två till antalet tämligen jämnstarka, skilda folkstammar dela Belgiens land mellan sig, näml. vallonerna i söder och flamländarna i norr. De förres utbredning sammanfaller tämligen nära med Maas' flodområde, de senares med Scheldes. Vallonerna, omkr. 44 % af befolkningen, äro stamförvandta med fransmännen (sjelfva deras namn anses vara en förvrängning af namnet galler); flamländarna deremot tillhöra den lågtyske stammen och utgöra 54 % af befolkningen. Andra nationaliteter räkna tillsammans 2 %. Statsförfattningen tillerkänner intet företräde åt någondera af dessa stammars munarter. Det franska språket har vunnit insteg i städerna och i allmänhet hos de bildade klasserna, och det har med anledning deraf framträdt med fordran på att få gälla såsom landets

officiella språk. Detta har dock vållat skarpt motstånd från flamsk sida och alstrat allvarsamma stridigheter, under hvilka den flamska nationaliteten med allt större framgång häfdat sin rätt och dess språk visat sig mäktigt att uppträda såsom bärare af en kultur. -- Nationalkarakteren företer få egendomligheter; blandningen af holländsk flegma och ihärdighet samt fransk sjelfkänsla bildar ett föga behagligt helt. Stadsinnevånarna i B. hafva i alla tider varit ett oroligt slägte och utmärkt sig för lågande frihetskänsla. Ett segt vidhållande af gamla plägseder är ett utmärkande drag för landtbefolkningen. De arbetande klasserna äro i allmänhet råare och okunnigare än i Holland; men idoghet råder öfverallt, synnerligast i Flandern. Dans och musik äro verkliga nationalnöjen. Bigotteriet är lika hemmastadt bland de högre klasserna som vidskepelsen bland de lägre. Belgerna hafva städse varit trogna och fanatiska katoliker. "Mitte belgas" (skicka mig belger) skref Fr. Xaver, då han behöfde medhjelpare i sin missionsverksamhet i Indien. De förnämste anförarna i det första korståget voro belger (Gotfrid af Bouillon och hans broder Balduin m. fl.).

Materiel kultur. Näringar, handel, samfärdsmedel. Åkerbruket i B. kan sägas vara mönstergildt. Ungefär 34 % af den odlade jorden brukas af egarna, 66 % af förpaktare. Stora gods äro tämligen sällsynta. Oproduktiv är allenast 14,7 % af landets hela yta; skogarna upptaga 15 %, äng och betesmark 17 %, trädgårdar och vinodlingar 4 % och åkern 49,3 % af det hela. Oaktadt dessa gynsamma förhållanden vållar dock den betydliga folkmängdstätheten, att spanmålsinförsel är nödvändig. Årsafkastningen anslås likvisst till 24 1/2 mill. hektol. (93,6 mill. kub.f.); Ost- och Vest-Flandern, Brabant och Hainaut (Hennegau) frambringa företrädesvis ädlare sädesslag, Namur och Luxemburg mest af hafre. Skörden af rotfrukter och baljväxter är i regeln tillräcklig för behofvet. Linodlingen utgör, särdeles i Flandern, en hufvudkälla för nationalvälståndet. Hampa odlas obetydligt, humle till utförsel (utmärkt från Poperinghe och Aalst). För öfrigt förekommer odling af tobak, cikoria och krapp. Grönsaksodlingen är, liksom blomsterskötseln och fruktodlingen, ofantligt uppdrifven (Gent). Med undantag af hästafveln står deremot boskapsskötseln, särdeles i jämförelse med den holländska, tämligen lågt (Limburg-ost). -- I fråga om bergshandteringen intager B. en mycket framstående plats bland de europeiske staterna. I Ardennerna finnas utomordentligt rika jernoch stenkolsfält. 1873 frambragtes af tackjern 12,147,000 ctr (1 centner = 42,5 kilogr.) -- mest i Hainaut, Liège och Namur --, af koppar 50,180 ctr, af bly 187,740, af zink 1,257,420, af stenkol 315,568,000 ctr. Hvad beträffar zinktillverkningen, står B. främst bland alla Europas land. Prov. Liège är medelpunkten för denna rörelse, och det bekanta bolaget "La vieille montagne", med grufvor jämväl i Preussen, Frankrike och Sverige (Åmmeberg), dess förnämste idkare. Stenkolsbrytningen -- som hufvudsakligen idkas på tre fält: vid Mons, Liège och Charleroi, der likväl öfver 300 grufvor bearbetas -- lemnar tillfälle till betydlig utförsel, jämte det att hon fyller den inhemska näringsflitens ofantliga behof. Bland B:s öfrige mineraliske rikedomar bör ock nämnas den praktfulle, kolsvarte marmorn från Dinant och sandstensbrotten i Liège och Luxemburg. Af B:s mineralkällor är Spa mest bekant. Dessutom märkas Chaudefontaine, Morimont och Tongres. Hafsbaden vid Ostende, Blankenberghe och Heyst äro mycket besökta. -- B:s näringsflit är hufvudsakligen riktad på tillverkningen af linne-, ylle- och bomullsväfnader, läder och metallarbeten. Linne-tillverkningen har sitt säte i Flandern (Gent, Courtray) och sysselsätter 320,000 spindlar. Verldsbekant är spetsknypplingen -- i Bruxelles (Brüssel), Mecheln -- hvilken sysselsätter 125,000 arbeterskor. Verviers är ylletillverkningens medelpunkt. Derifrån utsändas årligen omkr. 400,000 stycken kläde. Mattor väfvas i Bruxelles, Mecheln och Tournay. Hufvudorterna för bomulls-tillverkningen, hvilken sysselsätter 750,000 spindlar, äro Gent, Dendern, Aalst, Bruxelles, Tournay och Mons. Läderfabrikationen drifves företrädesvis i Liège och Namur, Dinant och Stavelot. Metallarbetena omfatta såväl finsmide som maskin- och vapentillverkning. I sistnämnda hänseende står Liège främst i hela verlden. Seraing i dess närhet har också verldsrykte. För öfrigt äro Namur, Charleroi och Mons medelpunkter för metallindustrien. Bland öfriga industrigrenar, som idkas med synnerlig framgång och i större utsträckning, må nämnas tillverkning af papper, porslin, vagnar, glas och speglar. Derjämte bör ihågkömmas, att B. (särskildt Hainaut) är ett af hufvudlanden för hvjtbetssockertillverkningen. I den belgiska industriens och samfärdselns tjenst arbetade vid 1874 års slut 11,690 ångmaskiner med 584,277 hästkrafter.

B. drifver en betydande utrikes handel, dels import och export, dels också, till följd af det gynsamma centrala läget, transitohandel. Värdet af de varor, som 1874 importerades för den inhemska förbrukningen, skattades till omkr. 905 mill. kr., och utförseln af landets egna alster till 780 mill. Nästan hela denna handelsrörelse är samlad i Antwerpen: af de 6,363 fartyg, med 2,269,680 tons drägtighet, som nyssnämnda år inlupo i belgiska hamnar, anlände 4,075 om 1,930,574 tons till nämnde stad, och af samtidigt utgående 6,457 fartyg, med 2,310,060 tons drägtighet, afsände Antwerpen 4,124 om 1,962,957 tons. Ostende har numera betydelse hufvudsakligen såsom öfverfartsort, och Brügge, hvilket under medeltiden var en bland nordens allra förnämste handelsstäder, är numera som sådan obetydlig. Landets egen handelsflotta är ytterst liten; den utgjordes 1873 af blott 69 fartyg om 46,439 tons.

B:s naturförhållanden och de vattenrika floderna manade tidigt till kanalanläggningar. Sådana genomkorsa landet i alla riktningar. Bland de förnämsta äro de, som förbinda Bruxelles och Louvain (Löwen) med Rupel, Bruxelles med Charleroi, Ostende med Brügge

och Gent, Mons med Condé, Gent med Terneuse, Liège och Maestricht samt Schelde med Maas tvärs genom "Campinen". Sistnämnde kanal jämte dess förgreningar mäter 168 kilom. (22,7 mil), och sammanlagda längden af kanaler och segelbara floder uppgår till 1,899 kilom. (256,6 mil). B:s gynsamma centrala läge innebar äfvenledes en mäktig sporre till jernvägars anläggning, och B. var ock det första land i Europa, der ett verkligen planmässigt jernvägsnät fastställdes och utfördes. Till medelpunkt för detsamma valdes Mecheln. Vid 1874 års slut funnos i B. statsbanor till 664 kilom. (89,7 mil) längd, alla (med undantag af 28 kilom.) dubbelspåriga. Under nämnda år hade på dem befordrats 29,457,707 passagerare, 209,327,214 kilogr. (4,923,373 ctr) finare och 13,287,652 tons gröfre gods. Samtidigt trafikerades 2,754 kilom. (372 mil) enskilda banor, hvilka nyssnämnda år befordrade 13,436,650 passagerare. Anmärkningsvärd är i fråga om de belgiske jernvägarna den nära öfverensstämmelse, som i allmänhet uppnåtts mellan beräknad och verklig anläggningskostnad. Afgifterna äro låga: hälften så billiga som i England. De egentlige landsvägarna äro många och förträffligt underhållna. -- Posten befordrade år 1874 omkr. 58 mill. bref, lika många tidningar och vid pass 30 mill. andra trycksaker. Samma år fortskaffades omkr. 2 3/4 mill. telegram. Penningerörelsen förmedlas af omkr. 40 bankinrättningar. De förnämsta bland dem äro: Banque nationale, med ett aktiekapital af 50 mill. fr., Société générale pour favoriser l'industrie nationale, Banque de Belgique, vidare Central-banken i Antwerpen samt bankerna i Liège och Gent. Nationalbanken är numera den ende, som är berättigad till sedelutgifning.

Andlig kultur. Innevånarna bekänna sig nära nog uteslutande till romersk-katolska läran. Endast 15,000 tillhöra evangelisk trosbekännelse och 2,000 den mosaiska. Ärkebiskopen i Mecheln är B:s primas. -- För den högre undervisningen är sörjdt dels genom statens högskolor i Gent och Liège, dels genom det af katolska presterskapet underhållna universitetet i Louvain, dels genom det fria universitetet i Bruxelles. Dessa högskolor räknade (läsåret 1874--75) tillsammans 229 lärare och 2,556 studerande. Med statens universitet äro specialskolor förenade: i Gent för civil-ingeniörer, i Liège för bergsvetenskap. Af högre tillämpningsskolor märkas: handelsinstitutet i Antwerpen, navigationsskolorna i Antwerpen och Ostende, landtbruksinstitutet i Gembloux, veterinärskolorna i Bruxelles och Liège, vidare 2 trädgårdsskolor, 26 industriskolor, konstakademierna i Bruxelles och Antwerpen samt musik-konservatorierna i Bruxelles och Liège. Elementar-undervisningen besörjes af 10 kongl. atenéer och 50 andra statsskolor samt 17 högre och 16 lägre kommunala läroverk med tillsammans 17,763 lärjungar. Dessutom finnas 66 af prester ledda skolor och 9 privata läroanstalter. Af egentliga folkskolor fans 1872 ett antal af 5,678 med 618,937 lärjungar. I trots af allt detta står folkbildningen ännu ganska lågt -- ett förhållande, som utan tvifvel har ett nära samhand med katolicismen. Ännu vid 1866 års folkräkning befans det, att af de personer, som uppnått 35 år, icke mer än 51 % kunde läsa och skrifva. Detta var ock förhållandet med

39 % afåldersklassen 22--35 år, 34 1/2 """14--22" och28 1/3"""8-14"

Man kan således vänta, att en förbättring småningom skall inträda. Betecknande för B:s kulturförhållanden är också det, att statsanslagen för skön konst stiga till nära nog dubbelt mot hvad som beviljats för vetenskapliga syften (929,000 fr. mot 513,000 fr.). På konstens område möta oss derför många stjernor af första ordningen: målarna de Keyser, Gallait, Antoine Wirtz, Verboekhoven; tonsättarna Fétis, Bériot, Hanssens, Grisar, Gevaërt, och de utförande konstnärerna Bériot, Artot, Vieuxtemps, Prume, Léonard, Servais och Godefroid. -- Årliga konstutställningar, omvexlande i Bruxelles, Antwerpen och Gent, vidmakthålla den traditionella kärleken till de sköna konsternas alster, om också den flandriska skolans mästare: Rubens, Van Dyck, Teniers, Matsys, Jordaens, Snyders m. fl., aldrig funnit sina likar i landets senare konstutveckling. Såsom en påminnelse om ett ännu tidigare skedes storartade konstutöfning eger B. att uppvisa en mängd utmärkta alster af gotisk byggnadskonst, såsom katedralerna i Antwerpen, Gent, Mecheln m. fl. st. och rådhusen i Bruxelles, Brügge, Ypern, Louvain, Gent m. fl. Äfven bland belgiska vetenskapsmän och andra författare finnas åtskilliga, hvilkas namn gått långt öfver B:s gränser, t. ex. matematikern och statistikern Quetelet, språkforskaren Willems, historieskrifvarna Kerwyn de Lettenhove, Juste och Gachard samt, på skönliteraturens område, Hendrick Conscience.

Författning och förvaltning. B:s författning, af d. 7 Febr. 1831, anvisar landet en plats bland de konstitutionella, ärftliga monarkierna med ansvarig ministerstyrelse och tvåkammar-representation. Ministrarna äro: inrikes, utrikes, finans- och justitie-ministrarna, ministern för offentliga arbeten och krigsministern samt några ministrar "utan portfölj". Kamrarna sammanträda årligen. De förnyas genom omval: halfva representant-kammaren afgår hvart annat år, halfva senaten hvart fjerde. Prester, ämbetsmän och öfriga af staten aflönade personer, med undantag af ministeriernas chefer, kunna ej beklädas med representantkallet, ej häller får någon ledamot af representationen förr än ett år efter fullmaktens upphörande inträda i statens tjenst i annan egenskap än såsom minister, diplomatiskt ombud eller guvernör. Representant-kammarens ledamöter väljas omedelbart af de röstberättigade, 1 för hvarje 40,000 innev. och för en tid af 4 år. För valbarhet fordras belgisk medborgarerätt, åtnjutande af borgerliga och politiska rättigheter, 25 års ålder samt att till staten betala i direkt skatt minst 42 fr. 32 cent. (= 20 floriner. Detta enligt lagen af d. 12 Mars 1848. Enligt 1831 års vallag vexlade inom olika administrativa områden denne census mellan 20 och 80 flor.).

Samme census jämte medborgarerätt och 21 års ålder fordras till valrätt. De valberättigades antal steg 1874--75 till 111,135; representant-kammarens ledamöter äro f. n. 124 (enl. lag af d. 7 Maj 1866). Antalet af senatorer är faststäldt till hälften af representant-kammarens ledamöters, sålunda f. n. 62. De utses för en tid af 8 år, skola hafva fyllt 40 år och i direkt skatt betala minst 1,000 flor. (2,116 fr. 40 cent.). Öfriga vilkor för valbarhet och valberättigande äro de samma, som nyss nämndes. 1874 voro i hela riket endast 453 personer valbara. Tronföljaren är, från och med fyllda 18 års ålder, sjelfskrifven medlem af senaten och har rösträtt, sedan han fyllt 25 år.

De särskilda provinserna styras af guvernörer, som utnämnas af konungen. Vid deras sida stå, såsom det folkliga elementet, provinsialråd, hvilka väljas för 4 år samt årligen sammanträda och för de löpande göromålens handhafvande utse en "permanent deputation". (Enl. lag af d. 30 April 1836.) I fråga om provinsial-representationen är valrätt (enligt lag af d. 12 Juni 1871) fäst vid 20 fr. direkt skatt. Enligt senaste uppgifter voro 219,619 personer berättigade att deltaga i dessa val. -- Kommunalstyrelsen består (enligt lag af d. 30 Mars 1836) af borgmästare och råd (échevins), som utnämnas af konungen, och kommunalråd, som väljas för 6 år. Valberättigandet är i detta fall fäst vid 10 fr. direkt skatt till staten (lag af d. 12 Juni 1871) och innehades enligt senaste uppgifter af 347,441 personer. -- B:s budget för år 1875 upptager statsinkomsterna till 239 och statsutgifterna till 237 mill. fr. Statsskulden uppgår till 986 mill. fr. Af inkomsttitlarna böra märkas: direkta skatter samt tullar och accis 86 1/2 mill., postmedel 5 mill. och jernvägsmedel 88 1/3 mill. fr.; bland utgifterna: för statsskulden och pensioner 58 mill., civillistan och apanager 3 1/2 mill., utrikes ärenden och handeln 1,600,000, representationen och räkenskapsverken 988,500, justitie- och kultus-departementen 15,260,000, inrikes- och undervisnings-depart. 17,200,000, offentliga arbeten och jernvägar 83,600,000, hären 42,000,000 och finans-förvaltningen 15,000,000. -- B:s härordning är (genom lag af d. 5 April 1868) byggd på frivillighet och konskription med friköpningsrätt. Härens effektiva styrka är omkr. 40,000 man, men kan bringas upp till 100,000. Kamrarna bestämma årligen utskrifningens belopp. Under fred är tjenstetiden 8 år. Någon krigsflotta eger B. ej, endast några ångfartyg, som vid Antwerpen upprätthålla farten öfver Schelde samt från Ostende till Dover. Landets förnämsta fästningar äro Antwerpen, Dendermonde, Diest, Liège och Namur. -- Mynt, mått, mål och vigt äro i B. de samma som i Frankrike. -- B:s vapen är ett upprättstående gyllene lejon i svart fält; devis: "l'union fait la force" (enighet ger styrka). Dess enda riddare-orden är Leopoldsorden, stiftad 1832 och delad i 5 klasser. Nationalfärgerna äro rödt, gult och svart.

Politisk indelning. Belgiens 9 provinser delas i 41 arrondissement och 2,572 kommuner. Ordnade efter ytvidd visa de följande förhållanden:

Ytvidd,
qv.-kilom. Absolut folkmängd
(vid 1874 års sut). Relaitv folkmängd.
Antal innev. på qv.-kilom.

Luxemburg 4,417,76. 208,339. 47. Hainaut 3,721,62. 949,346. 255. Namur 3,660,25. 319,386. 87. Brabant 3,282,96. 942,247. 287. Vest-Flandern3,234,67. 691,190. 214. Ost-Flandern.2,999,95. 863,696. 288. Liège 2,893,88. 635,076. 219. Antwerpen 2,831,73. 522,735. 185. Limburg 2,412,34. 204,619. 85.

Historia. Vid tiden för Cesars galliska krig -- första gången som Belgiens namn förekommer i historien -- beboddes landet af ett antal vilda, krigiska stammar, företrädesvis af keltiskt, men delvis också af germanskt ursprung. Det germanska elementet förstärktes sedermera, när frankerna eröfrade landet. Efter Karl den stores död (814) nådde feodalväsendet en stark utveckling äfven i dessa nejder, och samtidigt bildade sig i de uppblomstrande, idoga stadssamhällena "gillen" till skydd mot de verldslige och andlige stormännens öfvervåld. Den främste platsen bland dessa länsherrar intogo de flandriske grefvarna. Deras arftagare, hertigarna af Burgund, lyckades småningom förena under sitt välde samtliga de nederländska landskapen, i både norr och söder, och dessa gingo, jämte öfriga burgundiska land, genom arf öfver till det habsburgska huset samt vid Karl V:s tronafsägelse (1555) till dess spanske gren. När derpå de norra provinserna tillkämpade sig religiös och politisk frihet, bevarades de katolska belgiska provinserna ännu åt spanska kronan, men ledo under de följande krigen med Frankrike betydande minskning, innan de efter spanska arfföljdskriget (1714) tillföllo Österrike. Kejsar Josef II:s våldsamma reformer framkallade oroligheter, som fortsattes under hans efterträdare, Leopold II, och slutligen sammansmälte med den stora franska revolutionens rörelser. Striderna vid Jemappes (1792) och Fleurus (1794) bragte hela landet i fransmännens våld. Föreningen med Frankrike medförde för B. en mängd samhällsförbättringar af oskattbart värde: afskaffandet af alla gamla feodala privilegier och jagtlagar samt af tionden och andra betungande skatter, förbättrad undervisning, billig finansförvaltning, likartad lagskipning med jury och offentlighet vid domstolsförhandlingarna o. s. v. Genom Wien-kongressens beslut förenades 1815 de belgiska provinserna med de holländska till "Konungariket Nederländerna". Denna förening var dock i många hänseenden så onaturlig, att hon svårligen kunde ega långvarigt bestånd. Till skiljaktigheterna i religion, språk och seder sällade sig äfven stridiga materiella intressen: de norra provinserna voro företrädesvis handelsidkande, de södra deremot fabriksidkande. Under sådant förhållande dröjde det ej länge, innan allvarsamma slitningar uppstodo. Den franska Juli-revolutionen (1830) blef den tändande gnistan. Ett uppror utbröt och slutade med B:s erkännande såsom

sjelfständig stat under prins Leopold af Sachsen-Koburg-Gotha såsom konung (vald d. 4 Juni 1831). B:s utveckling har sedan denna tid varit af afgjordt fredlig art, och de tidt och ofta uppkomna förvecklingarna med grannstaterna hafva blifvit lyckligen undanrödda, liksom B. kunnat bevara sin neutralitet, äfven när kriget (såsom 1870) rasat tätt utmed dess gränser. Dess inre politiska historia under de senaste årtiondena fylles egentligen af den ofvan vidrörde kampen mellan de båda nationaliteterna samt af striden mellan "klerikala" och "liberala". J. H.