Bongo

Bongo (af dinka kalladt Dor), negerfolk i Eqvatorial-Afrika, i södra delen af Bahr-el-ghasals område, mellan 6° och 8° n. br. samt 26° och 28° ö. lgd, bebor ett område af omkr. 300,000 qvkm. mellan djur och dinka i n., mittu i ö., njam-njam i s., golo och sere i v. Landet är kuperadt. vattnadt af Djur och många dess bifloder, men är trots sin bördighet svagt befolkadt, och Schweinfurth betraktar bongo som ett till undergång vigdt folk. Bongoerna hafva rödbrun hudfärg, motsvarande den röda jord de bebo, äro af medelstorlek med mycket muskulös kroppsbyggnad, bredt, nästan brakycefalt hufvud, kort, ulligt hår, svag skäggväxt, breda drag och vulstiga läppar. Hos qvinnorna, hvilka få en obehaglig embonpoint, är steatopygi (stark utveckling af sätet) en vänlig företeelse. De nedre framtänderna utbrytas. Omskärelse känner man icke. I underläppen, öronen, näsan, munvinkeln bäras träpluggar, kopparringar etc. såsom stammärke; öfverarmen tatueras. Männen bära ett skört af skinn, qvinnorna fästa vid en höftrem framtill löfqvistar, baktill en svans af svärtade Sansevierafibrer. Bongoerna idka företrädesvis jordbruk; de odla tobak, durra, dochn, telebun l. dagosa (Eleusine coracana), majs, mungobönor (Phaseolas Mungo) och Ph. lunatus, vidare jordärter (Voandzeia subterranea) och jordnötter (Arachis hypogaea). Utom sistnämnda växt, som de odla för att erhålla olja, finnes i bongolandet ännu en annan oljeväxt, kindi (Hyptis spicigera), hvars vallmolika frön krossas och blandas med födan. Äfven odlas jams (Dioscorea alata och bulbifera), kurbitser af ofantlig storlek, egyptiska gurkor, uëka (Hibiscus esculentus) och en annan närstående art (H. sabdariffa), hvars skarpsura blommor tillsättas maten i st. f. ättika. Af en förädlad, der äfven vildt växande crotalaria-art erhålles ett utmärkt, hampliknande material, hvaraf tåg spinnas. Salt urlakas ur askan af veden af Grewia mollis. De enda husdjuren äro getter af två slag, hundar och höns. Jagt och fiske idkas. Då Kartumhandlarna först kommo till bongolandet, bodde folket i stora af höga palissader omgifna byar; nu stå boningarna mera spridda. Hyddorna anläggas gerna under ett stort träd, äro försedda med kägellikt tak och med så liten ingång, att man måste krypa derigenom. Bongoerna smälta jernmalm och tillverka af jern lansspetsar och spadar till afsalu samt hvarjehanda annat smide för eget behof. Derjämte förfärdiga de vackra träarbeten, såsom stolar, klubbor, tråg att pressa olja i, slagor för tröskning, mortlar, i hvilka säden krossas. Kartumköpmännen funno i bongobyarna ofta hela rader af träfigurer uppställda vid palissadens ingång såsom port eller framför de äldstes hyddor. Man ville med dem hedra minnet af framstående medlemmar af samhället. Schweinfurth såg vid en byhöldings graf honom sjelf, hans hustru och barn afbildade i form af en rad träklossar med groft utskurna ansigten. Dylika figurer erinra om liknande hos dorei-papua på Nya Guinea. Bongoerna älska musik och hafva flere olika musikinstrument. Männen hafva högst tre hustrur, som de köpa af deras föräldrar. De döda begrafvas i hukande ställning, männen med ansigtet mot n., qvinnorna vända åt s. Öfver grafven uppkastas en stenhög, omkring densamma nedslås pålar. Folkets religiösa idéer äro föga utvecklade. Med loma betecknar man såväl ödet som ett högsta väsende, om hvilket senare man har ett mycket obestämdt begrepp. Onda andar, som hålla till i skogarnas dunkel, spela en stor rol; tron på, hexor är vida utbredd, och hexprocesser äro mycket vanliga, hvarför man ock sällan finner gammalt folk. Schweinfurth beräknade 1871 bongofolket till 100,000 pers., och det minskas hastigt genom slafhandlares från Kartum röfverier. Jfr G. Schweinfurth: »Im herzen von Afrika» (1878).