Bleking, näst Öland Sveriges minsta landskap, är beläget mellan 56° och 56° 30' n. br. och 32°--33° 20' ö. lgd, begränsas i n. och n. ö. af Småland, i v. af Skåne, i s. och ö. af Östersjön samt upptager en yta af 3,014,9 qv.-kilom. (26,3891 qv.-mil), hvaraf 119 qv.-kilom. (1,0418 qv.-mil) betäckas af vatten. Det utgör en fortsättning af det småländska höglandets södra sluttning, och till följd deraf löpa alla dess vattendrag i sydlig riktning. De betydligaste af dessa äro, från ö. räknadt: Lyckeby, Nättraby, Ronneby och Mörrums åar. Bland smärre vattendrag är att märka den i nordöstlig riktning flytande Brömsebäck, som fordom bildade gräns mellan Sverige och Danmark och nu skiljer Bleking och Småland. Den östligaste delen af landet är på gränsen mot Småland någorlunda jämn, men öfvergår snart till magra, skogbeväxta bergknallar med smala dalgångar, hvilka närmast hafvet utvidga sig till tämligen breda, fruktbara och väl odlade dalar, omgifna af låga bergåsar, som på sluttningarna äro beväxta med frodiga löfträd (björk, ek, bok m. fl.). Höjderna äro väl icke betydliga och utsigterna följaktligen i allmänhet icke storartade, men intet af Sveriges landskap torde kunna framvisa en sådan mängd af täcka nejder, prydda af välbyggda gårdar. Utanför kusten är en milsbred skärgård af till störste delen kala skär och klippöar: Sturkö, Aspö, Senoren, Hasselö och Tjurkö m. fl.
Landskapet bildar ensamt Blekinge l. Karlskrona län och delas i judicielt hänseende i 4 härad och tingslag: Listers (5,8 qv.-mil), Bräkne (5,9 qv.-mil), Östra (5,6 qv.-mil) och Medelstads (8,9 qv.-mil), samt i administrativt i 2 fögderier: Östra och Medelstads härads fögderi och Bräkne och Listers härads fögderi, samt i 9 länsmansdistrikt. Länets trupper äro: Blekinge 1:a, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e och 6:e indelnings-båtsmanskompanier af tillsammans 1,527 effektiva nummer, af hvilka 27 äro frälserotering, hvilka höra till flottan (jfr Båtsmanshåll) och Marinregementet, f. n. stäldt på vakans, som tillhör armén. I ecklesiastikt hänseende hör B. till Lunds stift och är deladt i 3 kontrakt: Östra Medelstads samt Listers och Bräkne, hvilka tillsammans omfatta 35 socknar, fördelade på 22 pastorat. Dessutom finnes en amiralitetsförsamling i Karlskrona. Inom länet ligga 3 städer: Karlskrona, Karlshamn, och Sölvesborg, hvilkas sammanlagda ytinnehåll utgör 0,2378 qv.-mil. Lyckeby, Elleholm, Avaskär, Kristianopel och Ronneby hade fordom stadsrättigheter; men nu äro de trenne förstnämnda endast byar, de bägge sistnämnda köpingar. (Ronneby har dock nyligen till Kongl. Maj:t ingifvit ansökan om stadsrättigheter.) Folkmängden utgjorde vid 1875 års slut 131,812 personer (63,603 mankön, 68,209 qvinkön), af hvilka 24,481 bodde i städerna och 107,331 på landsbygden. Folkökningen i länet var 1841--67 årligen 1,07 %, men 1871--74 endast 0,96 %.
Sedan skogarna under nyare tider betydligt förbrukats, utgöra åkerbruk och fiske folkets huvudsakligaste näringskällor. 1874 upptog den odlade jorden 17,56 % och den naturliga ängen 8,17 % af landskapets hela areal. En större del af åkern än i något annat landskap (näml. 17,77 %) användes till odling af potates, hvarför ock bränvinsbränning idkas i stort omfång. 1866--70 var årliga medeltalet af tillverkningen vid 52 brännerier 1,259,576 knr, för hvilka i medeltal erlades en årlig tillverkningsafgift af 844,018 kr.; under femårsperioden 1871--75 motsvarades dessa siffror af 1,819,382 knr och 1,442,425 kr. 1875 tillverkades 2,032,127 knr (omkr. 1/9 af hela rikets tillverkning), för hvilka tillverkningsafgiften belöpte sig till 1,626,333 kr. Husdjurens antal i förhållande till folkmängden understiger det i Sverige normala; endast Bohus län föder ett relativt mindre antal kor. Bergsbruk förekommer ej, men metaller bearbetas vid 5 verk (1 gjuteri, 3 jernverk, 1 kopparhammare) med ett tillverkningsvärde af 1,394,844 kr. (1875). De verk, som dernäst hafva största tillverkningsvärdet, äro garfverierna (till antalet 19), tobaksfabrikerna (11) samt Strömma bomullsspinneri. Vid samtliga fabriker och manufakturinrättningar sysselsattes 1875 öfver 2,000 personer, vid 42 särskilda handtverk 1,600 personer. Vid utrikes sjöfart sysselsättas 800 skeppare och sjömän. Fiske, hufvudsakligen af sill och torsk, sysselsätter uteslutande mer än 5,000 personer och idkas dels i skärgården, dels långt ute på hafvet, i närheten af Bornholm och ända ned till tyska kusten. Laxfisket i Mörrums å, der en laxodlingsanstalt är inrättad, är icke obetydligt. Försäljningen af färsk fisk beräknades för 1875 inbringa minst 276,352 kr. Under vanliga år beredas och insaltas omkr. 30,000 tnr af den fångade sillen för att utgå i marknaden.
Bleking var af forno ett svenskt landskap, men afträddes i midten af 1000-talet till Danmark, med hvilket rike det var införlifvadt nästan oafbrutet i 600 år. Under medeltiden var dess omfång mindre än i våra dagar, i ty att Listers härad hörde till Skåne. Landskapet hade eget ting och egen domare, men synes hafva följt Skånes lag. Innebyggarna kallades blekingsfarar och åtnjöto en jämförelsevis stor sjelfständighet, enär inga herresäten funnos i landet (deremot funnos många slott och fästen, såsom Elleholm, Lyckeby Avaskär m. fl.). 1242 blef Bleking hertigdöme, men hemföll redan 1260, efter hertig Knuts (Valdemar II:s sons) död, till kronan. Sedermera lemnades det af danska konungar ett par gånger i pant för försträckningar, och på den grund innehades landskapet af hertig Johan af Holstein. Dennes snikenhet förmådde dock B. att 1332, jämte Skåne, gifva sig under den svenske konungen Magnus Eriksson. Men 1360 kom det åter under danskt välde. Såsom gränsland hemsöktes det under den följande tidens krig ofta af svenskarna, som plundrade och brände derstädes. 1436 drog Engelbrekt dit ned; Karl Knutssons befälhafvare foro svårt fram der 1452, Svante Sture inföll i landet 1509, och genom B. von Melen intogs det 1523 af Gustaf Vasa, som behöll det endast inpå följande året. Under det nordiska sjuårskriget (1563--70), då bl. a. Ronneby inför Erik XIV:s ögon togs med storm och förstördes (d. 4 Sept. 1564), och under Kalmarkriget (1611), då den nyanlagde staden Kristianopel öfverraskades af Gustaf Adolf och stacks i brand (d. 25 Juni 1611), härjades B. vidt och bredt. I Roskildska freden (1658) afträdde Danmark Bleking till Sverige. Landskapet hade under den danska tiden varit deladt på två län: Sölvesborgs och Lyckå (sedan Kristianopels). När det kommit till Sverige, lydde det till en början under samme generalguvernör som Skåne och derefter under guvernören öfver Kalmar län, medan delar af detsamma förenades med Kronobergs län; men sedan 1683 har det haft sin egen landshöfding. Sistnämnda år infördes båtsmansindelningen. 1677 förlorade Kristianopel och 1687 Ronneby sina stadsrättigheter, och nya städer grundlades: Karlshamn 1666, Karlskrona 1680. Landskapet har under den svenska tiden varit stadt i jämnt framåtskridande, ehuru det både lidit af krig -- under Karl XI och Karl XII -- och 1710--11 drabbades af en pest, som bortryckte hälften af befolkningen.
B:s vapen, om hvars ålder och betydelse man är oviss, föreställer ett grönskande träd, hvars stam omgifves af tre kronor i blått fält. Skölden betäckes af en grefvekrona. Blekingsboarna hafva haft rykte om sig att vara trotsiga och stundom våldsamma. Detta lynne kan förklaras genom den ställning de såsom gränsbefolkning måste intaga under ständiga fejder. Der och hvar i B. får man ännu se den gamla pittoreska landskapsdrägten: för mannen knäbyxor af hjortskinn, grant broderade västar samt jackor med blanka knappar; för qvinnan en rynkad kjol och dubbla lifstycken. Det inre lifstycket är stundom helt och hållet af siden, prydt med guld- och silfversnören och öfver bröstet sammanfäst med silfverhäktor. Det yttre utbytes om sommaren mot ett lif med långa, hvita lintygsärmar. Till drägten höra slutligen ett bredt förkläde och ett vackert knutet hufvudkläde. -- Öfver B. finnas åtskilliga, till störste delen äldre, beskrifningar, såsom akademiska disputationer af L. Muhrbeck (1719), J. H. Sorbon (1746), A. J. Kling (1743 och 1746), P. Mützell (1747) m. fl., "Utkast till Blekings historia och beskrifning" af N. H. Sjöborg (1792--93), "Bleking, ett historiskt-topografiskt försök" af W. Gynther (1821).
Allmogemålet, som ännu ej varit föremål för någon grundligare undersökning, tyckes i allt hufvudsakligt öfverensstämma med södra Sveriges öfriga landskapsmål, särskildt Skånes och södra Smålands. Det har ganska stor rikedom på tveljud (äj, oj l. öj för e o. s. v.) samt flere för högsvenskan främmande skiftningar i sjelfljuden (å l. ä för a, ö för o, y för u o. s. v.). Vissa medljud, särdeles d och g, hafva, då de förekommit såsom midljud och slutljud, bortfallit eller utbytts mot andra (d såsom slutljud till g; g till j eller v); r-ljudet, som låter skorrande, är något olika både skånskans och de öfriga göta-munarternas r; v-ljudet får, i synnerhet efter k (q), ett uttal, som i det närmaste sammanstämmer med det engelska w. -- Svaga feminina substantiv hafva i flertal -er (gater för gator); adjektiv hafva i maskulinets obestämda form oftast er; formerna för verbens flertal hafva nästan öfverallt bortfallit, hvarför entalsformerna nyttjas äfven för att beteckna flertal (vi går, vi for o. s. v.). Jfr Svenska språket.