Blyertspennor (T. bleistifte, Fr. crayons, Eng. lead pencils), den i hvar mans hand befintliga förbrukningsartikeln, som nyttjas till ritning, skriftliga anteckningar och liniering, bestå af trästift med i deras midt infogade smala stänger af blyerts eller, såsom numera nästan alltid är fallet, en blandning af blyerts och lera. Blyertsen l. grafiten, en allotropisk modifikation af kol, är det bästa kända medel till frambringande af lätt utplånliga streck å papper. Blyertspennornas tillverkning i större skala går ej längre tillbaka i tiden än till senare hälften af 1600-talet. Under medeltiden och renaissancen hjelpte de tecknande konstnärerna sig med träkol, rödkrita, bläck och penna eller ock med ett stift, som lär hafva utgjort en blandning af bly och tenn. Dock lär äfven grafiten kommit till någon användning under medeltiden. En blyertspenna omtalas och afritas första gången af Konrad v. Gesner, 1565. Under den första perioden efter upptäckten (1664) af grafitgrufvorna i Borrowdale tillverkades blyertspennor i England på det sätt, att grafitblocken medelst fina sågar sönderskuros till plåtar och dessa återigen sågades till stift, hvilka fästes i trä eller rör. Det cumberlandska blyertsmineralets ojämförliga renhet gjorde, att detta enkla förfaringssätt kunde lemna ett särdeles godt resultat. Underlägsen vara erhölls från affallet, som pulveriserades och jämte ett bindmedel (svafvelantimon, lim el. dyl.) pressades i formar, hvarefter stift skuros af massan. En omhvälfning i hela fabrikationen åvägabragtes genom fransmannen Contés 1795 gjorda uppfinning att blanda den pulveriserade grafiten med fin lera, hvarigenom det blef möjligt att framställa blyertspennor af olika hårdhets- och svärtegrader. Detta tillverkningssätt är numera det nära nog enda brukliga. — Blyertsen och leran malas hvar för sig, slammas omsorgsfullt (för afskiljande af föroreningar och gröfre partiklar från de finare), torkas till kakor och vägas tillsammans efter ett bestämdt vigtförhållande (från jämnt lika till dubbelt så mycket blyerts som lera), hvarefter denna sammansatta massa, sedan den uppblötts till en gröt, kommer i »blyqvarnarna» (blandningsmaskinerna). Ju mera lera det finns i massan, dess hårdare blir pennan, och tvärtom. För de finaste pennsorter erfordras ända till 50–100 målningar. Derefter pressas allt vatten fullständigt ur massan, och denna pulveriseras å nyo samt fuktas, tills den blir en elastisk och seg pasta, som fylles på en cylinder och i denna utsättes för ett tryck af sex atmosferer (medelst hydraulisk eller skrufpress) samt sålunda hastigt utpressas igenom ett i cylinderns botten befintligt litet hål (vanligen borradt midt igenom en der infogad ädelsten och fyrkantigt, rundt eller sexkantigt alltefter den form man vill gifva stiftet) samt utkommer som en ändlös tråd, hvilken rullar upp sig spiralformigt på långa och släta plåtar, af arbetaren uträtas på formbräden och för torka samt skäres i pennlängder. Grafitstiften äro nu emellertid mycket spröda och sköra, hvarför de måste härdas genom att efter långsam uppvärmning glödgas några timmar i lufttäta jern- eller lerlådor, som ställas i särskildt derför konstruerade ugnar. — Det färdiga »blyet» l. »minan» skall derefter infattas i trä. Man nyttjar för sådant ändamål »ceder» från Syd-Amerika och Bermudas-öarna, i stor myckenhet den virginiska cedern (Juniperus virginiana) och för ringare sorter det vestindiska ceder- eller sockerkistträet af Cedrela odorata, för de billigaste sorterna t. o. m. vanliga europeiska träslag. Man tillverkar fyrkantiga träskifvor af ungefär en blyertspennas längd och t. ex. 6 pennors bredd, hvilka skifvor kokas och urlakas, hvarefter de gå igenom en maskin, som hyflar i träet 6 fåror af »bly»-stiftets bredd och halfva dess djup; en likadan träskifva limmas på denna undre, sedan stiften inlagts, och en sammanpressning under starkt tryck följer. När »blyet» är fyrkantigt, göras halfvorna olika, så att hela fåran anbringas i den undre och tjockare. I hyfleriet skiljas pennorna åt, och deras fyrkantiga form förvandlas till rund, sexkantig o. s. v.; derefter behandlas de å glättmaskiner, färgas, poleras samt stämplas med fabriksmärke och hårdhetsnummer. Man har äfven metoder för träets formning med ens till hela, på längden genomborrade pennor och det limbestrukna »blyets» inskjutande i dessa. Pennor tillverkas af ända till 14 olika hårdhetsgrader och derutöfver. I de numera mycket brukade mekaniska blyertsstiften är »blyet» löst inneslutet i en metall- eller trähylsa, ur hvilken dess spets efter hand framskrufvas.
England bibehöll rätt länge en obestridd öfverlägsenhet inom blyertspennfabrikationen, tack vare det förträffliga råmaterialet; också var det vid dödsstraff förbjudet att exportera cumberlandska grafitblock. Tyskland fick nöja sig med affall deraf samt grof grafit från Bajern och Österrike; också vardt varan dålig nog. I Nürnberg uppstodo fabriker på 1720-talet, men tillverkningen sköt ej fart, så mycket mindre som Borrowdale-grufvorna började sina, tills Contés nämnda uppfinning (lerblandningsmetoden) ingöt nytt lif i tillverkningen. Den infördes slutligen af J. Lothar v. Faber (se denne) i hans fäderneärfda fabrik vid Nürnberg, hvilken ännu blomstrar som en mönsteranstalt under firma A. W. Faber och är den förnämsta i sitt slag, i synnerhet sedan den 1856 kontraktsenligt tillförsäkrat sig hela utbytet af de ypperliga grafitgrufvor, som Alibert 1847 upptäckte i Sibirien. En stor fabrik är äfven Johann Fabers (en broder till Lothar), öppnad 1880. I Nürnberg finnas 26 blyertspennfabriker med 9,000–10,000 arbetare, och årliga tillverkningsvärdet uppgår till 7 1/2 mill. kr. Utom i Bajern, som på detta område står främst, har fabrikationen tagit nämnvärd lyftning äfven i Österrike och Frankrike (i bägge landen sedan 1790-talet) samt i Nord-Amerika, hvaremot den engelska längesedan trängts i skuggan.
I samma fabriker som blyertspennor tillverkas s. k. kulörta kritor, röd-, blå-, svartpennor o. s. v., hvilka framställas ungefär på samma sätt som de förra, undantagandes att man i st. f. grafit använder blodsten, cinnober, mönja, berlinblått, ultramarin, ockra, umbra, grönjord, kimrök, blyhvitt o. s. v. samt i st. f. lera ej sällan andra bindmedel (gummi arabicum, sjellack o. dyl.), hvarvid ingen glödgning förekommer. På senaste tiden har A. W. Faber äfven utsändt täckfärgpennor i 42 nyanser. En sådan penna frambringar, i olikhet med andra färgpennor, ett icke glatt streck, på hvilket man kan uppdraga en annan färg, som täcker den förra, och sålunda efter behag ändra tonerna i en teckning. De egna sig väl för porträtt- och landskapsmålning såväl som ornamentsoch arkitekturritning. Andra slags färgpennor äro afsedda för skrifning på glas, porslin, sten, metall, poleradt trä, läder och vaxduk samt för teckning å menniskohuden (i medicinska studiesyften). Genom tillsats af anilinfärger till en blandning af blyerts och lera frambringas s. k. kopiepennor, hvilkas skrift ej kan utplånas med radérgummi, men låter aftrycka sig å fuktadt kopiepapper.