*Bolivia (República Boliviana) är numera genom landafträdelse till Chile (1884) afstängdt från hafvet och beräknas hafva en areal af 1,334,200 qvkm. Vestra gränsen går nu nästan utefter vestra Andeskedjan genom en rad väldiga vulkaner: Licancaur (5,950 m.), Oyagua (5,860 m.), Isluga (5,200 m.) och Sahama (6,415 m.). Söder om den sistnämnda reser sig Huallatiri till 6,000 m. höjd, och nära Isluga går genom Pichutapasset vägen från Oruros högland till Pisagua vid Stilla hafvet. — I klimatiskt och växtgeografiskt hänseende delar man landet i 5 regioner: 1) Puna brava, bergen öfver 3,900 m. höjd, och 2) Puna, mellan 3,500 och 3,900 m. Der är luften ytterst torr, men ren, med kalla, häftiga vindar och rasande snöstormar. Om sommaren når värmen icke öfver 20°, och om vintern sjunker temperaturen ned till — 10°. Träd saknas alldeles, och jordbruket på de lägre punas inskränker sig till odling af potates, korn, oca (Oxalis tulerosa) och quinoa (Chenopodium Quinoa). Af djurriket förekomma viscachan, vikunjan, guanacon, laman, alpakan, chinchillan samt kondoren och andra roffoglar. Märkligt nog finnas också flere arter kolibri, t. o. m. på 4,500 m. höjd. Endast de stora malmrikedomarna äro anledning till att dessa fjälltrakter dock äro jämförelsevis rikt befolkade. 3) Cabezeras de los valles, mellan 3,500 och 2,900 m., hafva behagligt, mildt och sundt klimat och odling af hvete, majs och europeiska köksväxter. På särskildt skyddade ställen trifvas sydeuropeiska frukter (vin och fikon m. m.). Dessa trakter äro de bäst odlade och tätast befolkade. 4) I den följande zonen, Valles eller Medio Yunga, dalarna från 2,900 till 1,600 m. höjd, växa alla den tempererade zonens fält- och trädgårdsfrukter i största yppighet, ofta blandade med den varma zonens, t. ex. bananer och batater. Skogar finnas i stor utsträckning, rika på cinchona-arter (Cinchona calisaya m. fl.). 5) Yunga, som omfatta allt land på östra sidan om Anderna, under 1,600 m., öfverensstämma i klimat, fauna och flora med Brasiliens inre. Växtverlden utvecklar der all tropikernas yppighet. Der finnas ogenomträngliga urskogar, här och hvar afbrutna af pajonales, vida grässlätter med enstaka trädgrupper, och der odlas alla det tropiska bältets kulturväxter, särskildt koka, kakao, kaffe, sockerrör, ananas, bananer, meloner, ris, peppar m. m. Djurverlden utvecklar en motsvarande rikedom; rofdjur (puma, Jaguar m. fl.), apor och vampyrer, en rik fogel- och insektverld gifva lif åt det eljest ödsliga området.
Befolkningen består af ättlingar af spaniorerna, indianer och blandade. Spaniorerna utgöra den herskande klassen i landet och äro bosatta i städerna. Indianerna äro dels civiliserade, dels halfvilda och vilda. Till de förre höra aymara och quichua, hvilka bildade kärnan af befolkningen i det gamla inkasriket; de hafva till större delen antagit kristendomen och hafva fasta bostäder, företrädesvis på »punan» och i »valles», der de lefva som små jordbrukare och uppföda får, lama och getter. De halfvilda, chiquitos, moxos m. fl., lefva som jägare och fiskare kring Amazonflodens källfloder; längre söderut kringströfva de till tupi-guaranifolken räknade vilda stammarna guarayo, chiriguano, siriano m. fl. Blandfolken, de s. k. cholos (mestiser), räknas till de hvita, deras fäders ras, men äro ofta brunfärgade och hafva många drag gemensamma med mödernerasen. Det är väsentligen dessa halfblod, som B. har att tacka för den eviga politiska oro, som sönderslitit landet alltsedan emancipationen, hvilken ock hufvudsakligen var deras verk. Enligt de senare åren företagna beräkningar uppgår folkmängden till omkr. 2 mill. pers., af hvilka hvita och mestiser torde utgöra omkr. 60 proc. Dertill torde böra läggas omkr. 250,000 vilda indianer. Folkbildningen står mycket lågt, ehuru landet har 5 s. k. universitet, i La Paz, Chuquisaca, Cochabamba, Santa Cruz och Tarija, der hufvudsakligen endast juridiska studier idkas. Derjämte finnas en skola för byggnadskonst och bergsbruk i La Paz, några lycéer och seminarier samt några hundra folkskolor. Någon nämnvärd literatur finnes icke, och den politiska pressen är den sämsta i hela Syd-Amerika.
Näringar. Jordbruket är föga utveckladt: man odlar de nödvändiga näringsväxterna. Afkastningen af kaffe, bomull, socker, kakao och tobak är obetydlig. Den vigtigaste näringen är bergsbruket, ehuru det är blott en skugga af hvad det var under den spanska tiden. Silfverproduktionen beräknades 1890 till 230,000 kg. och guldproduktionen till endast 90 kg. Genom utländingars verksamhet hafva koppargrufvorna nyligen vunnit ökadt värde. Alla näringar lida af de bristfälliga kommunikationerna. Endast en jernvägslinie finnes, den 1892 fullbordade Ascotan–Oruro, en fortsättning af linien Ascotan–Antofagasta i Chile. Större delen af landets utförsel och införsel går denna väg eller genom Perú öfver Arica, men man har äfven börjat förvandla de stora bifloderna till Amazonfloden och Paraná till handelsvägar till Atlanten. Exporten, som hufvudsakligen består af metaller samt kinabark, kautsjuk och ull, beräknades 1892 till ett värde af 21,5 mill. bolivianos, importen till omkr. 11 mill. — Metersystemet är lagligen antaget, men äldre spanska mått och vigter användas ännu. Myntenheten är boliviano, f. n. omkr. 3 francs.
I administrativt hänseende indelas landet i 8 departement: La Paz, Cochabamba, Oruro och Potosi i v. samt Beni, Santa Cruz, Chuquisaca och Tarija i ö. Hufvudstad är La Paz. Författningen, af d. 25 Aug. 1826, sedermera många gånger upphäfd, är likartad med öfriga syd-amerikanska republikers: en för 4 år vald president, med två äfvenledes för 4 år valde vicepresidenter, såsom utöfvare af den verkställande makten, och en kongress på två kamrar såsom den lagstiftande myndigheten. Ministrarna äro fem (utrikes-, finans-, inrikes-, justitie- och krigsminister). Finanserna äro i det uslaste skick; budgeten visar nästan alltid ett deficit: 1894 7,5 mill. bol. utgifter mot 7,35 mill. bol. inkomster. — Hären, hvars styrka 1887 bestämdes till 1,400 man, minskades 1889 till 900 man. Befälet räknade då, karakteristiskt nog, 8 generaler och öfver 1,000 officerare. Allmän värnpligt med tvåårig tjenstetid beslöts 1875 och 1880, men den har icke kunnat genomföras. Landets vapen är ett landskap med ett af en strålande sol belyst snöbetäckt berg i bakgrunden, framför detsamma på en kulle ett bergverk och i förgrunden en lama och en sädeskärfve. Nationalfärgerna äro rödt, gult, grönt.
Historia. Vestra delen af den nuv. fristaten hörde till det gamla inkasriket, då spaniorerna kommo till Syd-Amerika. Efter något motstånd eröfrade de efter 1538 landet och lade det till vicekonungariket Peru, men förenadt det 1780 under namnet Charcas med det nuv. Argentina till vicekonungariket La Plata. Redan 1809 började upproret mot Spanien, men först 1825 var den spanska makten fullständigt bruten. En nationalförsamling i Chuquisaca proklamerade d. 6 Aug. s. å. landets oberoende och antog namnet B., och året derefter blef general Sucre president med den af Bolivar gifna författningen. Denna väckte snart missnöje, emedan den icke var nog demokratisk, och efter flere oroligheter måste Sucre uppgifva makten och lemna landet, April 1828. Författningen omdanades, och efter nya strider blef Santa Cruz president 1829. Han lät utarbeta en lagbok (1831) och sökte främja landets odling genom att bereda invandrande européer goda vilkor. Efter några års ostördt lugn och en gynsam uppblomstring sökte Santa Cruz, begagnande sig af oroligheterna i Peru, åstadkomma en förening af B. och detta land; han inryckte 1835 i Peru, slog presidenten Gamarra och eröfrade 1836 hela landet, hvarefter han såsom pacifikator af Peru utropades till norra och södra Perus (d. v. s. Perus och Bolivias) öfverhufvud. Han gaf de båda staterna en författning, enligt hvilken hvarje stat sjelfständigt skulle sköta sina inre angelägenheter, men båda vara förenade under en centralregering, hvars ledning uppdrogs åt honom sjelf såsom protektor för 10 år. Denna framgång väckte Chiles afundsjuka; Gamarra fick hjelp derifrån, och Santa Cruz blef slagen vid Yungay d. 20 Jan. 1839; Peru gjorde sig fritt, och Santa Cruz måste lemna landet. General Ballivian blef kort derefter erkänd som president, vann 1841 en fullständig seger öfver Gamarra, som ryckt in i B., och slöt 1842 fred med Peru. Trots alla försök af Santa Cruz att störta honom höll Ballivian sig qvar till 1848, men sedan den tiden har B. dels varit skådeplatsen för inre strider, dels varit underkastadt ett mycket tyranniskt regemente af de segrande presidenterna. Hufvudsakligen emedan han stödde sig på indianerna, höll general Belzu sig qvar som president från slutet af 1848 till Febr. 1855, trots upprepade sammansvärjningar. Han fick då sin måg general Cordova erkänd som sin efterträdare, men denne måste redan i Sept. 1857 vika för doktor Linares, hvilken förut visat sig som Belzus mest förbittrade motståndare. Denne ryckte till sig hela regeringsmakten, undertryckte all opposition och lät i Mars 1858 utropa sig till diktator, men störtades redan Jan. 1860 af Cordova, hvilken i sin tur efter ett år måste vika för general de Acha. Genom grymhet och vaksamhet tryggade denne för någon tid sin ställning, och genom sina åtgärder för landets utveckling väckte han allmänt förtroende. Han slöt 1862 ett vänskaps-, handelsoch sjöfartsfördrag med Nord-Amerikas förenta stater, trädde i vänskapliga förbindelser äfven med Frankrike och sökte att öppna en handelsväg mot ö. ned till Paraná. Svårare blef det honom att bilägga en med Chile uppkommen strid om besittningen af en vid Stilla hafvet belägen landsträcka af Atacamaöcknen, Mejillones, som hade stort värde genom sina salpeteroch guanolager. Chile satte sig med våld i besittning af området och afvisade den af Peru erbjudna medlingen. Oaktadt Achas i många hänseenden för landet välgörande om ock stränga styrelse, var anarkien ej undertryckt. I Dec. 1864 gjorde Melgarejo uppror och slog först Acha och derefter den från Peru återkomne Belzu, som försökte komma till makten, men föll i striden. Melgarejo måste äfven sedermera bekämpa flere uppror, men höll sig qvar till 1871. Det lyckades honom i Aug. 1866 att få till stånd en fredlig lösning af striden med Chile, i det gränsen bestämdes till den 24:de breddgraden, men B. förpligtigade sig att lemna hälften af guanolagrens afkastning till Chile. Melgarejos efterträdare Moraies mördades i Okt. 1872, och derefter följde som presidenter Ballivian, d:r Frias (1873) och general Daza (1876). Af egoistiska bevekelsegrunder inlät sig denne 1879 i krig med Chile, ehuru den bolivianska hären var illa rustad och räknade endast 5,000 man (med 1,000 officerare). Anledningen var att Daza i strid mot ingångna fördrag hade lagt en mycket hög utförseltull på salpeter. B. ingick ett anfallsoch försvarsförbund med Peru och öfverlemnade åt denna stat hela bördan af kriget. Daza förenade sig i södra Peru med den peruanska hären, men drog sig fegt ur striden och förjagades derför i Dec. 1879 af den uppretade armén. En nationalförsamling ställde general Campero i spetsen för staten och hären, hvilken deltog i det olyckliga slaget vid Tacna (d. 26 Maj 1880), men derefter upplöste sig. Bolivianerna togo sedan icke någon aktiv del i kriget, som varade till 1883 (se Chile, Suppl.). Den 2 Dec. 1884 ingicks vapenhvila på obestämd tid mellan Chile och B., hvilket afträdde området Mejillones, i ö. till en gräns, som från Loakällan vid vulkanen Tua går mot s. öfver Ascotanlagunen och vulkanerna Cabana och Licancaur till Sapalegui. Presidenter under sista årtiondet hafva varit Gr. Pacheco (1884–88), A. Arce (1888–92) och M. Baptista (sedan 1892).