Bernkonventionen, den år 1886 i Bern mellan Belgien, Frankrike, Haïti, Italien, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tunisien och Tyskland ingångna konvention, till hvilken sedermera anslutit sig Monaco 1888, Luxemburg 1889 och Montenegro 1893, afser att träda i stället för de mellan dessa olika stater afslutade separatfördrag och att genom bildandet af en union mellan desamma för de internationella förhållandena skapa en enhetlig rätt på de literära och artistiska områdena. Den moderna rättsutvecklingen tenderar till att i allt vidsträcktare mån erkänna den grundsatsen, att i civilrättsligt hänseende icke någon skillnad bör uppställas mellan främlingen och landets egna barn. Sålunda har i öfverensstämmelse med nyare literära fördrag äfven Bernkonventionen (i art. 2) uppställt som sin hufvudprincip, att en utländsk författare eller konstnär i de öfriga unionen tillhörande landen skall för sitt arbete, vare sig det redan är offentliggjordt i något af dessa land eller ännu icke offentliggjordt, åtnjuta samma skydd mot eftertryck, efterbildning, öfversättning, olofligt uppförande m. m., som den inhemske. Åtnjutandet af dessa rättigheter betingas af uppfyllandet af de vilkor och formaliteter, som äro föreskrifna af lagstiftningen i arbetets hemland: det kan emellertid icke räcka längre än det skydd, som är tillerkändt arbetet i dess hemland. Som hemland betraktas det land, der arbetet först blifvit offentliggjordt, eller, om det samtidigt offentliggjorts i flere af unionens land, det bland dessa, hvars lagstiftning stadgar den kortaste skyddstiden. Med afseende på icke-offentliggjorda arbeten anses det land, der författaren eller konstnären åtnjuter medborgarerätt, som arbetets hemland.
Men äfven i det fall, der författaren eller konstnären icke innehar medborgarerätt i något af unionens land, åtnjuter hans arbete skydd, för så vidt det offentliggjorts i något af dem och dess utgifvare har sin permanenta uppehållsort derinom (art. 3).
Under konventionens skydd inbegripas böcker, broschyrer och alla andra skrifter, dramatiska eller dramatiskt-musikaliska arbeten, musikaliska kompositioner med eller utan text, teckningar, taflor, bildhuggeriarbeten, gravyrer, litografier, illustrationer, land- och sjökartor; planteckningar, croquiser och plastiska arbeten, afseende geografi, topografi, arkitektur eller vetenskap i allmänhet — med ett ord, hvarje arbete på det literära, vetenskapliga och artistiska området, som kan offentliggöras, utan afseende på det tryckningseller reproduktionssätt, hvarpå detta sker.
Den vigtiga öfversättningsfrågan regleras på följande sätt. Författare, som äro undersåtar i något af unionens land, eller deras rättsinnehafvare åtnjuta i de öfriga landen uteslutande rätt att öfversatta eller låta öfversatta sina arbeten under en tidrymd af tio år från originalets offentliggörande i något af unionens land. Beträffande arbeten, som utkomma häftesvis, räknas de tio åren från offentliggörandet af originalets sista häfte. Med afseende på arbeten, som bestå af flere med mellantider offentliggjorda band, äfvensom på meddelanden eller häften, som offentliggöras af literära eller vetenskapliga samfund eller af enskilda, betraktas vid beräkningen af de tio åren hvarje band, meddelande eller häfte som ett särskildt arbete. Den 31 Dec. det år, då arbetet utkom, betraktas som den dag, på hvilken det offentliggjordes. Tillåtna öfversättningar skyddas såsom originalarbeten. De åtnjuta sålunda med hänsyn till icke-auktoriseradt eftertryck det skydd, som ofvan bestämmes i art. 2 och 3. Der fråga är om ett arbete, till hvilket öfversättningsrätten är fri, kan öfversättaren icke hindra, att detta arbete öfversattes af annan.
Bestämmelserna i art. 2 ega tillämpning på det offentliga uppförandet af dramatiska eller dramatiskt-musikaliska arbeten, ehvad dessa redan blifvit offentliggjorda eller icke. Författare till dylika arbeten eller deras rättsinnehafvare skola, så länge öfversättningsrätten dem uteslutande tillkommer, ömsesidigt vara skyddade mot offentligt uppförande af icke auktoriserad öfversättning af deras arbeten. Bestämmelserna i art. 2 ega likaledes tillämpning på offentligt uppförande af musikaliskt arbete, som icke blifvit offentliggjordt eller, om det blifvit offentliggjordt, hvars kompositör på titelbladet eller i början af arbetet uttryckligen förklarat, att han förbjuder dess offentliga uppförande.
På trenne områden är begagnandet af andras immateriella arbete i större eller mindre mån tillåtet, näml. inom journalistiken, undervisningsliteraturen och i fråga om s. k. adaptationer o. dyl.
Artiklar i tidningar eller tidskrifter, som utkomma i något af unionens land, kunna återgifvas, på originalspråket eller i öfversättning, i unionens öfriga land, såvida icke författaren eller utgifvaren uttryckligen förbjudit det. Beträffande tidskrifter är det tillräckligt, att förbudet göres en gång i början af hvarje nummer. Ett dylikt förbud har likväl ingen tillämpning på artiklar, som diskutera politiska frågor, eller på återgifvandet af dagliga nyheter eller blandade meddelanden (faits divers).
Rätten att företaga lån från literära eller konstnärliga arbeten för krestomatier eller för publikationer, afsedda för undervisningen, eller af vetenskaplig karakter, bestämmes efter unionslandens lagstiftning och de särskilda öfverenskommelser, som nu gälla eller framdeles komma att ingås dem emellan.
Äfven s. k. adaptationer, musikarrangement etc. eller icke-auktoriserade reproduktioner af literära eller konstnärliga arbeten äro otillåtna, när de endast äro reproduktioner af ett sådant arbete i samma eller annan form med oväsentliga förändringar, tillägg eller förkortningar, utan att de i öfrigt hafva karakteren af ett nytt originalarbete. Vid tillämpningen af denna bestämmelse skola de olika unionslandens domstolar, så framt anledning dertill förefinnes, taga hänsyn till de i deras resp. lagstiftningar gjorda förbehåll.
För att skaparna af de genom konventionen skyddade arbetena må, till dess motsatsen bevisas, anses såsom sådana och till följd deraf vara berättigade att inför de olika unionslandens domstolar väcka åtal för eftertryck eller efterbildning, är det tillräckligt att deras namn på vanligt sätt äro utsatta på arbetena. Vid anonyma eller psevdonyma arbeten är den förläggare, hvars namn är angifvet på arbetet, berättigad att föra talan å författarens eller konstnärens vägnar. Han anses utan vidare bevis för den anonyme eller psevdonyme författarens eller konstnärens rättsinnehafvare. Domstolarna kunna likväl alltid, om anledning dertill förefinnes, fordra företeendet af ett af kompetent myndighet utfärdadt intyg, att de enl. art. 2 af hemlandets lagstiftning föreskrifna formaliteterna blifvit iakttagna.
Hvarje olofligt återgifvande af ett arbete kan tagas i beslag vid införandet i de unionsland, der originalet åtnjuter lagligt skydd. Beslagtagandet eger rum i öfverensstämmelse med hvarje lands särskilda lagstiftning.
Konventionens bestämmelser få icke på något sätt göra intrång i den rätt, som tillkommer regeringen i hvarje unionsland att på lagstiftnings eller administrativ väg tillåta, öfvervaka eller förbjuda spridandet, framställandet eller utställandet af hvarje arbete eller alster, med hänsyn till hvilket vederbörande myndighet eger att utöfva en sådan rätt.
Med afseende på konventionens återverkande kraft stadgas, att med de förbehåll och på de vilkor, som komma att bestämmas genom gemensam öfverenskommelse, konventionen eger tillämpning på alla de arbeten, som i det ögonblick, då densamma träder i kraft, ännu icke i sitt hemland blifvit allmän tillhörighet.
Regeringarna i unionslanden förbehålla sig hvar för sin del rätt att sinsemellan ingå särskilda öfverenskommelser, för såvidt sådana öfverenskommelser tillerkänna författarna och konstnärerna eller deras rättsinnehafvare längre gående rättigheter än unionen, eller innehålla andra bestämmelser, som icke stå i strid med konventionen.
En internationel byrå upprättas under namn af »Byrå för den internationella unionen till skyddande af literära och artistiska arbeten». Denna byrå, för hvilken omkostnaderna bestridas af förvaltningarna i samtliga unionslanden, står under schweiziska edsförbundets uppsigt och arbetar under dess ledning. De byrån åliggande förrättningar (bland hvilka sedan 1888 är utgifvandet af »Le droit d'auteur», en tidskrift ang. de frågor, som beröra unionens uppgift) bestämmas efter gemensam öfverenskommelse mellan unionslanden.
Konventionen kan underkastas revision till införande af förbättringar, som afse att fullkomna unionens system. Frågor af denna beskaffenhet, äfvensom sådana, som från andra synpunkter äro af intresse för unionens utveckling, skola behandlas vid konferenser, som successive skola ega rum i unionens land mellan delegerade från dessa. Den första af dessa konferenser är afsedd att hållas i Paris i April 1896.
Ingen förändring i konventionen blir för unionen gällande utan enhälligt samtycke af de land, som bilda densamma.
De land, som icke deltagit i konventionen, men som inom sitt område lemna det rättsskydd, som utgör konventionens föremål, kunna på begäran erhålla tillstånd att sluta sig till densamma. En dylik tillslutning skall skriftligen meddelas schweiziska förbundsregeringen och genom denna de öfriga staterna. Den medför utan vidare antagande af alla de föreskrifter och delaktighet i alla de fördelar, som äro stipulerade i konventionen. De land, som sluta sig till konventionen, hafva likaledes rätt att när som hälst låta sina kolonier eller främmande besittningar deltaga i densamma. För detta ändamål kunna de antingen utfärda en allmän förklaring, hvarigenom alla deras kolonier eller besittningar innefattas i tillslutningen, eller uttryckligen nämna dem, för hvilka den gäller, eller göra en inskränkning genom att angifva dem, som undantagas.
Konventionen bringas till verkställighet tre månader efter ratifikationernas utvexling och eger gällande kraft intill utgången af det år, som räknas från den dag, då uppsägning skett. En dylik uppsägning skall ske hos den regering, som fått i uppdrag att mottaga förklaring om anslutning. Den gäller endast för det land, som anmält densamma.
Genom en tilläggsartikel bestämmes, att konventionen icke skall utöfva någon inverkan på gällande konventioner mellan de kontraherande landen, för så vidt dessa konventioner tillerkänna författare eller konstnärer eller deras rättsinnehafvare mer utsträckta rättigheter än dem, som unionen medgifver, eller innehålla andra bestämmelser, som icke stå i strid med konventionen.
Historik. Första uppslaget till konventionen gafs af den till den literära och artistiska eganderättens främjande år 1878 bildade »Association littéraire et artistique Internationale», som till ett möte i Bern 1883 sammankallade representanter för universitet, akademier, lärda sällskap samt författare-, konstnärs- och förläggareföreningar. Der utarbetades ett förslag till en allmän konvention, som sedermera underställdes schweiziska regeringen och af denna i omarbetadt skick tillsändes åtskilliga andra stater med inbjudan till en officiel konferens i frågan. Tvänne sådana kommo äfven till stånd i Bern 1884 och 1885, dit elfva makter (bland dem Sverige och Norge) skickade representanter. Resultatet blef den slutliga konventionen mellan de ofvannämnda staterna. För öfriga makters anslutning till densamma äfvensom för dess ytterligare utbildning och förbättring har »l'Association» fortfarande varit verksam, särskildt genom sina årligen återkommande kongresser, af hvilka den senaste, den 17:de, hölls i Dresden i Sept. 1895. En slutlig sammanfattning af de olika kongressernas förslag till förändringar i konventionen kommer att föreläggas den ofvannämnda konferensen 1896.
I Sverige lät regeringen redan 1886 i Justitiedepartementet utarbeta ett förslag till de förändringar i gällande lagstiftning, som för en anslutning till konventionen ansågos nödiga; sjelfva anslutningen afstyrktes emellertid af Svenska bokförläggareföreningen och K. teatrarnas direktion. I Dec. 1894 in gaf Sveriges författareförening en petition till regeringen i samma syfte; af de i saken hörda auktoriteterna yttrade sig Publicistklubben, bokförläggareföreningarna samt direktörerna för K. operan och K. dramatiska teatern afstyrkande; Musikaliska akademien förordade bifall då liksom 1887. Frågan hänsköts till Lagbyråns behandling. Rphl.