Blåkulla (troligen ett slags försvenskning af det tyska Blocksberg), enligt folksägnen satans hemvist, dit hexorna (trollpackorna) begifva sig skärtorsdagsnatten för att fira en stor fest, från hvilken de återvända på påskdagsmorgonen. Nästan hvarje landskap har något ställe, som betecknas med namnet Blåkulla (ön Jungfrun i Kalmar sund m. fl.). Stundom låter dock sägnen slika fester firas under en galge, på spetsen af ett kyrktorn eller på udden af en spik, "der knappt en fluga kan finna plats". Hexorna troddes rida till Blåkulla på en löfruska eller en sopqvast, stundom också på en ko, en häst eller en menniska. Den ridande satt baklänges, och fortskaffningsmedlet öfversmordes med trollsmörja. Till hexans utrustning hörde en nål, hvilken, då hon sattes i en vägg, åstadkom en så stor öppning, "att man kunde fara genom densamma med häst och vagn". Derigenom blef det lätt för hexorna att bortstjäla barn -- en ogerning, som de ofta begingo för att skaffa nya lärjungar åt den lede fienden. Hexorna samlades vid kyrkorna, och under det de väntade på hvarandra, brukade de skafva metall af kyrkklockorna. När de sedan fortsatte ridten, kastade de malmspånen i luften, i det de ropade: "Må min själ aldrig komma till Guds rike, förrän denne metall kommer till klockorna igen!" Vid framkomsten till Blåkulla helsade de satan och föreställde för honom de medförda barnen. Han afslöt kontrakt med de unga genom handslag, hvarefter han bet dem i pannan eller rispade dem i lillfingret, så att blod utsipprade, hvarmed sedan barnens namn inskrefvos i en stor bok. I städja fingo de en silfversak, som, i fall de yppade det ingångna förbundet, förvandlades till ett stycke bark eller till en spån. Efter sålunda förrättadt värf började hexorna brassa och steka, göra korf och tillaga bränvin, och derefter ringdes till måltid. Efter denna röktes tobak, dansades och sorlades. Musiken ljöd, och "ömsevis spelade satan, med svansen under bordet", eller "roade han sällskapet med mörksens gerningar". Folket tyckes hafva i Blåkullafärden sett en religionshandling, hvars iakttagande förutsatte afsägelse af kristendomen.
Blåkullafärderna spelade en betydande rol i den vidskepelsens farsot, som på 1500- och 1600-talen rasade i flere europeiska land. I 17:de årh. gåfvo de i Sverige anledning till de sorgligt ryktbara hexeriprocesserna (se d. o.), hvilka kostade många menniskor lifvet. -- I Mockfjärds kapell i Dalarna höllos 1858 (d. 31 Aug. och d. 1 Sept.) af en ditskickad kommission undersökningar angående vidskepelsen i församlingen, och det befans dervid, att i de 12 Mockfjärdsbyarna 80--90 personer
utgåfvo sig hafva varit i Blåkulla och sett satan och svafvelsjön. B. F. O.