Borgareväpning, milit. De första tillstymmelserna till en ordnad borgareväpning har man att söka i de italienske städerna under deras oupphörliga strider med kejsarna (i 11:e och 12:e årh). Alla borgare derstädes voro skyldiga till krigstjenst inom staden och stodo under befäl af stadsföreståndaren (podestà) eller en folk-kapten (capitano del popolo). Nar städerna blefvo rika, tröttnade borgarena snart vid krigstjänsten och legde trupper. Något senare än i de italienske städerna uppblomstrade borgareväpningar i de tyske, bland hvilka särskildt hansans förtjena omnämnas. Borgarena, som voro förträffligt väpnade och väl öfvade, synnerligast i armborstskjutning, slöto sig tillsammans i gillen, stodo under rådsherrarnas befäl och under borgmästarens öfverbefäl. Dessa borgareväpningar blefvo af stor betydelse, och konungar voro ofta måna om deras bistånd. I städerna var det ock, som artilleriet först kom till användning. Borgareväpningarna fortlefde in i den nyare tiden och anlitades vid städernas försvar (t. ex. vid Magdeburgs 1631). Sedermera aftog deras betydelse allt mer, och de användes endast vid vigtiga tillfällen till att upprätthålla ordning inom staden. I denne egenskap finnas de ännu mångenstädes. -- Hvad Stockholms borgerskap vidkommer, skötte det sannolikt bevakningen i och deltog i försvaret af sin stad, långt innan dess skyldigheter bestämdes genom en förordning af 1650. Gustaf III utgaf noggranna bestämmelser angående borgareväpningen, som fick namn af "Stockholms borgerskaps militärkårer" och stod i rang näst efter konungens lif- och hus-trupper. Hvarje borgare skulle
låta inskrifva sig deri. Kårerna bestodo af 5 bataljoner, med 4 sqvadroner till häst och 19 kompanier till fots. De hafva småningom upphört att finnas till. -- I Norge, der borgareväpning ännu finnes i några städer, äro de borgare, som slutat sin tjenstetid i linien (vanligen vid 29 års ålder), till 45 års ålder skyldiga att qvarstå i borgareväpningen. C. O. N.