Bolingbroke, Henry S:t John, viscount, engelsk statsman och skriftställare, föddes i Battersea (Surrey) 1678. Redan under sin vistelse vid Oxfords universitet gjorde sig S:t John känd både genom sina stora talanger och genom ett utsväfvande lefnadssätt. År 1701 fick han plats i underhuset, slöt sig der liksom Harley till de moderate "tories" och vann hastigt genom sin vältalighet och sin skicklighet, synnerligen i intriger, en framstående ställning. När 1704 torykabinettet ombildades i mera liberal riktning, ingick Harley såsom utrikes- och S:t John såsom krigs-minister. Snart började de intrigera emot "whigs". En Harleys slägting, m:rs Masham, undanträngde hertiginnan Marlborough ur hennes inflytelserika ställning hos drottning Anna, hvars sympatier tillhörde tory-partiet. Men då drottningen 1708 ville åt Harley öfverlåta kabinettets ombildning, visade sig, att whigs ännu voro för starka. Harley och S:t John funno sig nödsakade att lemna ministèren, och whigs togo tills vidare hela makten. Småningom vände sig dock den allmänna meningen alltmera emot kriget med Frankrike, emot dess upphofsmän, whigs, och dess ledare, Marlborough. Då whigs läto anklaga och straffa Sacheverell för hans bekanta predikan om rätten till motstånd och sinnesstämningen på grund deraf blifvit särdeles rojalistisk och emot dem ogynsam, kunde drottningen 1710 ombilda kabinettet och göra Harley till styrelsens chef och S:t John till utrikesminister. Den förre upphöjdes två år senare till lord Oxford, den senare till viscount Bolingbroke. För att tillintetgöra whigs' inflytande önskade B. fred med Frankrike, och sedan 12 nya pärer utnämnts och Walpole stälts till rätta, utverkades parlamentets samtycke till freden, som i April 1713 undertecknades i Utrecht. England svek derigenom sina allierade, och Frankrike räddades från de hårda vilkor, som de allierades lysande framgångar gjort sannolika, hvarför ock missnöjet var stort i England. Styrelsen försvagades äfven genom oenighet mellan dess båda hufvudmän.
Emedan huset Hannovers tronbestigning i England antagligen måste komma att lända till whigpartiets förmån, hade B. satt sig i förbindelse med den stuartske pretendenten Jakob Edvard, drottningens broder, och intrigerade emot Oxford, hvilken deremot närmade sig whigs. B. öppnade äfven underhandlingar med den från Turkiet hemkomne Karl XII, hvilken icke gerna kunde med nöje se kurfursten i Hannover -- som fråntagit Sverige Bremen och Verden -- bestiga Englands tron. Drottningen, i hvars ynnest B. egde försteget, afskedade Oxford d. 27 Juli 1714, men hon dog kort derpå, den 1 Augusti s. å. Den nye regenten, Georg I, entledigade genast B., som då flydde till Frankrike. Kallad till ansvar i England, begaf sig B. till Jakob Edvard, som gjorde honom till sin statssekreterare. Men B. bibehöll icke länge denna befattning. Efter Ludvig XIV:s död och den olyckliga utgången af resningen i Skotland 1715 lemnade han åter pretendenten och fick slutligen 1723 tillåtelse att återvända till England, dock med vilkor att han ej skulle intaga sin plats i öfverhuset, af hvilken han aldrig lyckades åter komma i besittning. B. var sedan mest verksam som skriftställare och publicist. I sistnämnde egenskap motarbetade han ifrigt Walpole och whigs. Ännu en gång nödgades han för en längre tid bosätta sig i Frankrike, men återvände och bidrog till Walpoles slutliga störtande (1742) samt dog i sitt gamla hem, i Battersea, 1751. Han stod i vänskapligt förhållande till Pope och Swift. Den namnkunnigaste bland hans filosofiska skrifter är Letters on the study and use of history. Genom sitt materialistiska och ateistiska åskådningssätt blef han en föregångare till de franske encyklopedisterna och till Voltaire. B. som var sjelfvisk, ärelysten och stolt samt utan grundsatser, var den siste och mest lysande bland de statsmän, som, fostrade
i Karl II:s skola, trampade all sanning under fötterna såväl i politik som i religion. E. V. M.