Bly, kem., är en af de längst kände och allmännast förekommande metallerna. Det träffas i naturen endast mycket sällan i metalliskt (gediget) tillstånd; den ende säkert bekante fyndorten är Pajsberg i Värmland. Så mycket allmännare äro föreningar af bly och svafvel (blyglans) och blysalter, såsom kolsyradt, fosforsyradt och svafvelsyradt bly. Äfven har man funnit denne metall i mycket små mängder i hafsvatten, i några mineralvatten samt i växter och djur. Den vanligaste blymalmen är blyglans. För metallens framställning derur har man tvänne metoder. Antingen rostas malmen, då svafvelblyet (PbS) upptager syre och öfvergår till blysulfat (PbSO4), hvilket genom upphettning med ej rostad malm ger svafvelsyrlighet och bly (Pb S + Pb SO4 = 2Pb + 2SO2), eller ock blandas svafvelblyet med jern, som förenas med svaflet, så att bly frigöres. Emedan blyglansen vanligen innehåller små mängder silfver, är det erhållna blyet, s. k. verkbly, silfverhaltigt och förarbetas på silfver, derigenom att det vid hög temperatur utsättes för en luftström, som syrsätter blyet, då lättsmält blyoxid (glete) uppstår och bortrinner, hvaremot silfret stannar qvar. Ur blyoxiden kan sedermera blyet lätt vinnas genom upphettning med kol. Sålunda erhållet bly kallas fiskbly, om gletet var rent, och hårdbly, om det var förorenadt af antimon. Rent bly är en mycket mjuk metall, som på papper lemnar ett grått streck. I köld kan det sträckas och uthamras, men är nära smältpunkten nästan sprödt. Det har ingen klang. Dess färg är grå och dess glans stark. I torr luft bibehåller det sin glans, men i fuktig luft betäcker det sig med en oxidhinna. Egentlig vigt 11,37. Smältpunkt 326°. Bly angripes ej af luftfritt vatten, men väl af lufthaltigt, i synnerhet om det innehåller ammoniaksalter, klormetaller, organiska ämnen m. m., hvarför blyrör oftast äro farliga att använda såsom vattenledningsrör. Om vatten, innehållande små mängder blysalter, silas genom kol, befrias det fullständigt från bly. Ifrågavarande metall angripes lätt af utspädd salpetersyra, men deremot knappast af svafvelsyra och saltsyra. Det har stor teknisk användning för tillverkning af rör, plåt, hagel och kulor. Blyplåt användes i synnerhet för byggandet af blykamrarna vid svafvelsyrefabriker samt för beklädnad af kärl, i hvilka sura vätskor skola kokas eller afdunstas, t. ex. vid alunfabriker. Tunna blyblad användas till emballage af snus, te m. m., hvilken användning dock ej är utan fara. Bly ingår i många legeringar, t. ex. typmetall, orgelpipmetall m. fl. För öfrigt tillverkas af denne metall mönja, blyhvitt, blysocker, blyglete m. m. Årliga tillverkningen af bly uppgår till mer än 270 mill. kilogr. (6,350,000 ctr). Det mesta tillverkas i Spanien, Tyskland och Stor-Britannien.
I kemiskt hänseende liknar blyet mest de s. k. alkaliske jordmetallerna (kalcium, strontium och barium), ehuru den frie metallen bly föga påminner om dem. Blyet är sålunda ett två-atomigt, men derjämte äfven fyr-atomigt grundämne. Dess atomvigt tecknas Pb (förkortning af Lat. plumbum, bly) och är 207, då vätets atom vigt är 1. Bland dess föreningar med saltbildare må nämnas klorblyet, Pb Cl2, en hvit kristalliserande, mycket svårlöslig kropp, som någon gång träffas på Vesuvs lavor (den kallas då kotunnit). Bly ger med syre ej mindre än 5 oxider. Blyoxiden, PbO (blykalk, vanligen kallad blyglete l. silfverglitt), erhålles derigenom att bly upphettas vid lufttillträde och är en i gula, glimrande fjäll kristalliserande kropp, som nyttjas till glasyrer, blyhvitt, mönja, plåster, fernissor m. m. Med syror ger blyoxiden salter, hvilka i allmänhet äro färglösa eller hvita, dels lösliga, dels olösliga. Alla äro de högst giftiga, och de lösliga hafva en sammandragande, starkt söt smak. Blysuperoxiden, PbO2, är ett brunt pulver, som lätt afger syre till ämnen, som kunna syrsättas, hvarför den ofta nyttjas på laboratorierna såsom oxidationsmedel. Denne superoxid har svagt sura egenskaper och ger med några baser salter. Ett sådant salt af
blyoxid och blysuperoxid, Pb2 . O4 . Pb, är mönja. Bland blysalter är det ättiksyrade saltet, blyacetatet Pb(C2 H3 O2)2, äfven kalladt blysocker, det vigtigaste. Det beredes af ättika och blyglete eller af ättika och bly vid lufttillträde. Det har mycket söt smak, men är ett häftigt gift. Det bildar färglösa, glänsande kristaller, som äro mycket lättlösliga i vatten, samt användes i färgerierna. En lösning af blysocker kan upplösa blyoxid och ger då basiska blyacetat, hvilkas lösning (som kallas blyättika eller, om de äro mycket utspädda, blyvatten) användes i medicinen. Dessa basiska blysalter uppsupa med begärlighet kolsyra, hvarför de i kolsyrehaltig luft grumlas af utfäldt basiskt blykarbonat. På detta förhållande grundar sig tillverkningen af blyhvitt. Lösliga blysalter gifva med kaliumkromat (kromsyradt kali) en vackert gul fällning af blykromat, Pb CO4, hvilken fällning under namn af kromgult, citrongult, parisgult, leipziggult m. m. användes till målarefärg. Derigenom att kromgult smältes med salpeter eller kokas med’ kali, uppstår basiskt blykromat, som är en vacker röd målarefärg, kallad kromrödt och kromcinober. Blyoxid och kiselsyra smälta lätt tillsammans till en gulaktig, tung, glaslik massa, blysilikat, som i blandning med andra silikat ingår i flintglas, kristallglas och emalj. P. T. C.