*Boström, K. J. B:s Grundlineer till den filosofiska civilrätten trycktes redan 1859 (2:dra uppl. 1872). 1883 utgåfvos, under H. Edfeldts redaktion, 2 bd af hans Samlade skrifter (af hvilka flere förut ej varit tryckta). Utgifningen af ett 3:dje bd, afsedt att omfatta företrädesvis B:s polemiska arbeten, har uppskjutits. S. Ribbing utgaf efter sina anteckningar 1885 B:s Föreläsningar i religionsfilosofi. Jfr om B. bl. a. A. Nyblaeus: »Den filosofiska forskningen i Sverige etc.», IV (1895).
2. Boström, Erik Gustaf Bernhard, politiker, statsminister, den föregåendes brorson, född i Stockholm d. 11 Febr. 1842, blef 1861 student i Upsala, men lemnade universitetet redan 1863, då han öfvertog skötseln af det honom genom arf tillfallna fideikommisset Östanå (se d. o.). Efter att nitiskt hafva deltagit i kommunala värf, bl. a. såsom landstingsman (sedan 1870), valdes han 1875 af Södra Roslags domsaga till ledamot af riksdagens Andra kammare, hvilken han tillhörde t. o. m. 1893. Kammaren valde honom 1878–79 till ledamot af bankoutskottet och 1880–90, med undantag af Majriksdagen 1887, till medlem af bevillningsutskottet, der han 1883–86 utsågs till vice ordförande och 1887–90 till ordförande. 1888–91 var han fullmäktig i Riksgäldskontoret, sedan 1890 såsom ordförande. Af regeringen insattes han i tullkomitén (1879–82), i Förstärkta lagberedningen (1886–87) och i komitén för vissa frågor rörande, jordbruksfastighetskrediten (1889), hvilken särskildt sysselsatte sig med Allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, och han satt såsom ordförande i den komité, som hade till uppgift att afgifva förslag till tulltaxa med iakttagande af de af 1888 års riksdag beslutade tullsatser. Den starka opinion för en ändring af vår tullagstiftning i skyddsvänlig anda, hvilken framträdde vid midten af 1880-talet, fick i B. en af sina mest kraftiga och erfarne målsmän. Vid sitt första uppträdande visade B. sig såsom en moderat tullvän och, ehuru han under det tryck, som hvilade på jordbruket, blef allt ifrigare i yrkandet på tullskydd, har han tydligen fattat detta endast såsom ett af tidens lägenhet nödvändiggjordt botemedel. »Jag anser, att det är en lycka», yttrade han i Maj 1891, »att vi fått tullarna, men jag vill icke dermed hafva sagt, att det skulle vara en lycka att behålla dem för alltid.» B. är ingen de stränga teoriernas man, utan en praktisk politiker, som förträffligt visat sig förstå konsten att räkna med omständigheterna.
När friherre G. Åkerhielm trädde tillbaka från chefskapet för den dåmera oblandadt protektionistiska ministèren, ansågs B. vara rätte mannen att träda i spetsen för regeringen, och han utnämndes d. 10 Juli 1891 till statsminister. Han genomdref redan 1892 en sänkning i spanmålstullarna, med anledning af de höga spanmålsprisen. Men andra politiska uppgifter trängde sig vid den tiden fram i första rummen: härordningsfrågan och unionsfrågan. Den förras lösning försöktes fåfängt vid de lagtima riksdagarna 1891 och 1892. Det är ett vackert bevis på B:s mod och vittnar fördelaktigt om hans blick för situationens möjligheter att han ej tvekade att för frågans afgörande tillråda sammankallandet af en urtima riksdag, 1892. Der lyckades det honom att genom sina förbindelser med Nya landtmannapartiet och med hjelp af försvarsvännerna inom frihandelslägret — en af åtskilliga hotande yttre omständigheter framkallad ifver att stärka försvaret gjorde sig vid denna tid gällande inom en stor del af nationen – gifva härordningsfrågan en lösning, som tillfredsställde de olika partierna och gaf regeringen en styrka, som verkade respektingifvande. Gent emot de norska anspråken beträffande diplomat- och konsulsväsendet intog B. liksom sin företrädare en fast, men mindre utmanande hållning, hvilken fick sitt uttryck i utrikesministern Lewenhaupts bekanta anförande till statsrådsprotokollet d. 14 Jan. 1893, i hvilket fasthölls en gemensam ledning af de bägge rikenas diplomati under en svensk eller norrman såsom utrikesminister. Om B. i detta fall ej tillfredsställde en stor del af högern, så vann han å andra sidan ej häller bifall hos venstern med den af regeringen på grund af ett 1891 års riksdagsbeslut 1892 framlagda och af riksdagen 1894 antagna propositionen om fixering af antalet ledamöter i riksdagens bägge kamrar, ett förslag, som afsåg att hejda stadsradikalismens inflytande och befästa landsbygdens maktlinier. Den 6 Nov. 1894 öfvertog B., med bibehållande af statsministersämbetet, efter friherre Fr. von Essen chefskapet för Finansdepartementet. Efter att länge hafva lemnat utan afseende de ifrigaste tullskyddsvännernas, delvis i form af petitioner från hushållningssällskapen, framställda kraf på en höjning af spanmåls- och mjöltullen, lät han omsider förmå sig till ett steg, som icke minst för den valda tidpunkten väckte allmän öfverraskning. Den 5 Jan. 1895, kort före riksdagens öppnande, tillstyrkte han konungen att använda sitt prerogativ att höja tullen å importerad spanmal och mjöl. Derpå föreslog B. riksdagen höjda tullsatser å malen och omalen spanmal, hvilka beviljades, för den förra dock till något högre belopp än som föreslagits, och lemnade d. 15 Mars finansportföljen i landshöfding Wersälls händer. Men öfverraskningarnas tid var icke förbi. Då på våren 1895 unionsfrågan tillspetsade sig, äskade konungen af riksdagen för inhemtande af dess råd i ämnet ett hemligt utskott — ett representationens organ, som ej varit anlitadt sedan den orofyllda tiden 1853. Åtgärden gaf anledning till mera bekymmer och vidtsväfvande gissningar i Norge, än den innebar. I sjelfva verket synes det tillfälle, som derigenom bereddes regeringen till förhandling med förtroendemän utsedda af riksdagens bägge kamrar, hafva i viss mån åsyftat att motverka de inflytelser, som på sidan af riksdagsförhandlingarna ville göra sig gällande från den yttersta högerns sida. I en underdånig skrifvelse anhöll derpå riksdagen, att K. M:t ville foga anstalt om en »ofördröjlig och fullständig revision» af unionsbestämmelserna. Då tiden gick och ingen åtgärd till revision hördes af, riktade högerpressen skarpa angrepp mot ministèren, samtidigt med att flere folkmöten afgåfvo resolutioner i samma riktning. Äntligen i Nov. 1895 tillsatte Sveriges och Norges regeringar en gemensam komité (»unionskoinité») för uppgörande af förslag till ny riksakt.
Vid den unionella frågans behandling gick B., genom att uppoffra utrikesministern Lewenhaupt, som ansågs alltför undfallande och i Juni 1895 ersattes med grefve L. Douglas, högern, såsom det tycktes, något till mötes. I sjelfva verket rådde alltsedan 1895 års riksdag ett kyligt förhållande emellan högern inom Första kammaren och B., och detta gaf sig ett uttryck, da högern derstädes i Febr. 1896 motsatte sig, men utan framgång, ett af regeringen äskadt anslag till lagbyrån, närmast med anledning af justitieministern Östergrens afgång och ersättande med den frihandelsvänlige och moderate L. Annerstedt. Östergren ansågs intaga en mera afvisande hållning emot Norge, hvadan hans tillbakaträdande skulle medföra en kraftminskning hos regeringen vid en unionel uppgörelse, och han troddes ej hafva velat gå in på B:s alltför reformvänliga åsigter i rösträttsfrågan. B. hade nämligen bestämt sig för att, så långt det med den lugna samhällsutvecklingen lät sig göra, tillfredsställa vensterns önskningar, som under några år tagit sig form i en liflig agitation för allmän rösträtt, och i Mars 1896 framlade han en af Annerstedt kontrasignerad proposition om utsträckning af den politiska rösträtten (genom nedsättning af census till 600 kr. m. m.) och, i sammanhang dermed, om införande af proportionella val i städer, som ega utse flere representanter.
Vid de allmänna valen till Andra kammaren på hösten 1893 trädde B. inom sin valkrets tillbaka för förre statsministern Åkerhielm, men utsågs s. å. till ledamot af Första kammaren för Stockholms län. — 1884 kallades han till ledamot af Landtbruksakademien, och 1895 utnämndes han till hennes hedersledamot. 1896 invaldes han till hedersledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala.
3. Boström, Filip August, riksdagsman, ämbetsman, den föregåendes broder, född d. 5 Juni 1843 i Stockholm, blef underlöjtnant vid Lifregementets husarkår 1864, ärfde 1869 godset Tynnelsö (se d. o.) i Södermanland och tog 1878 afsked ur tjensten med ryttmästares n. h. o. v. Han utsågs 1886 af Södermanlands läns landsting till ledamot al riksdagens Första kammare, hvilket mandat förnyades 1895. B. var 1889–94 ledamot af statsutskottet, tillhörde ett par år Första kammarens förtroendenämnd (»tiomannarådet»), satt som ledamot i de kungl. komitéerna ang. post-och telegrafverkens sammanslagning (1889–92) och ang. statens civile tjenstemäns pensionsväsende (1891–94) samt utnämndes 1894 till landshöfding i Södermanlands län. 1892 invaldes han i Landtbruksakademien.