Bertin

Bertin [bärtä'ng], tre franska målare. 1. Nicolaus B., historiemålare, född i Paris 1667, död derst. 1736, vann redan vid 18 år första priset i målning, efter studier under Jouvenet och Boulogne, och skickades derefter till Rom, der han studerade i fyra år. Återkommen till Paris 1689, genomgick han småningom graderna i akademien, ända till »recteur», 1733. Hans verk voro mycket eftersökta både inom och utom landet, han fostrade flere framstående elever, och hans arbeten graverades af tidens bästa konstnärer. I Louvre finnes af honom sskissen till en altarbild, Apostelen Filippus döper den etiopiska drottningens evnuk; i Dresdens galleri två målningar efter Lafontaines fabler, Ekollonet och kurbitsen samt Björnen och trädgårdsmästaren. — 2. Jean Victor B., landskapsmålare, född i Paris 1775, död derst. 1842, var en af det historiska landskapets främste representanter och såsom sådan lärjunge af den beryktade Henri Valenciennes (d. 1819), som var den teoretiske grundläggaren af denna, ytterst från Nicolas Poussin härstammande, konstart, för hvars stil det var vigtigare att studera Homeros, Virgilius, Theokritos och Longos än naturen. Hans taflor, som dock äro komponerade med en viss talang, blefvo enformiga genom oupphörligt samma ingredienser, allmänligt idealt uppfattade, liniesköna kullar till höger och venster, ädla trädgrupper med geometriskt regelmässigt löfverk, en flod med klassisk arkitektur vid stränderna och längst i fjärran likaledes klassiska höjdsträckningar. I Louvre finnes af honom ett grekiskt landskap med en flod och ett Athenetempel samt höga berg. Af hans lärjungar må nämnas Michallon, Cogniet, som gick öfver till naturen, och Corot, det nya landskapsmåleriets storman. — 3. Edouard B., landskapsmålare, född i Paris 1797, död derst. 1871, var en af de franske konstnärer, som började att arbeta måleriet fritt från det klassiska landskapets traditionella manér, ehuru framsteget bestod endast deri, att han från Poussin vände sig till Claude Lorrain såsom förebild vid tolkningen af den italienska naturens skönhet. Ty det var denna, som han och hans själsfränder uppställde som ideal, och företrädet låg då deri, att han verkligen sökte intränga i denna natur. Han sträfvade att träffa den verkliga karakteren hos en viss trakt, såsom Alfeios' källor, Utsigt af Olévano, äfven då han i landskapet inlade historiskt staffage, såsom Cimabues möte med Giotto. Hans teckningar ega dock större värde än hans taflor. C. R. N.