Biberg, Nils Fredrik, universitetslärare och filosof, föddes i Hernösand d. 20 Jan. 1776, blef 1793 student i Upsala. der han 1797 promoverades till filosofie magister (primus). 1799 utnämndes han till docent i estetik och 1805 till literar. human. adjunkt. 1806 kallades han till lärare för Sveriges dåv. kronprins och erhöll 1808 professors fullmakt. 1810 utnämndes han till professor i praktisk filosofi. S. å. invaldes han i Vitt. hist. och ant. akad. Död d. 25 Mars 1827.
Hos B. var mångsidig lärdom förenad med ett ovanligt skarpsinne. Hans skrifter utmärka sig för stor klarhet och åskådlighet, hvilka egenskaper jämväl tillhörde hans muntliga framställning. Också utöfvade han ett ej ringa inflytande på sina lärjungar, bland hvilka i främsta rummet bör nämnas Boström, som tog djupt intryck både af hans filosofi och hans personlighet.
I sin filosofi sökte B. -- mot det s. k. konstruktiva förfaringssätt, som på hans tid var förherskande inom den filosofiska forskningen i Tyskland -- göra gällande den åsigten, att menniskoförståndets uppgift icke kan vara någon annan än att bringa till klarhet och medvetenhet ett gifvet innehåll, alltså ej att frambringa eller ur sig sjelf hemta ett sådant. Förnuftet deremot, lärde han, är en från förståndet artskild förmåga, i och genom hvilken menniskan har hos sig närvarande ett öfversinligt och absolut innehåll, hvilket likväl, såvidt det skall verkligen (actu) fattas af henne, måste ikläda sig hennes förståndsverksamhets ändliga former. Mot den samtida filosofiens panteistiska tendens framhöll B., att Gud är en konkret personlighet samt absolut sjelfständig och oberoende af det andliga. Derigenom sökte han lägga grunden till en teistisk verldsåskådning. Endast genom en sådan kunde enligt hans mening menniskans praktisk-religiösa behof tillfredsställas. För den praktiska filosofien eger B. stor betydelse, först och främst derigenom att han baserar all förpligtelse och all rättighet ytterst på en religiös grundval. Inom etiken framhöll han vidare, att det sedliga lifvet är individuelt och konkret, samt att till följd deraf den moraliske lagen måste fullständigt bestämma hvarje medveten och fri yttring af menniskans verksamma lif -- en synpunkt, som blifvit skjuten något åt sidan i den Fichteska och i synnerhet i den Kantiska etiken. I nämnda afseende kan B. ställas vid sidan af Schleiermacher, till hvilken han i sina etiska undersökningar anslöt sig i mer än en punkt, och hvars lära om de s. k. etiska formalbegreppen han sökte än vidare utföra och bearbeta. Hvad rätts- och samhällsläran vidkommer, påpekade B. de svårigheter, som måste vara förenade med det af Fichte gjorda försöket att omedelbart ur menniskans väsende förklara rättslagen såsom en från sedelagen artskild förnuftig praktisk lag. Emellertid stannade han sjelf vid att ur den mensklige individen förklara de rättsliga bestämningarna. Det ursprungliga i all rätt, lärde han, är menniskans befogenhet att fritt besluta och i sinneverlden utföra sin viljas beslut, och denna befogenhet har sin grund i hennes naturliga sjelfbestämdhet, hvilken, såsom medel och vilkor för sedligheten, auktoriseras och får sin helgd af förnuftet. Långt ifrån således att, såsom Fichte hållit före, hafva sin grund i den menskliga sammanlefnaden, är rätten fastmer en ursprunglig bestämning hos hvarje menniska. Men då nu menniskorna faktiskt lefva tillsammans, bjuder förnuftet, att de ordna sitt samlif i öfverensstämmelse med rättens fordringar, hvilket åter är möjligt endast derigenom, att de inskränka sin i begreppet gränslösa rätt och upprätta staten. Endast i och genom staten kan menniskan sägas hafva verkliga (aktuella) rättigheter i sitt förhållande till andra. Då staten icke kan eller bör komma till stånd utan genom den sammanstämmande viljan hos sina blifvande medlemmar, kan han med rätta sägas vara konstituerad genom ett samhällsfördrag; man bör emellertid ej föreställa sig afslutandet af detta fördrag såsom en historisk tilldragelse. Det bör fastmer fattas såsom ideelt, d. v. s. såsom en fiktion, som är nödvändig för rättsförhållandenas förklaring. För öfrigt skildras staten af B. såsom en lefvande organism, hvars lemmar äro de mensklige individerna och som gifver en rättslig bestämdhet åt hela det menskliga lifvet -- således äfven åt den menskliga kulturen. -- Ehuru B. i hufvudsak, hvad straffteorien vidkommer, qvarstår på den Kant-Fichteska vedergällningsteoriens ståndpunkt, om än med en viss lutning åt Hegels uppfattning, har han dock, genom att skarpare betona vissa högre tendenser hos denna teori, i viss mån gått utöfver densamma. Utgör staten ett organiskt helt, så måste straffet fattas såsom en verksamhet från statens sida, hvarigenom denne ställer en af sina lemmar i ett rätt förhållande till sig; och detta sker derigenom, att det partiella upphäfvande af rättsordningen, som brottet innebär, i och genom straffet återfaller på den brottslige sjelf. Men den rättsförlust, som straffet innebär, får likväl aldrig tänkas såsom gränslös. Fastmer är brottslingen, efter utståndet straff, åter försonad med samhället.
Bland B:s skrifter må nämnas: Grekernas episka och tragiska skaldekonst, sedd ur dess religiösa synpunkt (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad.; infördt i d. X af dess handl. 1816), Om falsk och sann liberalism ("Svea" 1823), Om falsk och sann liberalism. Ytterligare upplysningar af tidskr. Sveas redaktion (1824). För öfrigt utgaf han några disputationer (på latin). Samlade skrifter (3 dlr, utg. af C. O. Delldén 1828--30) innehålla bl. a. föreläsningar, hufvudsakligen i filosofisk rätts- och samhällslära, samt Lärobok i den filosofiska kriminalrätten (3:dje delen), säkerligen det i sitt slag fullständigaste arbete den svenska literaturen eger. Dessutom efterlemnade han en stor mängd ännu otryckta manuskript. (Jfr E. Widmark, "Historisk öfversigt af Fichtes naturrätt och Bibergs kritik deraf". 1854, samt A. Nyblaeus, "Den filosofiska forskningen i Sverige".) L. H. Å.