Buffel, Bubalus, zool., ett till nötkreaturen hörande slägte, som genom sin kullriga panna liknar bison, men genom sitt styfva och glesa hår visar närmare frändskap med de egentlige oxarna. Bufflarnas horn äro vid basen nedtryckta, mer eller mindre tydligt trekantiga; mot spetsen äro de rundade och likna tamoxarnas horn. Det zoologiska förhållandet till närstående former finner man dock lättast i den inre byggnaden. Med afseende på hornens plats och formen på bakre delen af skallen stå nämligen bufflarna ungefär midt emellan bison och tamoxen; i fråga åter om nosens byggnad är buffeln lik oxen, i ty att hos dem båda mellankäkbenen nå ända upp till näsbenen, hvilket aldrig är förhållandet hos bison. Från båda dessa underslägten skilja sig emellertid bufflarna genom sina ovanligt breda refben och sin mjuka tunga, hvilken saknar alla hårda taggvårtor (hornpapiller).
Oaktadt bufflarna hafva sitt egentliga hem i de varma landen, ligger deras mest utmärkande drag, hvad lefnadssättet vidkommer, i deras begär efter svalka. Sitt bete söka de mest om natten; dagens hetta undfly de i de täta skogarnas skugga, eller ligga de timtals i vatten, med endast näsborrar och ögon ofvan vattenytan. De äro goda simmare och trifvas ej i trakter, der de sakna floder, sjöar eller pölar. Emedan de vilde bufflarna äro starka djur, utrustade med kraftiga vapen i sina horn och sin hårda panna, äro de fruktansvärda nog, när de retats, och ofta gå de segrande ur kampen äfven mot de starkaste rofdjur. Från de blodsutgjutelser, som åtfölja dylika strider, hafva bufflarna, liksom öfriga nötkreatur, ärft hatet mot den röda färgen.
Man har velat urskilja flere buffelarter, men ingen af dem skiljer sig mycket från de båda längst bekanta, näml. den ursprungligen indiske, egentlige buffeln, Bos bubalus, och den syd-afrikanske kaffer-buffeln, Bos caffer. Den förre har blifvit tamd af menniskan, likväl senare än den egentlige oxen och ej så fullständigt som denne. Han har i det tama tillståndet utbredt sig å ena sidan öfver Kina, å andra sidan öfver landen kring Kaspiska och Svarta hafven, in i Ungern, samt öfver Persien och Arabien, in i Egypten och norra Afrika äfvensom i Kaplandet. I slutet af 6:te årh. infördes han i Italien, der han nu är ett allmänt husdjur, i synnerhet i trakterna kring Rom och Neapel. Kafferbuffeln (se fig.), som
hufvudsakligast utmärker sig derigenom att hornen med åldern få en så stor utbredning, att de nästan mötas öfver pannan, har deremot ännu ej kunnat tämjas, ehuru hans lynne tyckes vara detsamma och fastän han borde kunna vara till lika stor nytta som den egentlige buffeln, om också ännu endast hottentotterna anse hans kött ätbart. Båda arterna äro till grundfärgen svartbruna; men af den tame buffeln förekomma en mängd färgförändringar. Den sistnämnde når
en längd af omkr. 3 m. (10,1 f.) från nosen till svansen, hvilken har en längd af 1 m. (3,4 f.). Kafferbuffelns kroppslängd blir (utom svansen) högst omkr. 2,3 m. (7,7 f.). F. A. S.
