Pentatevken (Grek. Pentatevchos, näml. biblos, »den af fem delar bestående boken»), de s. k. 5 Moseböckerna i Gamla testamentet: Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri och Deuteronomium (jfr dessa ord). Genesis (1:sta Moseb., »ursprungets bok») handlar om verldens skapelse, syndafallet, syndafloden, babylonska förbistringen, menniskoslägtets utbredning och patriarkernas historia. Exodus (2:dra Moseb., »uttågets bok») beskrifver israeliternas träldom i Egypten, uttåget ur detta land, lagstiftningen på Sinai och vandringen i öcknen. Leviticus (3:dje Moseb., »levitboken») innehåller lagbestämmelser för det levitiska presterskapet och om den levitiska offergudstjensten. Numeri (4:de Moseb., »uppräkningarnas bok») uppräknar namnen på de israelitiske höfdingarna samt innehåller, utom åtskilliga lagbestämmelser, omständliga beskrifningar på stammarnas och härafdelningarnas läger- och tågordning under öckenvandringen samt berättelser om åtskilliga tilldragelser under densamma. Deuteronomium (5:te Mosob., »den andra lagen») talar om huru Mose vid öckenvandringens slut erinrar folket om hufvudtilldragelserna under de fyratio åren, upprepar hufvudinnehållet af lagen, tillägger nya lagbestämmelser samt uttalar förmaningsord till folket. De sista kapitlen innehålla Moses afskedshelsning, hans välsignelse samt berättelsen om hans död.
Enligt den gamla och ända till vår tid gängse föreställningen skulle Mose vara författare till P. Mot denna föreställning uppträder den moderna bibelkritiken, inom hvilken just pentatevk-kritiken för närvarande står främst på dagordningen. Utgångspunkt för denna forskning har varit den redan på 1600-talet uppmärksammade bristen på enhet i de s. k. Moseböckernas framställningssätt, hvilken möter straxt i början af Genesis, i det att öfvergången från 1:sta till 2:dra kap. ej faller sig rätt naturlig och de båda kapitlens framställningssätt dessutom är ganska olika. Att i dessa böcker föreligger ett af material från flere urkunder sammansatt arbete, var en åsigt, som redan den tiden af rationalistiskt kritiska författare uttalades, bl. a. af den bekante judiske filosofen Spinoza. Han ansåg Esra vara författare till P., en åsigt, som för öfrigt, redan under det föregående årh., uttalats af en katolsk skriftställare, Andreas Masius. På närmare undersökning om sammansättningen af Genesis inlät sig under midten af 1700-talet en med. professor i Paris af judisk börd, Jean Astruc. Han fana då, att i vissa kapitelafdelningar, kapitel ock kapitelserier namnet Elohim användes såsom benämning på Gud, i andra deremot namnet Jehovah (Jahveh), och att vidare de ställen, der Gud nämndes Elohim, hade ett annat skaplynne än de ställen, der han nämndes Jehovah. Deraf drog han den slutsatsen, att Genesis var sammansatt af två urkunder, hvilka han kalladeden elohistiska och den jehovistiska. Dessutom trodde han sig här och der se spår af andra, mindre källskrifter, hvilka han räknade till 10. Astrucs »urkundshypotes», som för öfrigt saknade all destruktiv tendens och snarare hade apologetiskt syfte, blef epokgörande i den gammaltestamentliga bibelkritikens historia. Den upptogs närmast af tysken J. G. Eichhorn, som något förändrade den, och efter honom af andra, alla mer eller mindre divergerande i sina urkundshypoteser. Astrucs urkundshypotes gaf emellertid i Tyskland upphof åt en destruktiv-rationalistisk bibelkritik, hvars egentlige grundläggare blef W. M. L. de Wette, från år 1806. Hade Astruc och Eichhorn förfäktat den meningen, att Mose sjelf var den Pentatevkens författare, som begagnat sig af den elohistiska och jehovistiska urkunden, sökte deremot de Wette visa, att detta ej var möjligt. Han antog, att P. småningom uppkommit under olika tider, hvarvid Genesis, Exodus och Leviticus hade särskilda, under olika tider lefvande författare och Numeri vore en fortsättning till de föregående samlingarna. Författandet hade börjat, allra tidigast, under den davidska perioden, och författarna hade delvis betjenat sig af äldre källor. Yngst var Deuteronomium, som förutsatte de andra s. k. Moseböckerna; den var från konung Josias tid eller möjligen från exilens. För öfrigt frånkänner han Moseböckerna deras historiska värde och anser det mesta af deras innehåll för myter och ren dikt. Anhängare af en utvecklingsteori, som icke erkänner möjligheten af något tillbakagående i historien, ansåg han det omöjligt, att domaretidens religiösa och politiska förvirring kunnat följa på den mosaiska tidens harmoniska tillstånd. Det naturliga var derför, att ur domaretidens kaos utvecklat sig ett politiskt och religiöst ordnadt tillstånd, hvilket i P. falskeligen tillskrifves en lagstiftning genom Mose. I jämnbredd med denna åsigt utbildade sig småningom äfven den åsigten, att Josuas bok förskrifver sig från samma hand som Pentatevken och bör betraktas såsom dess sjette del, hvarför man borde tala om »Hexatevken» (den af sex delar bestående boken) i st. f. om Pentatevken. Ur detta sexdelade arbete kan man utbryta Deuteronomium såsom en alldeles sjelfständig lagbok. De öfriga böckerna äro hufvudsakligen sammansatta af två urkunder: en äldre, den egentliga grundskriften, kallad »Elohisten», samt en yngre, kallad »Jehovisten». År 1853 uppträdde Hermann Hupfeld med en ny teori, i st. f. de dittills antagna två huvudbeståndsdelarna i den sammansatta delen af Hexatevken hade han funnit tre, hvilka af den slutlige utarbetaren begagnats vid sidan af hvarandra: 1) Elohisten, 2) Jehovisten och 3) »den yngre Elohisten». Emot denna åsigt utgaf Theodor Nöldeke 1869 en afhandling, i hvilken han försvarade teorien om två urkunder, af honom kallade »Grundskriften» och »Jehovistens skrift». Den hupfeldska åsigten om tre urkunder utom Deuteronomium har dock fortfarande anhängare, af hvilka den mest betydande torde vara professor August Dillmann i Berlin. Han betecknar urkunderna med A, B, C och D (Deuteronomium) samt den siste bearbetaren med R (Redactor). Med en motsatt åsigt hade emellertid K. H. Graf 1866 uppträdt. Enligt honom är den i 2 Kon. 22 omtalade, af öfverstepresten Hilkia funna lagboken Deuteronomium, som vid denna tid författades, men föregafs hafva blifvit »funnen». Hela Hexatevken har till författare Deuteronomiums författare, hvilken begagnat tvänne äldre källor (den elohistiska) Grundskriften och Jehovistens skrift. Men efter exilen blef detta verk bearbetadt och försedt med en mängd interpolationer af någon presterlig författare, kanske Esra. På detta sätt uppkom den nuvarande Hexatevken, som alltså består af tre delar af mycket olika ålder: 1) a) Grundskriften och b) Jehovistens skrift, 2) Deuteronomistens arbeten samt 3) Den efter-exiliska bearbetarens interpolation. Mot denna hypotes, den s. k. »Grafska hypotesen», uppträdde E. Riehm, Nöldeke, E. Schrader, Dillmann m. fl. Till densamma anslöt sig deremot den holländske professorn A. Kuenen. Han fann dock, att någon gammal »Grundskrift» aldrig existerat, utan att hvad som så ansetts var endast den siste bearbetarens diktverk. Den som gjort mest af Grafska hypotesen är dock J. Wellhausen, professor i Halle, hvilken i »Prolegomena zur geschichte Israels» (1878; 2:dra uppl. 1883) på grundvalen af denna hypotes byggt en kritisk byggnad, »rödare» än den någon af hans kritiska föregångare åstadkommit. I sak lär han detsamma som Kuenen, men han drar ut konseqvenserna mera positivt. Enligt den teori, hvars djerfvaste målsman han är, äro de profetiska skrifterna i Gamla test. dettas äldsta beståndsdelar, det hufvudsakliga af Pentatevken dess yngsta. Som dessa senare delar tillkommit i hierarkiskt syfte, sammanfattar han dem under namnet »Prestkodexen». Dessa åsigter hafva till sitt tidskriftsorgan Bernhard Stades under flere teologers medverkan sedan 1881 utgifna »Zeitschrift für alttestamentliche wissenschaft». Yttersta högern gent emot dessa kritiska åsigter representerar prof. C. F. Keil. Den af alla partier ansedde orientalisten och teologen prof. Franz Delitzsch intager en moderatare ståndpunkt och har i sitt sista arbete »Neuer commentar über die Genesis» (1887) gifvit Wellhausens teori ett visst erkännande. J. P.