Bibelkritik, den teologiska vetenskapsgren, som har till uppgift att undersöka dels sjelfva bibeltexten: textkritik, »den lägre bibelkritiken», dels de olika bibliska böckernas ålder och historiska värde: historisk kritik, »den högre (inre) bibelkritiken». Bibelkritiken utgår från den uppfattningen, att bibeln är icke endast en gudomlig uppenbarelseurkund, utan också ett menniskoverk, som uppfordrar till samma slags vetenskapliga undersökningar, för hvilka andra gamla skriftverk af värde blifva föremål. Derför har det dröjt länge, innan denna vetenskap mera allmänt vunnit burskap inom teologien. Detta kan knappt sägas hafva skett förr än på 1880-talet. Och länge kommer nog bibelkritiken ännu att betraktas såsom en »otrosvetenskap» af många icke blott den katolska, utan ock den protestantiska kyrkans representanter.
1) Textkritik, a) Gamla testamentet. Detta erbjuder betydligt större svårigheter för textkritiken än Nya test., emedan den äldsta kända gammaltestamentliga handskriften (den innehåller de mindre profeterna) icke är äldre än från 916 e. Kr., och den äldsta fullständiga handskrift af hela Gamla test. icke är äldre än från 1010 e. Kr. Under de närmast föregående 400 åren (600–1000 e. Kr.) arbetade visserligen de s. k. massoreterna (se d. o.) med den yttersta noggranhet på framställandet af en tillförlitlig bibeltext. Men när man betänker, att under alla de föregående århundradena handskrifterna af de olika bibelböckerna delat judafolkets vexlande öden och att afskrifning af dessa skett utan betryggande kontroll — hvarförutom en omskrifning af de äldre skrifterna skett från det äldre alfabetet till det i våra hebreiska biblar förekommande, som började användas omkr. 300 f. Kr. —, då förstår man, att tillförlitligheten af massoreternas arbete icke kunde blifva annat än relativ. Den ännu officielt gällande, i de hebreiska biblarna befintliga s. k. massoretiska texten kan således icke på långt när till alla delar anses vara den ursprungliga. Erinras bör också derom, att de nu brukliga tecknen för vokalljuden och kommateringen uppfunnos af massoreterna på 700-talet e. Kr. Förut funnos inga sådana tecken i den hebreiska skriften. Som stundom olika former af ett hebreiskt ord uttryckas endast med olika vokalljud och meningen i hvilket språk som hälst kan bero af kommateringen, inses, att härvidlag nya vanskligheter inställa sig. Massoreterna hafva sjelfva gifvit uppslag till textkritik genom att här och der vid sidan af hufvudtexten (keti'b, »det som är skrifvet») anteckna förbättringsförslag (keré l. keri, »det som bör läsas»), hvilka inalles i hela Gamla test. uppgå till 1,314, men till största delen antingen alls icke eller blott obetydligt förändra textens innehåll. Dock kan någon gång det massoretiska förbättringsförslaget innehålla en mening, som är raka motsatsen till textens. I vår julepistel förekommer t. ex. följande uttryck: »Du gör folket mycket, dermed gör du icke glädjena myckna» (Es. 9: 3). Enligt det massoretiska ändringsförslaget skulle stället lyda: »Du gör folket mycket (l. talrikt), du gör dess glädje mycken (l. stor)». Det senare är utan tvifvel meningen, och med utbyte af en enda oriktig bokstaf är felet afhjelpt. Den bästa editionen af den massoretiska texten jämte de massoretiska ändringsförslagen är under utgifning af S. Baer. — Redan på 1600-talet blef emellertid den massoretiska texten föremål för kritik af den genialiske fransmannen Louis Cappel (d. 1658), reformert teolog, som i tvänne lärda arbeten förnekade, att denna text kunde vara den ursprungliga, såsom man dittills allmänt ansett, och uppvisade, att den var långt ifrån felfri. Hans landsman, oratoriepatern Jean Morin (d. 1659) sökte visa, att denna text t. o. m. var af judarna förfalskad, och att den ursprungliga texten var den, som låg till grund för Septuagintaoch Vulgata-öfversättningarna. Dermed var väg banad för den nyare textkritiken. Denna betjenar sig af de äldsta bibelöfversättningarna (se d. o.), företrädesvis af den på 200-talet f. Kr. utgifna grekiska öfversättningen (»Septuaginta», LXX) af Gamla test., hvilken i mycket afviker från den massoretiska texten. Vore denna öfversättning dels från början ordagrann, dels ännu i sitt ursprungliga skick, skulle den genom sin ålder hafva ett synnerligen högt värde för textkritiken. Men som texten i denna öfversättning, sådan den nu är, på ett stort antal ställen icke kan vara den ursprungliga, är dess betydelse af endast relativt värde. Der den föreliggande massoretiska texten tydligen eller antagligen är oriktig, måste derför kritiken gissningsvis söka återställa den, hvarför den gammaltestamentliga textkritiken i de flesta fall blir konjekturalkritik. Mest förderfvad synes texten vara i Samuels böckerna och Hesekiel. Professorerna J. Wellhausen och A. Klostermann äro vår tids förnämsta textkritiska bearbetare af de förstnämnda böckerna, och prof. C. A. Cornill har på ett förtjenstfullt sätt sökt återställa texten i Hesekiel. Betydande textkritiska svårigheter erbjuda också t. ex. vissa af de s. k. mindre profeterna.
b) Nya testamentet. Icke häller af Nya test. finns någon originalhandskrift i behåll. Men svårigheten att komma till klarhet om den ursprungliga texten är här ojämförligt mycket mindre än i Gamla test. Dels finnas nämligen två så gamla handskrifter som »Codex sinaiticus» och »Codex vaticanus», båda från 300-talet, af hvilka den förre är fullständig och den senare innehåller större delen af Nya test., och tillika värdefulla handskrifter från 400-talet o. s. v. (se art. Bibelhandskrifter), dels förekomma ganska många citat ur Nya test. hos de äldre kyrkofäderna från 200- och 300-talen. Derför har den kritiske forskaren mera besvär än verklig svårighet af de tusentals, till största delen dock obetydliga, olika läsarterna, som finnas, om man sammanräknar dem alla ur de 65 »uncialhandskrifterna» från 4:de till 9:de årh. och de till öfver 1,000 uppgående »minuskelhandskrifterna» från 9:de till 16:de årh., hvilka olika läsarter bero på missförstånd, slarf vid afskrifningen, uppsåtliga »förbättringar» o. s. v. Den okritiska upplaga af Nya test. på grundspråket, som fått namn af »Textus receptus» och som utgafs 1624 af bröderna Elzevier i Leiden, begagnades ända långt in i 19:de årh. såsom normalupplaga, och så stor är konservatismens makt, att den ännu ej alldeles förlorat sin betydelse trots vårt århundrades förnämste ny-testamentlige textkritikers, K. Tischendorfs (d. 1874), ytterst förtjenstfulla textupplagor. Tischendorfs textkritiska arbete har fortsatts af öfverbibliotekarien vid Leipzigs universitet Oskar von Gebhardt (f. 1844), som utgifvit flere förbättrade upplagor af Tischendorfs editioner.
II) Historisk kritik. a) Gamla testamentet. Redan Luther uttalade sig emot medeltidskyrkans hufvudsakligen från judarna hemtade uppfattning af Gamla test., d. v. s. den uppfattning, som ännu gäller såsom den strängt ortodoxa, nämligen att Moseböckerna äro författade af Mose, att Josuaboken är författad af Josua, Daniels bok af Daniel under babyloniska fångenskapen, att i allmänhet hvar och en af de bibliska böckerna är författad af den, hvilkens namn boken bär, att den gammaltestamentliga kanon afslutades vid Esras tid kort efter återkomsten från den babyloniska fångenskapen samt att alla Gamla test:s böcker äro af Gud inspirerade uppenbarelseurkunder o. s. v. Luther förklarade, att det ingenting betydde, om 1:sta Mosebok var skrifven af Mose eller af någon annan; att »Konungaböckerna i historisk trovärdighet äro hundra tusen steg framom Krönikeböckerna»: att han är »fientligt stämd mot Esters bok. derför att den judaiserar för mycket och är behäftad med mycken hednisk oart» m. m. Främmande för bibelkritik var icke häller Calvin. Men den, som först med mera vetenskaplig kritik behandlade Gamla test., var den engelske filosofen Th. Hobbes (d. 1679), som i sin »Leviathan» (1651) förfäktade den meningen, att af inre skäl Moseböckerna omöjligen kunde vara författade af Mose, och att Josuaboken lika litet kunde vara författad af Josua, att 79:de psalmen var författad under Makkabeertiden och att för öfrigt en stor del af de gammaltestamentliga skrifterna var författad under och efter »exilen» (den babyloniska fångenskapen). Kort derefter (1655) underkastade Isaac la Peyrere (d. 1676) i sitt »Systema theologicum ex Praeadamitarum hypothesi» Pentatevken (Moseböckerna) en kritisk undersökning, hvari han kom till det resultat, att detta verk hvarken kunde hafva Mose till författare eller ens kunde hafva blott en man till författare, utan vore af flere författare ifrån flere urkunder sammanskrifvet. Dertill uttalade han den tanken, att de flesta bibliska böcker, sådana de nu föreligga, icke äro originalarbeten. Några år senare (1670) framträdde den judiske filosofen B. Spinoza (d. 1677) i sin »Tractatus theologico-politicus» med en kritisk framställning af den Hel. skrifts tillkomst. Pentatevken i sin nuvarande gestalt samt de rent historiska böckerna anser han vara författade efter exilen hufvudsakligen af Esra, som dervid på ett tendentiöst sätt, för att få till stånd en pragmatisk judisk nationalhistoria, delvis begagnat äldre, stundom hvarandra motsägande urkunder. Äfven de profetiska och poetiska böckerna underkastade han en liknande kritik. Året efter Spinozas död (1678) utkom den franske oratorianen Richard Simons (d. 1712) »Histoire critique du Vieux testament», hvari den åsigten förfäktas, att många af de gammaltestamentliga skrifterna, framförallt Pentatevken och de öfriga historiska böckerna, icke föreligga i sin ursprungliga gestalt, utan äro öfverarbetningar och omredigeringar af äldre urkunder. Simon tänkte sig saken så, att, likasom bland andra österländska folk funnos officiella häfdatecknare, bland Israels folk profeterna representerade ett sådant ämbete alltifrån Moses dagar. Genom dem hade under tidernas lopp uppstått urkunder af olika slag, som efter exilen samlades och omredigerades af Esra och andra skriftlärde på hans tid. Så hade den gammaltestamentliga kanon uppstått. I England uppträdde 1739 en teolog, Parvish, med påståendet, att 5:te Mosebok är en produkt från 600-talet f. Kr. Alla nu nämnda kritici blefvo föremål för mycken, delvis våldsam opposition. Så blef t. ex. Simons »Histoire critique» konfiskerad. Den lärdaste och talangfullaste motståndaren till denna bibelkritik var den lutherske teologen Johann Gottlob Carpzov i Leipzig (d. 1767), som företrädesvis i »Critica sacra» af 1728 skarpt polemiserade mot kritiken till försvar för den gamla ortodoxa uppfattningen. Efter en tids stillastående i bibelkritikens historia framträdde 1753 den franske läkaren Jean Astruc (d. 1766), af judisk börd, med sina epokgörande undersökningar af de olika källorna till 1:sta Mosebok (se Pentatevken). Kort derefter (1773) uppträdde »den nyare teologiens fader», tysken J. S. Semler (d. 1791), med sitt arbete »Apparatus ad liberalem Veteris testamenti interpretationem», der han söker förklara de gammaltestamentliga böckernas tillkomst på vanlig historisk väg och söker uppvisa huruledes de gammaltestamentliga åskådningarna dels äro nationella egendomligheter, dels »barn af sin tid», och att de för oss kristna icke längre äro bindande. En plats i bibelkritikens historia bör tillerkännas äfven den tyske skalden J. G. Herder (d. 1803), som i flere af sina skrifter med fin och spirituel uppfattning behandlat den gammaltestamentliga diktningen ur literaturhistorisk synpunkt, särskildt i »Vom geist der ebräischen poesie» (1782) de poetiska böckerna i Gamla test., hvilka han kallar »vårt slägtes barndomspoesi». J. G. Eichhorn (d. 1827) tillgodogjorde sig i »Einleitung in das Alte testament» (1780–83) de föregående kritiska undersökningarna och åsigterna, på samma gång han gaf nya uppslag. Detta arbete behöll länge en dominerande ställning inom den bibelkritiska teologien, och den bekante teologen J. D. Michaelis (d. 1791) sökte förgäfves göra honom rangen stridig genom sin polemik mot honom i »Einleitung in die göttlichen schriften des alten bundes» (1787). Men en ännu mer framskjuten plats kom W. M. L. De Wette (d. 1849) att intaga. Hans första arbete, »Beiträge zur einleitung in das Alte testament», utkom 1806–07. Han var i sin kritik mera rationalistisk än Eichhorn. Full af tro på suveräniteten hos det historiska framåtskridandets lag, ansåg han, att den israelitiska religionen börjat i lägre former och sedermera höjt sig till monoteism, icke, såsom bibeln lärde, börjat med en gudomlig uppenbarelse, som genast försatte folket på denna högre religiösa ståndpunkt, från hvilken folket sedermera afföll. Det senare betraktade han såsom myt och omkritiserade derför efter sin utvecklingsprincip den bibliska framställningen. Det har betecknats såsom det nya hos De Wette, att hans kritik var icke blott literaturhistorisk, utan ock religionshistorisk. I senare skrifter modifierade han sin ståndpunkt. Men De Wettes ungdomsståndpunkt intogs och utvecklades af W. Vatke (d. 1882) i hans år 1835 utgifna »Die biblische theologie», en ståndpunkt, som likaledes Vatke under sina senare år dock betydligt modifierade. Samtidigt började den framstående orientalisten G. H. A. von Ewald (d. 1875) framträda med sina historisk-kritiska arbeten öfver Gamla test. Han intog en mera positiv ståndpunkt än De Wette och Vatke. Derefter inträdde en ortodox reaktion i Carpzovs anda. De förnämste målsmännen för denna reaktion voro E. W. Hengstenberg (d. 1869), H. A. C. Haevernick (d. 1845), K. F. Keil (d. 1888) och F. Delitzsch (d. 1890). Den sistnämnde öfvergaf dock på äldre dagar den reaktionära ståndpunkten och anslöt sig principielt till den bibelkritiska, som tagit ny fart genom J. Wellhausens år 1878 utkomna epokgörande »Geschichte Israels» (bd 1; 2:dra uppl. 1883 under titel »Prolegomena zur geschichte Israels», 3:dje uppl. 1886). Detta arbete var väsentligen grundadt på Vatkes ofvannämnda »Biblische theologie» och på K. H. Grafs (d. 1869) banbrytande verk »Die geschichtlichen bücher des Alten testaments» (1866: om »Grafska hypotesen» se art. Pentatevken). Grafs idéer hade redan 1869 och 1870 blifvit upptagna af holländaren A. Kuenen (d. 1891) i hans framstående religionshistoriska arbete »Der Godsdienst van Israel». Graf åter (liksom möjligen äfven Vatke) hade hufvudsakligen fatt sina kritiska åsigter af sin gamle lärare E. Reuss (d. 1891), som redan 1833 i föreläsningar och skrifter uttalat dem. Allmänt kända och uppmärksammade bland teologerna blefvo dessa kritiska idéer dock först genom Wellhausens nämnda publikation af 1878, upphofvet till »Wellhausenianismen». Enligt denna kritiska skola äro Israel och judendomen två olika företeelser, mellan hvilka den babyloniska fångenskapen utgör gränsen. Judendomen är den strängt hierarkisk-rituella skepelse, i hvilken det gamla Israel framträder ur denna fångenskap, som på ett genomgripande sätt förändrade det gamla Israels skaplynne. Den gammaltestamentliga kanon är judendomens skapelse, hvari den tendentiöst framställer Israels historia och låter denna börja med mosaiska lagstiftningen samt sluta med profetdömet. Men i sjelfva verket har den mosaiska lagstiftningen ej existerat. Pentatevken är till alla sina delar mycket yngre än Mose. Dess äldsta beståndsdel är 5: te Mosebok, författad omkr. 622 f. Kr., men större delen af den öfriga lagsamlingen, framförallt hela 3:dje Mosebok, är författad först efter babyloniska fångenskapen. Hela berättelsen om tabernaklet under öckenvandringen, om öfverstepresten och hans ämbetsdrägt, om lagens taflor m. m. är ren dikt. För de historiska böckerna ligga flere olika urkunder till grund. De äldsta och mest avtentiska skrifterna i Gamla test. äro de äldre profetiska skrifterna, som dock ej undgått redaktionsförändringar och interpolationer. Patriarkernas historia i 1:sta Mosebok är sammansatt af gamla myter utan historiskt värde. Såsom alla andra religioner har den judiska börjat med mångguderi och myt o. s. v. Den egentlige upphofsmannen till »Wellhausenianismen», veteranen på bibelkritikens område E. Reuss, utgaf några år derefter (1881) »Geschichte der heiligen schriften» med väsentligen samma uppfattning. Snart samlade sig en hel här af teologer omkring Wellhausens namn. Främst torde härvid böra nämnas B. Stade, som i vissa afseenden gått längre än Wellhausen i negativ riktning, C. H. Cornill, R. Smend, B. Duhm, H. Schultz, F. Giesebrecht. Påverkade af Wellhausenianismen äro mer och mindre alla nu lefvande tyska exegeter; den gammalortodoxa uppfattningen har bland dem numera ingen representant af vetenskaplig betydelse. Alla vetenskapliga exegeter äro t. ex. ense om, att ingen af de s. k. Moseböckerna kan vara författad af Mose och att en mängd af de lagar, som der finnas, måste vara vida yngre än Mose. Den förnämsta kritiska stridsfrågan är f. n. den, om i de s. k. Moseböckerna finnas några äkta Mose-lagar eller icke. En mer eller mindre moderat exegetisk ståndpunkt intaga exempelvis, utom den 1888 aflidne E. Riehm och den 1894 aflidne A. Dillmann, F. Buhl, O. Zöckler, H. Strack, E. O. A. Merx, W. G. H. Nowack, E. F. Kautzsch, F. Baethgen, E. König, S. Oettli, C. von Orelli. Stracks och Zöcklers nyligen afslutade bibelverk kan betraktas såsom exponent för den moderatare ståndpunkten. Kautzsch söker i sin nyligen fullbordade värdefulla öfversättning af Gamla test. kritiskt angifva de olika källorna i de böcker, som anses vara utarbetade efter flere källskrifter. — I England hade samtidigt med Eichhorn och påverkad af honom en katolsk prest, Alexander Geddes (f. i Skotland 1737, d. 1802), i en bibelkommentar (1792–97) samt i »Critical remarks» (1800) förfäktat den bibelkritiska åsigten, att Pentatevken i sin nuvarande form icke vore författad af Mose, utan sammanskrifven under Salomos regering efter gamla urkunder, af hvilka en del var från Moses tid. Geddes, som 1779 blef afsatt från sin presterliga befattning, kan räknas såsom grundläggare till den nyare bibelkritiska forskningen i England. Den mera avancerade moderna kritiken representeras der för närvarande af T. K. Cheyne och W. Robertson Smith (d. 1894), den mera moderata af S. Driver och H. E. Ryle. — I Sverige har teol. lic. S. Fries uppträdt såsom representant för Wellhausenianismen i arbetet »Israels historia» (1894). Lektor L. Bergström företräder i literaturhistoriskt afseende väsentligen samma ståndpunkt i broschyrerna »Om Moseböckernas uppkomst» (1892), »Moseböckernas värde» (1893) och »Om judafolkets profeter» (1895), utgörande n:ris 5, 8 och 24 af »Svenska spörsmål».
b) Nya testamentet. Af de äldste kyrkofädernas skrifter synes, att redan före år 200 nytestamentliga skrifter gruppvis voro samlade och i denna form begagnades af församlingen. Så bildade evangelierna en grupp, Apostlagerningarna och Pauli bref m. m. en annan o. s. v. (se vidare Bibelkanon). Men redan vid den tiden var det apostoliska författareskapet af Hebreerbrefvet, 2:dra Petr., 2:dra och 3:dje Joh., Jakobs och Judas' bref samt Uppenbarelseboken starkt ifrågasatt eller rent af förnekadt, under det att andra skrifter, t. ex. Barnabas' bref och Hermas »Herde», på vissa håll åtnjöto nära nog apostoliskt anseende. Detta förhållande fortfor, äfven sedan Nya test:s kanon, sådan vi nu hafva den, blifvit fastställd i Österlandet genom Athanasius år 367 (då Uppenbarelseboken för första gången i österländska kyrkan blef förklarad för apostolisk) och i Vesterlandet genom synoderna i Hippo 393 samt i Karthago 397 och 419. Men småningom tystnade under medeltiden gensagelserna mot dessa »antilegomena». Vid reformationstidehvarfvets början vaknade dock tviflen på dessa skrifters äkthet å nyo till lif. Erasmus Rotterdamus var den förste, som uttalade dem. Flere katolska teologer instämde, såsom kardinal Cajetanus i sin kommentar till Nya test. äfvensom längre fram Bellarmin i »De verbo Dei». Tridentinska mötet befallde dock 1546, att denna kritik skulle vara slut för alla tider, hvilket Vatikankonciliet 1870 stadfäste. Bland reformationens män förklarade Carlstadt i »Libellus de canonicis scripturis» (1520) de ofvannämnda »antilegomena» vara af en lägre, »en 3:dje rang», under det att evangelierna innehade »1:sta rangen» och Pauli bref »2:dra rangen». Uppenbarelseboken stod, enl. Carlstadts mening, t. o. m. på gränsen af att vara en apokryfisk bok. Luther sjelf behandlade Nya test. kritiskt. Uppenbarelseboken frånkände han både apostolisk och profetisk ande, och bland brefven var Jakobs bref honom synnerligen misshagligt för dess »papistiska gerningslära». Hebreerbrefvet ansåg han ej för apostoliskt. »Kärnan i Skriften» var för honom Johannes' evang., Pauli bref och 1:sta Petri bref. Zwingli ansåg, att Uppenbarelseboken »ej var någon biblisk bok». Oecolampadius och Bucer ställde de 5 s. k. katolska brefven jämte Uppenbarelseboken på ett lägre trappsteg än de öfriga nytestamentliga skrifterna. Sjelfve Calvin förbigick i sin kommentar såväl Joh. 2:dra och 3:dje bref som Uppenbarelseboken. På den reformerta sidan är Beza den, som omsider fastslår de omtvistade böckernas apostoliska anseende, en åskådning, som på den lutherska sidan omfattas af Melanchthon och den s. k. filippistiska riktningen. Lutheranerna Brenz och Martin Chemnitz, en af konkordieformelns författare, fasthålla deremot den ursprungliga lutherskt-kritiska uppfattningen, särskildt i opposition mot tridentinska mötets beslut: ja, Chemnitz kallar de ofta nämnda tvifvelaktiga böckerna rent af för »apokryfer». I de lutherska bibelöversättningarna fingo dessa böcker sin plats i slutet af Nya test., och de fleste lutherske teologer under reformationstidehvarfvet (Urbanus Rhegius, Hutter m. fi.) gjorde en bestämd skillnad mellan dessa böcker och de öfriga, om också ej så stor skillnad som Chemnitz. Ja under det följ. årh. vidhålla t. o. m. Johann Gerhard, Quenstedt och Calovius skillnaden, ehuru blott till namnet. Men Pfeiffer (d. 1698) och Hollazius (d. 1713) söka alldeles utplåna den. Snart visar sig dock åter en begynnande kritisk rörelse. Arminianerna med Hugo Grotius i spetsen begynna i midten af 1600-talet kritiskt skärskåda de s. k. antilegomena. Ej långt derefter fordrar Spinoza kritikens frigörelse. Deisterna och de s. k. »fritänkarna» på 1700-talet sätta denna fordran i verket. Äfven katolske lärde, såsom Richard Simon (se ofvan) och Du Pin (d. 1719), syssla med nytestamentlig kritik i opposition mot den protestantiska verbalinspirationsläran. Bland protestanterna betonade Georg Calixtus nödvändigheten att inskränka inspirationsläran till det rent teologiska innehållet af Skriften. Genom J. D. Michaelis' epokgörande arbete »Die göttlichen schriften des neuen bundes» (som utkom i 4 uppl. mellan 1750 och 1788) blef denna uppfattning vetenskapligt-kritiskt bestyrkt såsom den enda rätta, på samma gång Michaelis yrkade på, att endast sådana böcker, som kunde kritiskt uppvisas hafva apostlar till författare, borde anses innehålla inspirerade ställen. Af ej ringa betydelse i kritiskt afseende var äfven Lessings framhållande af den protestantiska ortodoxiens cirkel: mot den romerska kyrkans tradition sätter den protestantiska kyrkan en bibelkanon, som den har traditionen att tacka för. J. S. Semler (se ofvan) kämpade, i synnerhet i »Abhandlung von freier untersuchung des kanon», för bibelkritikens rätt, dervid åberopande sig, hvad särskildt den nytestamentliga kritiken beträffade, på den gamla kyrkan, som vid upprättandet af Nya test:s kanon utöfvat sådan kritik, och på Luther, som intagit en fri, kritisk ställning till bibeln. Det för Semlers kritik utmärkande, att han söker påvisa allt »tillfälligt» i bibeln och bortrensa »det lokalas, det temporäras och det nationellas slagg», framträder också vid hans nytestamentliga kritik. De Wette (se ofvan) är en betydande kritiker äfven på det nytestamentliga gebitet. Men hans åsigter vexlade och modifierades, allteftersom nya upplagor af hans skrifter kommo ut. Omsider stannade han vid det resultat, att Uppenbarelseboken ej är af aposteln Johannes, att de s. k. pastoralbrefven ej äro af Paulus, att 2:dra Petri bref är oäkta och att 1:sta Petri och Jakobs bref äro »misstänkta». Den bekante F. E. D. Schleiermacher (d. 1834) hade i hufvudsak samma kritiska åsigter som De Wette. Uppslag till den radikala nytestamentliga kritiken blef D. F. Strauss' uppseendeväckande »Das leben Jesu», som utkom 1835. Der frånkännes de fyra evangelierna på det hela taget allt historiskt värde, i det de förklaras innehålla till största delen sagor om en viss rabbin, Jesus af Nasaret, i analogi med forntidens sed att efter store mäns död utsmycka deras lefnad med underbara tilldragelser och gerningar. Strauss hade fått stoff till sina idéer genom sin lärare Ferdinand Christian Baur, den s. k. Tübingen-skolans upphofsman och egentliga målsman, som dock aldrig delade Strauss' »mytiska» uppfattning. Baur hade i den äldre, icke-kanoniska literaturen fått ämne till hvad han kallade en »positiv» kritik. I denna literatur fann han en motsats mellan judaistisk (petrinsk) och paulinsk kristendom, en motsats, som han sedan spårade i de flesta nytestamentliga skrifter, dock med der rådande tendens att utplåna denna motsats. »Men tendensskrifter kunna icke vara historiskt tillförlitliga och äkta apostoliska». Efter denna regel såsom norm för äkthetens bedömande menar Baur sig finna, att endast Romarebrefvet, Galaterbrefvet, Korintierbrefven och Uppenbarelseboken äro äkta apostoliska. I Baurs fotspår gick E. Zeller, som först ensam och sedan 1848 i förbindelse med Baur 1842–57 utgaf Tübingenskolans organ »Theologische jahrbücher», som sedan 1858 utgifves af A. Hilgenfeld under titel »Zeitschrift für wissenschaftliche theologie». Såsom öfriga representanter för Tübingenskolan må nämnas C. Planck, L. Georgii, A. Schwegler, K. R. Köstlin, G. Volkmar, H. Lang. (Jfr Baur, Strauss och Tübingenskolan.) I Frankrike representerades Tübingenskolan af E. Renan, i Holland af S. Hoeckstra, F. W. B. van Bell och S. H. Scholten. Längre än Tübingenskolan i radikal riktning gick tysken Bruno Bauer, som i flere skrifter från och med 1840 drastiskt utvecklade Strauss' och Baurs idéer och förklarade samtliga Nya test:ts skrifter vara författade i midten och slutet af 2:dra årh. Holländaren A. Pierson nekade Jesu persons historiskhet och de paulinska brefvens äkthet. Holländaren A. D. Loman och schweizaren R. Steck gingo tillbaka till Bruno Bauers ståndpunkt, men sökte dock sjelfständigt genomföra denna. Längst gick den anonyme författaren till det 1887 utkomna engelska arbetet »Antiqua mater, a study of Christian origins», der kristendomen framställes såsom ett resultat af en judisk reformrörelse i förening med Simon Magus' och Marcions grekisk-romerska gnosis; Jesus, Petrus och Paulus voro uppdiktade personer. Mot Tübingenskolan uppstod icke blott från ortodox, utan ock från kritisk sida en stark opposition, som sedan forblifvit herskande. På den kritiska sidan må nämnas E. Reuss, F. Bleek, D. Schenkel (förf. till »Charakterbild Jesu»), H. von Ewald, A. Ritschl, C. Weizsäcker, J. Holtzmann, W. Mangold, O. Pfleiderer, E. Schürer, A. Harnack, hvilka delvis i sinsemellan olika, men alla i väsentliga punkter bestrida denna skolas påståenden, under det att de i åtskilligt gifva den rätt. Alla hafva de sökt visa, af flere olika skäl, att motsatsen mellan judaistisk och paulinsk kristendom inom den första kristna församlingen icke hade den betydelse, som Baur ansåg. Vidare må här framhållas hurusom den bekante handskriftforskaren Konst. Tischendorf i sin skrift »Wann wurden unsre Evangelien verfasst?» (4:de uppl. 1866) sökte bevisa alla fyra evangeliernas äkthet, och hurusom den nuvarande Berlinprofessorn B. Weiss anser de flesta nytestamentliga skrifterna författade före Jerusalems förstöring år 70, Markus' evangelium kort förut, Matteus' evangelium kort efter, Lukas' evangelium och Apostlag. omkr. år 80 och att Johannes skrifvit Uppenbarelseboken före och sitt evangelium efter Jerusalems förstöring o. s. v. Den vanliga kritiska åsigten är eljest, att Johannes' evangelium och Uppenbarelseboken icke kunna hafva samma författare. Främst på dagordningen inom den nytestamentliga kritiken står för närvarande evangeliikritiken, i all synnerhet frågan om »det 4:de evangeliet». Bland de första evangelierna (»synoptikerna») anses numera Markus' evangelium allmänt för att vara äldst och ursprungligast. Matteus' evangelium anses icke, åtminstone icke i sin nuvarande gestalt, vara skrifvet af aposteln Matteus. För öfrigt kunna vissa delar af ett evangelium af kritiken angripas såsom ohistoriska, fastän evangeliet till största delen anses vara äkta. Så anser t. ex. H. A. W. Meyer i sin kommentar berättelsen om Jesu bebådelse och aflelse i Lukas' 1 kap. för oäkta o. s. v. Det första allvarsamma angreppet på Johannesevangeliets apostoliska ursprung och äkthet gjordes af K. G. Bretschneider 1820. Efter en tjugoårig »förlägenhetspaus» förnyades detta angrepp af Strauss, Bruno Bauer, Schwegler, Baur m. fl. samt slutligen af O. Pfleiderer 1887, hvilka allesammans anse det 4:de evangeliet författadt tidigast i midten af 2:dra årh. Hvad beträffar tiden för detta evangeliums tillkomst, visar kritiken dock en bestämd tillbakagång. Så föreslog Baur såsom tiden för författandet något af åren 160–170, men redan Renan och Schenkel stannade vid åren 110–115, och yngre kritici gå tillbaka till år 100. Bland mera kritiska teologer hafva Johannesevangeliets apostoliska ursprung och äkthet försvarats först och främst af Schleiermacher och sedan med olika uppfattningar och olika styrka af Bleek, Bunsen, Ewald, De Wette, A. Ritschl, P. Lobstein, J. Kaftan, H. Wendt m. fl. Anmärkas må Ritschls yttrande att »oäktheten erbjöd mycket större svårigheter än äktheten». Renan, C. Hase, den bekante kyrkohistorikern, Reuss och Weizsäcker tillerkänna detta evangelium ett indirekt johanneiskt ursprung, i det att de antaga, att evangeliet efter apostelns död blifvit författadt af hans lärjungar i Efesus, »den efesinska skolan», hvarvid enl. Weizsäcker vissa idéer och partier, t. ex. logosläran, dock icke härleda sig från aposteln. En annan åsigt är, att icke apostelen Johannes, utan en efesinsk presbyter med detta namn skulle vara Johannesevangeliets författare, eller också Uppenbarelsebokens. Den nytestamentliga kritiken är på de flesta punkter ännu vacklande. Särskildt väntar frågan om Johannesevangeliet ännu på ett ur kritisk-vetenskaplig synpunkt fullt tillfredsställande svar — om ett sådant svar någonsin kan gifvas. Den nyaste utförliga redogörelsen för den nytestamentliga kritikens historia och närvarande ståndpunkt har lemnats af Strassburgprofessorn H. J. Holtzmann i »Lehrbuch der historisch-kritischen einleitung in das Neue testament» (1885; 3:dje uppl. 1892). J. P.