Mose (Hebr. Mosche, Grek. Moyses, Moses), israeliternas lagstiftare och skaparen af deras nationella lif, var son till Amram och Jokebed af Levis stam samt yngre broder till Mirjam och Aron. Han föddes nära staden Tanis (Zoan) i Egypten vid en tidpunkt, då befallning gifvits, att alla hebreiska gossebarn skulle dödas genom att utsättas i Nilen. M. blef ock i enlighet dermed utsatt, men räddades af en egyptisk konungadotter (af sägnen benämnd än Termuthis, än Merris eller Athyrtis), som kallade honom Mose (hvilket namn blifvit härledt af de egyptiska orden mo, vatten, och sedsje, räddad; nyare egyptologer föredraga dock härledningen af det egyptiska mes, mesu, barn). Hon gjorde honom till sin adoptivson och lät undervisa honom i all Egyptens visdom, tills han i medkänsla öfver sitt folks lidande egenmäktigt upphäfde sig till dess befriare. Då han deri misslyckades, flydde han till Sinaihalfön, der han blef gift med Zippora, dotter till presten Reguel eller Jetro (det senare namnet troligen en ämbetstitel), som födde honom sönerna Gersom och Elieser. I 40 år varade denna pröfvotid, hvarefter M. af Gud omedelbart kallades till sitt folks befriare ur träldomen. Hans förra öfvermod hade nu förbytts till klenmod och försagdhet. Men då han af Gud, som för honom uppenbarade den frälsningshistoriska betydelsen af namnet Jehova (2 Mos. 6: 2), utrustades med undergörande förmåga samt fick sin broder Aron till hjelp, böjde han sig lydigt för Guds vilja. Genom den sista af de tio s. k. egyptiska plågorna bevektes farao att medgifva israeliternas aftågande, hvarvid dessa fordrade och erhöllo af egypterna guld- och silfversmycken samt dyrbara kläder. Sedan folket d. 14 Abib (Nisan) år 1491 (1494) f. Kr. firat passa, skedde aftåget följande morgon. Af åtskilliga fakta har man med sannolikhet funnit, att den farao, som förtryckte israeliterna, skulle varit Ramses II Miamun, och att hans son Meneftah beviljat deras aftåg. Tiden härför beräknas af flere egyptiska synkronister till omkr. 1320, under det andra, såsom Lauth och Oppert, närma sig det efter hebreiska källor antagna året 1491 (1494). Taluppgifterna ur den äldre egyptiska historien äro i allmänhet tämligen osäkra. Också vackla synkronisterna i afseende på tiden för uttåget mellan åren 1866 och 1137 f. Kr.
I den egyptiska historien har man sökt återfinna minnena om uttåget i berättelsen om hyksos' fördrifvande eller snarare i skildringen hos Manetho och andra forntidens skriftställare om en mängd spetälska och andra orena, som förvisats till stenbrotten öster om Nilen, tills de under en prest vid namn Osarsif (hvarunder man skulle hafva att förstå Mose) i förbund med hyksos från Jerusalem för en kort tid bemäktigat sig väldet i Egypten, men sedermera blifvit fördrifna af en konung Amenofis. Enligt den bibliska berättelsen gick uttåget från Ramses (Tanis l. Zoan) öfver Sukkot, der folket räknades och utgjorde 600,000 män förutom qvinnor och barn, till Etham. Snart hade de genom att kringgå norra änden af Röda hafvet kunnat vara utom Egyptens gräns, men i stället vände de sig på Herrens befallning, som ledde dem genom molnoch eldstoden, åt söder och befunno sig inom kort innestängda mellan Atakaberget, hafvet och faraos anryckande här. Då delar hafvet sig plötsligt på M:s bön, hvartill det synliga medlet närmast var en stark östanvind, och folket kom oskadadt igenom, hvaremot fienderna vid hafvets sammanslutande forgingos. Den underbara räddningen, till hvilken hela den hebreiska literaturen blickar tillbaka såsom till folkets andliga födelsestund, firades af M. med en härlig lofsång (2 Mos. 15). Tåget fortsattes derefter till Sinai, ofta under folkets knot och längtan tillbaka till Egypten undan resans besvärligheter, men ock under förnyade prof af Guds makt och godhet (molnoch eldstoden, manna och vaktlar, vatten ur klippan, fienders besegrande genom M:s bön). Vid Sinai slöt Herren genom M. som medlare sitt förbund med folket och gaf det förbundsurkunden, lagen (se Lag, sp. 523). Och då, under M:s 40 dagars vistande hos Herren på berget, folket afföll till bilddyrkan (den af Aron förfärdigade guldkalfven), stillades Guds vrede genom M:s förbön (han erbjöd sig sjelf till försoningsoffer för sitt folk). Efter nära ett års vistande vid Sinai skedde uppbrottet. Folket var gensträfvigt. Till och med för M. blef kallet för tungt, och han delade det med de 70 äldste. Sedan folket till följd af de utsände kunskaparnas skildring af Kanaan vägrat att anträda färden dit, uttalas domen att ingen af dem, som vid uttåget ur Egypten voro 20 år och deröfver, skulle få ingå i Kanaan med undantag af Josua och Kaleb. Ett svårt uppror under Korah utbryter. Till och med Mirjam och Aron visa sig opålitliga. Under alla dessa svårigheter förvärfvar M. sig namnet »den saktmodigaste af alla menniskor». Endast vid »trätovattnet» blir ock han otålig och förverkar derigenom rätten att ingå i Kanaan. Om den 38-åriga öckenvandringen nämnes föga i urkunderna (tillståndet derunder antydes i Apostlagern. 7: 43). Sedan folket för sin ytterligare olydnad blifvit straffadt genom brännande ormar, mot hvilka M. uppreser kopparormen, följer det villigt, besegrar konungen i Arad och amoriterna samt lägrar sig på Moabs fält gentemot Jeriko. M. utser Josua till sin efterträdare, delar landet öster om Jordan, inskärper lagen, välsignar folket samt uppstiger på berget Nebo, hvarifrån han får kasta en blick in i det förlofvade landet, och der han afled under umgänge med Gud. På hans hemlighetsfulla död anspelas i Judas bref (v. 9). Hos rabbinerna och Muhammed (i Koran) äro M:s lif och död fantastiskt utsmyckade. De 5 Moseböckerna (se Pentatevken) och ps. 90 hafva ansetts författade af M. Såsom Gamla förbundets medlare intager M. äfven i Nya förbundet ett högt rum, ty i hans person är hela det Gamla test. liksom personifieradt. K. H.