Flamländska

Flamländska, flamska eller flämiska språket (T. flämisch, vlämisch) är en från holländskan obetydligt skild dialekt och tillhör den lågtyska språkgrenen; fornspråket för flamländskan liksom för holländskan kallas fornlågfrankiska (se Frankiska) och, på ett senare skede, medelnederländska (se Holländska). Flamländska skriftspråket, som är grundadt på den lefvande flandriska dialekten af det nederländska (holländska) språket, hade intill den nyaste tiden behållit den äldre nederländska rättskrifningen (med t. ex. ae för långt a, y för diftongen ei af ursprungligt långi i, såsom aerde, jord, mynheer, min herre), hvilket skrifsätt jämte några provinsialismer var den enda skilnaden från holländskan, som antagit ett nyare skrifsätt (med aa, ij i de nämnda fallen). Sedan den store flamländske språkforskaren, skalden och historikern Willems länge kämpat för en gemensam rättskrifning för flamländskan och holländskan samt sökt bevisa, att skilnaden mellan båda språken blott var skenbar, åstadkoms på språkkongressen i Gent 1841 en sammanslutning mellan båda skriftspråken, hvilka derigenom måste anses hafva uppgått i ett språk, det nederländska. Ordböcker, som för några årtionden sedan kallades flamländska, heta nu nederländska. "Dictionnaire néerlandais-français" af abbé Olinger (1874) kallades i äldre upplagor med den gamla rättskrifningen "flamand-français". Skilnaden mellan flamländska och holländska har numera endast tillämpning på folkspråken. Flamländska talas i sydliga Holland af omkring 1/2 million innevånare, i den germanska delen af Belgien -- med undantag af en liten trakt i öster, som är rent tysk, -- af 3,085,000 innev. samt i franska Flandern af något öfver 180,000 innev., eller af tillsamman 3,770,000 personer, fördelade på trenne land, men dock till ojämförligt största delen bosatta i Belgien. Gränsen mellan flamländska och franska (samt vallonska) språken går nästan i rak riktning från öster till vester genom mellersta Belgien och ett hörn af norra Frankrike, eller från trakten straxt sydöst om Louvain vester ut något söder om Bruxelles (der likväl en mycket talrik vallonsk befolkning finnes) till franska gränsen något v. n. v. om Lille och går sedan in i den nordligaste delen af Frankrike nära intill staden S:t Omer i vester och Gravelines i nordvest. I Belgien talas flamländska af omkring tre femtedelar af befolkningen, (uppgifterna vexla mellan 54 och 57 procent), och endast omkring 340,000 belgier kunna både flamländska och franska, men lik visst har franskan sedan 1830 varit det officiella språket. Ännu på 1870-talet hände det, att -- oaktadt 1830 års författning erkände båda språkens likaberättigande -- flamländska borgare dömdes till böter derför att de vägrade begagna sig af franska språket inför domstol. Sträfvandena att åt det flamländska språket förvärfva större inflytande och att motarbeta det franska språkets öfvervälde äro kända under namnet den flamländska rörelsen. Många af Belgiens ypperste män, såsom Willems, Blommaert, Conscience, van Duyse m. fl., hafva gått i spetsen för denna riktning. Det flamländska språkets rättigheter hafva på senaste tider börjat allt mera erkännas. -- Af nyare skrifter öfver flamländska dialekter kunna nämnas De Bo, "Westvlaamsch idioticon" (1873) och Schuerman, "Algemeen vlaamsch idioticon" (1865--1870). Fr. L-r.