Blåkråka, Coracias, zool., ett fogelslägte af spitarnas ordning (Volucres), typ för en särskild familj (Coraciidae) bland de fritåige, kråklike spitarna. Dessa foglar karakteriseras deraf att de ha tarsens (fotbenets) baksida täckt af nätlikt ställda småfjäll eller vårtor. Blåkråk-familjen utmärker sig dessutom genom sitt starka, koniska, i spetsen nedböjda näbb, sina smala, snedställda näsborrar och starka fötter. Vid munvinkeln på dessa foglar sitta hårborst. Den till vår fauna hörande blåkråkan (Coracias garrulus), stor som en kaja, har korta fötter, med fotbenet kortare än mellantån, och näbbspetsens nedböjning hakformig. "Hon är skygg och ostadig, men grälaktig och bullersam". Hälst förer hon ett ensligt lif och förekommer endast parvis eller, en liten tid, i samlad kull. Genom sin färgteckning gör hon sig lätt bemärkt.
Glansen af denna färgteckning, ovanlig i norden (en blandning af ljust grönblått, rödbrunt och svart), förhöjes ännu mera genom blåkråkans lifliga rörlighet, der hon tumlar i luften under lek eller på jagt efter större insekter. Annars intager hon ofta länge en sittande ställning, i närheten af sitt bo, i gamla ekar eller aspar, med fri utsigt öfver äng och mark, eller på gärdesgårdsstörar, der hon spejar efter rof. Insekter utgöra hennes egentliga föda; hon förtär äfven larver, maskar, små grodor och t. o. m. möss. I hål uti gamla träd, hälst i ek, asp eller bok, bygger hon ett tarfligt bo, der hon lägger 4--6 hvita ägg. Föga vårdar hon sig om snygghet. Från vestra Sibirien till Goda-hopps-udden sträcker sig hennes stora utbredningszon, inom hviken hon flyttar efter årstiderna. I Europa är hon egentligen en östlig fogel. Äfven i Sverige förekommer hon mest i de östliga landskapen, norrut så långt eken går (ungefär till Gefle-trakten). I England är hon sällsynt. Från Sverige drager hon bort i slutet af Augusti och återkommer i början af Maj. I Småland kallas hon, enligt Nilsson, drottning Kerstis kråka, derför att hon först i drottning Kristinas tid lär hafva visat sig der. F. A. S.
