Bjursten, Anders Herman, elementarlärare, skald och läroboksförfattare, född d. 24 Mars 1825 i Borås, blef 1844 student och 1851 filos. doktor i Upsala. Efter några års tjenstgöring vid skolor i Stockholm utnämndes han först (1858) till kollega vid Katarina elementarläroverk och sedermera (1860) till lektor i svenska och latin vid Stockholms gymnasium. Redan i ungdomen egnade sig B. med varm håg åt vittert skriftställen och fortsatte dermed under hela sitt lif. Af hans många poetiska arbeten må nämnas romanerna Ödets lek (1850, 2:dra uppl. 1861), Egoismen (1852), Gyltas grotta (1853), och Öfverste Stobée (1854) -- hvilka af allmänheten mottogos med mycket bifall -- samt diktsamlingarna Minnen från Gripsholm (1855) och Gefion (1858) äfvensom skaldestycket Napoleon-Prometheus (1864). De båda sistnämnda samt En natt på Vättern, historiska romanser (1858), Gustaf Vasa i Dalarna (1862) och "Smärre dikter af Schiller", öfversättning (1863), belönades af Sv. akademien med dess andra pris. Såsom skald kan B. icke räknas till de mest framstående, men bland hans poetiska alster finnas
flere, som röja verklig skaldeingifvelse och som dels genom känslans värme och innerlighet, dels genom åskådlighet och färgrikedom i skildringarna intaga en aktningsvärd plats inom Sveriges nyaste vitterhet. I versifikationens konst egde han obestridligen en ganska stor talang, men formens ledighet och språkets starkt retoriska prakt motsvaras icke alltid af innehållets betydelse och tankarnas värde. B. utarbetade och utgaf äfven flere läro- och läseböcker: Lärokurs i svenska språket för elementarläroverkens lägre klasser (1864--65), som innefattar läsebok, formlära och satslära, samt Öfversigt af svenska språkets och literaturens historia (1859, 1861, 2:dra uppl. 1863), som innehåller lärobok och läsebok. Ehuru dessa arbeten bära spår af brådska och bristande noggranhet och derför till en del blifvit strängt bedömda, ega de dock genom planläggningens förtjenst, framställningens klarhet, omdömenas oveld och i viss mån äfven genom en behaglig stil ett ej ringa värde, som ock snart beredde dem inträde vid många af rikets läroverk. Efter B:s död hafva de blifvit omarbetade och, i denna nya gestalt, mycket använda. -- Det kan icke sägas, att B. omfattade sitt lärarekall med verklig kärlek, men han egde äfven i denna riktning stora gåfvor. Genom lifligheten och värmen i sitt föredrag hänförde han ofta de unge och vann genom hjertats godhet och lynnets spänstighet deras tillgifvenhet i rikt mått. I ett anfall af djupt svårmod afhände han sig lifvet d. 12 Nov. 1866 under ett besök i Upsala. G. C.