Binnike-mask l. Benicke-mask, zool. och patol., kallas vanligen de hos menniskor och många djur förekommande arterna af slägtena Taenia och Bothriocephalus, hörande till afdelningen Cestodes bland plattmaskarna (jfr Bandmaskar). Den hos innebyggarna i Sverige vanligaste binnike-masken är Bothriocephalus latus, hvilken saknar de sugskålar och hakar, som tillhöra Taenia. Den förre, som är bredare, har fortplantningsorganen i centrum af hvarje led, och ledernas antal kan blifva ända till inemot 4,000. Utvecklingen af denne binnike-mask är icke fullständigt känd. Man vet endast, att ur hans ägg, sedan dessa varit nedsänkta i vatten 4--6 veckor, utkläckas embryoner, som medelst flimmerhår simma omkring under några dagar, derefter förlora flimmerbeklädnaden och förändras till ett fullständigt bandmask-embryo med de vanlige sex hakarna å hufvudet. Man känner ej hvilka öden detta embryo sedermera undergår, men man är böjd att antaga, att den vidare utvecklingen eger rum i fiskar, och sannolikast är, att det är laxfamiljen, som bringar denne binnike-mask in i menniskans tarmkanal. Denne hypotes står i samklang med den i viss mån egendomliga geografiska utbredningen af denne mask, hvilken förekommer i synnerhet i vissa kusttrakter och kring vissa större insjöar eller vattendrag, således i trakter, der fisk utgör en vigtig och på många ställen öfvervägande beståndsdel af innevånarnas föda, men der det tillika är brukligt att äta fisk, som ej är fullständigt kokt eller stekt, och detta är händelsen företrädesvis i trakterna vid Bottniska och Finska vikarna. Utmed norrländska kusten och nedre loppet af floderna derstädes är B. latus mycket allmän, men han tyckes upphöra redan 80--90 kilom. (8--9 mil) från kusten. I städerna, der s. k. graflax fortäres i stor mängd, förekommer denne mask synnerligen ofta, och i Haparanda lär knappt finnas något hushåll, der icke en eller flere personer lida af denne snyltgäst. Äfven i Stockholm är han ingalunda sällsynt. Fall hafva förekommit, då hvarje medlem i en familj råkat ut för denne mask. För öfrigt förekommer binnike-masken hos innevånarna i Ryska Östersjöprovinserna, Östpreussen, Pommern och ymnigt i vestra och sydvestra Schweiz, synnerligast i Genève; spridda fall hafva träffats i Berlin, Hamburg och Bretagne. I hela England är han ytterst sällsynt, och i Amerika finnes han alls icke, såvida icke möjligen någon invandrare fört honom med sig från Europa. För öfrigt lär han icke vara funnen annat än på Ceylon och de Ostindiska öarna.
En annan hos Sveriges innevånare förekommande smalare binnike-mask, som af Linné kallades Taerna solium, har varit bekant sedan äldsta tider, och man vill påstå, att det mosaiska förbudet mot förtärandet af svinkött hade sin grund i en förmodan, att man genom ätande af dylikt kött kunde få binnike-mask -- en förmodan, som för öfrigt redan i äldsta tider lär hafva varit en utbredd folkmening. Kretsloppet af utvecklingen hos T. solium är fullständigt kändt och försiggår på följande sätt. Hvar och en af de könsmogne lederna (proglottides) är försedd med han- och hon-organ, och två sådana leder befrukta hvarandra genom ömsesidig beröring. Medan äggen ännu finnas qvar i lederna, utvecklas i dem embryoner, som fortfarande skyddas af äggets hinnor. De med embryon-haltiga ägg uppfyllde lederna lösgöras derefter från den koloni af leder, hvaraf hela masken består. De afskilde lederna utföras ur tarmkanalen, der masken är inkvarterad, och kunna föras omkring till allehanda ställen, t. ex. med gödseln ut på åkerfälten o. s. v. De nyss afskilde mask-lederna ega under någon tid förmåga att röra sig och förflytta sig; men till följd af embryonernas stora tillväxt inom äggen brista snart deras väggar. Äggen blifva nu fria och kunna blifva spolade genom kloaker eller med regnvatten flyta ned i diken och vidare till floder och sjöar; andra åter kunna spridas från fälten genom insekter, med vinden o. s. v. i alla riktningar. Svinkreatur kunna således lätt komma att jämte födan nedsvälja dylika ägg, som innehålla embryoner af binnike-mask. I svinens tarmkanal brista genast skalen å dessa ägg, och embryonerna blifva fria. Hvarje sådant Blåsmask. embryo är försedt med en särskild borrapparat, som å den främre, snabelformige spetsen eller sprötet är väpnad med sex hakar. Medelst denne borra sig embryonerna väg genom organens väfnader hos svinet och lägga sig slutligen till hvila i olika delar hos djuret, oftast i muskler och späck. Derunder bortfalla hakarna
Hufvud af Taenia solium L. Förstoradt. och hela borrapparaten. Embryonerna omformas nu till s. k. blåsmaskar, eller den mellanform, som beskrifvits under namnet Cysticercus cellulosae och af allmänheten i Sverige kallas dynt. Denna mellanform har, liksom den fullt utvecklade binnike-masken (T. solium), hufvudet försedt med 4 sugskålar och en dubbel krona af hakar. Om ett stycke fläsk eller svinkött, som innehåller dynt, i rått eller ofullständigt kokt eller stekt tillstånd fortäres af en menniska, så
Taenia mediocanellata. I naturlig storlek.
öfverflyttas denna mellanform, blåsmasken, till menniskans tarmkanal, vid hvars väggar han genast fäster sig med sina sugskålar och hakar. Från hufvudets bakre del utvecklas derefter -- i stället för den förut varande blåsan, som utmärker mellanformen -- den ene leden efter den andre, och deras sammanhängande, långa, bandlika koloni (strobila) utgör den fullt utvecklade binnike-masken. Denne mask har en vidsträckt geografisk utbredning. Han har träffats hos innevånare i alla verldsdelar, utom Australien. Ingenstädes förekommer han dock så ymnigt som B. latus. Hvad Europa vidkommer, säges T. solium träffas i största mängd hos serber, bulgarer, rumenier och malteser. I Stockholm förekommer han ganska sällan, men i Sveriges sydliga provinser oftare. -- Blåsmasken, som egentligen finnes hos svinet, har äfven några gånger träffats hos menniskor, och man känner ett fall, då hos en menniska träffades omkr. 2,000 blåsmaskar, spridda i de flesta organ, äfven i hjernan. -- En tredje form af binnike-mask, T. mediocanellata, som skiljer sig från den föregående derigenom att han är utan hakar och snabelformigt spröt å hufvudet, förekommer äfven hos menniskor. Han genomgår sin föregående utveckling hos hornboskap. Denna art är veterligen ännu ej iakttagen i Sverige, men funnen i Norge och icke så sällan i Danmark samt för öfrigt här och der i andra land i Europa. Hos buräterna i Sibirien lär han vara mycket allmän. -- Ytterligare sex arter bandmaskar hafva, såsom det uppgifvits, en eller annan gång träffats hos menniskor. (Om den på Island härjande T. echinococcus, se Hydatid-sjukdom.) -- Binnike-masks närvaro i tarmkanalen hos en menniska anses i allmänhet orsaka en hel mängd symptom från nervsystemet äfvensom plågor i magen. Det är dock sannolikt, att närvaron af en sådan snyltgäst är af mindre betydelse, än allmänheten vanligen tror. Många andra arter af binnike-mask finnas hos olika djur, t. ex. T. serrata hos hunden, hvilken art utvecklas ur den blåsmask, Coenurus cerebralis, som förekommer i hjernan hos får. O. T. S.
