Bergkristall

Bergkristall, miner., kallas i mineralriket förekommande kristalliserad kiselsyra eller qvarts. Bergkristallen förekommer i väl utbildade, sexsidiga prismer, hvilkas ändar utgöras af sexsidiga pyramider; ofta är han färglös och genomskinlig, men ofta färgad: mörkbrun (s. k. röktopas), violett (ametist), gul (citrin) och svartbrun (morion). Bergkristallen innesluter ofta främmande mineral, såsom klorit, rutil, jernglans, och någon gång håligheter, fyllda med vatten eller bergolja. Hans storlek varierar betydligt: stundom är han mikroskopiskt liten, stundom har han en tyngd af öfver 129 kilogr. (3 ctr). Bergkristaller äro ej sällsynta: de anträffas i springor och håligheter i olika bergarter. Särdeles rika fyndigheter förekomma i Alperna, på Madagaskar, i Brasilien m. fl. st. I Sverige träffas utomordentligt vackra och vattenklara bergkristaller i Offerdals och Alsens socknar i Jämtland. Bland de märkligaste fynden är det, som gjordes 1869 vid Tiefengletschern, der man i stor mängd anträffade de kolossale kristaller (s. k. röktopaser), som nu pryda de flesta europeiska mineralkabinett. Af samma fynd finnes i Berns museum en kristall, som väger öfver 127 kilogr. (3 ctr), är 0,7 m. (2 1/3 f.) lång och öfver 1,2 m. (4 f.) i omkrets. Slipad eller graverad nyttjas bergkristallen till mångfaldiga bijouterioch konstsaker, såsom vaser, dosor, ringar, petschaft o. s. v. P. T. C.