Bison, Bos bison, zool., en art nötdjur, som i den förhistoriska tiden var utbredd öfver nästan hela Europa, mellerste och norre delarna af Asien samt norra Amerika, men som blifvit utrotad i den gamla verlden, utom i Bialovicz-skogen i Litauen och på norra sidan af Kaukasus. I Sverige lefde detta djur i Skåne, der man stundom i torfmossarna träffar qvarlefvor af detsamma. I Pommern sköts den siste bison i midten af förra årh. I norra Amerika, der bison-oxen är känd under namnet buffel, förekommer han ännu i ganska stor mängd, företrädesvis i trakten af Missouri, ehuru förföljelser och landets odling hota att utöda honom äfven der. Han är dock ett
kraftigt djur, ett bland de största af nu lefvande landtdjur, med en längd af ända till 3 m. (10 f.) och en höjd af 1,8 m. (6 f.) öfver bogarna. Från våra tama nötkreatur och deras egentliga stam-art, (Bos primigenius, den egentlige uroxen) skiljer han sig genom sin starkt kullriga panna, sina längre fram sittande horn, sin större frampart (hans bakpart deremot är jämförelsevis lägre) och
Bison-oxe.
sin yfvigare, bruna hårbeklädnad, som på frainparten och frambenen bildar man och på hufvudet lugg och skägg. Nutidens bufflar hafva jämförelsevis små horn, vid basen riktade utåt, men svängda i båge uppåt och inåt, med spetsen bakåtriktad. Skeletten af forntidens bison visa emellertid, att han äfven i detta hänseende varit starkare utvecklad.
Europas ännu lefvande bison skiljer sig visserligen från den amerikanske genom en något längre svans och mindre yfvig pels samt derigenom att han är mindre -- det uppgifves nämligen, att den sistnämnde kan nå en vigt af ända till 850 kilogr. (20 ctr), då den förstnämnde deremot aldrig torde öfverstiga 510 kilogr. (12 ctr) --, men dessa olikheter, som troligen äro utvecklade under de olika förhållanden, i hvilka bison sedan länge lefvat i gamla och nya verlden, kunna ej grunda någon artskilnad. Bisons lefnadssätt och lynne äro sig också lika öfverallt. Yster i sin ungdom, blifver han trög, när han vuxit upp (ehuru snabb i sitt lopp, då han är skrämd), fredlig och feg, utom i sin brunsttid eller när han blifvit sårad. Om sommaren söker han den öppna slätten, om vintern tager han sitt tillhåll i skogen. I Nord-Amerika företaga bisonhjordarna under hösten regelbundna vandringar mot södern, och vid vårens inbrott vandra de åter mot norden. Som bevis på dessa hjordars storlek kan nämnas, att, när en gång en bisonhjord simmade öfver Missouri, der denna flod är en engelsk mil (1,6 kilom.) bred, de sista i flocken ännu ej hade kommit i vattnet, när de främsta redan stigit i land på den motsatta stranden, och detta ehuru djuren simmade tätt intill hvarandra.
Så länge bison i Amerika endast hade indianer och vargar till sina egentlige fiender, var han utbredd ända till Atlantiska hafvets kust. Efter europeernas ankomst har hans utbredningsgräns blifvit trängd allt längre mot vester. Millioner af dessa djur fingo släppa till lifvet endast för sin tunga och sin puckel, hvilka ansågos för läckerheter. Numera vet man att använda både kött och hud. Jagten på bison, som för öfrigt är indianernas förnämsta medel till uppehälle, bedrifves hufvudsakligast till häst eller medelst krypskytte. I Ryssland får ingen bison fällas utan kejsarens särskilda tillstånd. De förföljelser, för hvilka dessa djur varit utsatta, hafva dess lättare kunnat undantränga dem från deras gamla tillhåll, som de ingalunda äro starka i att föröka sig. I Europa, der bison dock snart sagdt intager en undantagsställning, föder kon en kalf endast hvart tredje år; i Amerika lär hon dock föda årligen. Brunsttiden inträffar i Augusti.
Fångad i sin späde ungdom, blifver den europeiske bison tämligen foglig, utom i brunsttiden, och har till och med fortplantat sig i fångenskapen; den amerikanske låter tämja sig, men ännu har man icke någonstädes lyckats göra honom till egentligt husdjur. F. A. S.