Boström, Kristoffer Jakob, Sveriges sjelfständigaste tänkare, föddes i Piteå d. 1 Jan. 1797 och upptogs vid 9 års ålder såsom fosterson af en morbroder, skeppsbyggmästaren Erik Nordlund. Efter att hafva genomgått Hernösands gymnasium, der hans håg för filosofien väcktes af lektorn N. M. Berlin, tog han 1815 studentexamen i Upsala, der Biberg och Grubbe blefvo de lärare, hvilkas undervisning han företrädesvis begagnade. 1824 promoverades han till filosofie magister (primus). Derefter egnade han sig en kort tid åt teologiska studier, men återtog snart de filosofiska och kallades 1827 till docent i praktisk filosofi. 1833--37 var han lärare för Sveriges och Norges arffurstar och återvände sistnämnda år till universitetet såsom adjunkt i filosofi. 1838 fick han professors namn, heder och värdighet, och 1840 förordnades han att förestå den efter Grubbe ledigblifna professuren i praktisk filosofi samt utnämndes 1842 till ordinarie innehafvare af denne plats. Han blef emeritus 1863 och afled d. 22 Mars 1866.
B. var en ovanligt sjelfständig och karaktersfast man, lågande af vetgirighet och kärlek till sanningen samt genomträngd af ett aldrig slappadt intresse för allt i bästa mening menskligt. Den omständigheten att han var mer benägen för det muntliga än för det skriftliga framställningssättet var visserligen mindre fördelaktig för hans läras spridning, men gaf honom så mycket större anledning att träda i närmare förhållande till sina lärjungar. Också blef hans inflytande på dem både djupt och omfattande. I sin polemik mot olika tänkande kunde han väl stundom vara skarp och hänsynslös -- han var t. ex. icke sparsam på beskyllningar för okunnighet och tanklöshet --, men, sjelf genomträngd af kärlek till det ideella och upphöjda, sökte han ej dåliga bevekelsegrunder bakom andras handlingar. Också flyttades striden af honom aldrig till de enskilda motivens område. E. ansåg, att menniskans viljeriktning och moralisk-religiösa karakter är det enda, som bestämmer hennes menniskovärde, och hans ofta skarpt ironiska anmärkningar uteslöto derför ej den största personliga välvilja för motståndarna.
Enligt B. är filosofien i sin sanning det till form, innehåll och omfattning fullkomliga förnimmandet eller vetandet och följaktligen identisk med Guds eget allvetande. Filosofien i och för menniskan deremot är menniskans förnimmande, så vidt det är identiskt med eller ett deltagande i detta Guds allvetande, d. ä. hennes fullt klara och tydliga (till formen fullkomliga) förnimmande af den (till innehållet) sanna (absoluta) verkligheten. Den första uppgiften för en sådan vetenskap måste blifva att angifva denna verklighets allmännaste begrepp. Af det sätt, på hvilket B. löste denna uppgift, beror karakteren af hans filosofi. Sjelf betecknar han denna senare såsom det konseqventa genomförandet af den rationella idealismens princip, d. v. s. principen för den verldsåsigt, enligt hvilken den sanna och ursprungliga verkligheten är fri från alla de inskränkningar, som vidlåda det i rummet och tiden varande (nämligen begränsning och delbarhet, förgängelse och vexling), såsom sådan andlig och evig samt, i och genom sitt eget osinliga innehåll och ej genom vexlande och ofullkomliga bestämningar, fullständigt bestämd eller fullt verklig. Denna sin verldsåsigts grundtanke har B. gemensam med Plato. Men sistnämnde tänkare, som stod på hednisk grundval, stannade vid idéerna, eller menniskans fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende, hos hvilket de äro förnimmelser; B. deremot visade, att all andlig verklighet nödvändigt hänvisar på sjelfmedvetandet såsom sin princip, och han framhåller, att den sanna verkligheten är personlig och filosofien följaktligen vetenskapen om personliga väsenden såsom sådana, emedan endast i abstraktionen någonting finnes, som är blott och bart sjelfmedvetande, under det allt verkligt är individuell eller fullt bestämdt sjelfmedvetande (medvetande om något), eller m. a. o. förnimmande väsende eller person. Med en opersonlig verklighet kan filosofien sysselsätta sig endast så vida denna verklighet tänkes såsom en bestämning (förnimmelse) hos ett personligt väsende och får sin förklaring ur detta.
Med afseende på de olika sätt, på hvilka dessa väsenden tänkas vara till för menniskan och bestämma hennes verksamhet, indelar B. filosofien i teoretisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande menniskans teoretiska förmåga, d. v. s. tänkta såsom det i alla afseenden sant och ursprungligt varande, och praktisk filosofi, vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande menniskans praktiska förmåga (vilja), d. v. s. tänkta såsom det, hvilket ovilkorligen och under alla omständigheter bör vara. Efter de olika slagen af personliga väsenden, som äro oss bekanta, indelas vidare den teoretiska filosofien i spekulativ teologi, spekulativ etnologi och spekulativ antropologi, den praktiska i religionsfilosofi, filosofisk rättslära och etik (filosofisk sedelära), hvilka motsvara indelningslederna inom den teoretiska filosofien.
I den spekulativa teologien, vetenskapen om den absoluta personen eller Gud, motiverar B. systemets princip något närmare. Der framhålles först och främst, att den sjelfständiga verkligheten med nödvändighet måste vara andlig och såsom sådan ett sjelfständigt medvetande eller sjelfmedvetande. Endast detta är nämligen enkelt. Och då det sammansatta förutsätter det enkla, måste sjelfmedvetandet anses såsom den yttersta principen för all verklighet. Detta sjelfmedvetande, hvilket B. visar vara identiskt med lifvet, får således ej fattas såsom fäst vid ett substrat eller en substans, utan är fastmer just det första och ursprungliga i allt. B. redogör vidare för de bestämningar, genom hvilka det individuella sjelfmedvetandet eller personen konstitueras. I motsats mot den hegelska verldsåsigten -- enligt hvilken ett ursprungligen abstrakt (innehållstomt) medvetande genom den sinliga verlden (naturen och menniskolifvet i alla dess former) medelst en aktualisationsprocess utvecklas till fullt medveten och bestämd (konkret) ande -- framhåller B., att den absoluta personen måste tänkas vara ursprungligen och af evighet fullt bestämd (ega sina förnimmelser för sig fullt närvarande) och således ej för denna sin fullständiga bestämdhet behöfva en ofullkomlig verld; och långt ifrån att något uteslutningsförhållande eller någon motsättning kan tänkas ega rum mellan Guds förnimmelser (idéer), råder fastmer mellan dem såsom sådana den fullständigaste samstämmighet, så att man ej kan tänka vare sig Gud eller någon af dem fullständigt utan att äfven tänka de öfriga fullständigt. B. har dermed visat, att den absoluta verkligheten är ett fullständigt system, en andlig organism i strängaste bemärkelse. Då nu inom hvarje organism organen måste (relative) ega det helas karakter, så följer deraf, att Guds idéer äro, äfven de, personliga eller förnimmande väsenden. I och för Gud, såsom hans organ, äro visserligen dessa väsenden absolut fullkomliga; men i och för sig sjelfva, såsom förnimmande väsenden, äro de behäftade med en viss inskränkning eller ofullkomlighet, just emedan de hafva sitt sanna lif och sjelfmedvetande ej i sig sjelfva, utan i Gud. För dem framträder derför den sanna verkligheten, Guds egen verld, utan hvilken intet finnes, under en lägre form, såsom en för hvart och ett af dem egendomlig fenomenverld. Tänkt med afseende på dessa väsenden, är Gud å ena sidan något mer än de alla tillsammans eller någon viss för dem alla gemensam sida eller egenskap: han är ett sjelfständigt och fullt konkret väsende; men å andra sidan är han dock -- till följd af det fullkomligt organiska sammanhang, som råder inom den absoluta verlden -- utan minsta hinder för deras eget sjelfständiga lif, i dem helt och hållet närvarande. Dermed är motsägelsen löst mellan det ändliga och det oändliga. Det oändliga är, med fullt bibehållande af sin oändlighet (således ej genom något sitt "anderssein" e. d.) närvarande i det ändliga. Gud är på en gång en transcendent och en immanent grund till den ändliga verlden, och så vidt i denna verld, såsom ofullkomlig, en utveckling förefinnes, är han denna utvecklings grund, lag och ändamål, den ändliga verldens skapare och upprätthållare, dess försyn och saliggörare. I sammanhang dermed utvecklar B. en teodicé, i hvilken läres, att all ofullkomlighet och allt ondt uteslutande bero på de ändliga väsendena, under det Gud såsom det fullkomliga väsendet icke kan vara grund till annat än dessa väsendens eviga lif och salighet.
Den spekulativa etnologien, vetenskapen om de organiska enheterna inom menskligheten -- nationen, folkstammen, rasen, slägtet -- hvilka B. anser hafva sin grund i ändliga förnuftsväsenden af annat slag än vi, är ej af honom utförd och bearbetad.
I den spekulativa antropologien läres, att menniskan är till sitt sanna väsende person och såsom sådan en evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga) hos menniskan får, enligt B., ej fattas såsom något abstrakt och för alla gemensamt, utan så, att menniskan är, liksom Gud, ett förnuftigt individuum och således individuelt odödlig, enär det förnuftiga såsom sådant är fritt från vexling och förgängelse. Det förnuftiga lifvet hos menniskan röjer sig teoretiskt i hennes medvetande om en öfversinlig verld, praktiskt närmast i det oafvisliga pligtbudets obestridliga faktum. Genom dessa bestämningar, hvilka ej kunna förklaras ur det sinliga, är menniskan höjd öfver naturen, d. ä. den sinliga (för sinnena gifna) verkligheten. Men å andra sidan vet hon sig tillhöra denna. Naturen är nämligen ingenting annat än sammanfattningen af alla menniskans ofullkomliga förnimmelser (den för henne egendomliga fenomenverlden). Denna är visserligen i den bemärkelsen tillfällig, att hon ej är i och genom sig sjelf nödvändig; men å andra sidan är hon dock relativt nödvändig såsom den form, under hvilken menniskan i detta lifvet, på grund af sitt egendomliga väsende, måste uppfatta den förnuftiga verlden. Naturen är väl ett fenomen, men ett phaenomenon bene fundatum. Deraf den regelmässighet och lagbundenhet, som röjer sig i naturen. Sin allmännaste karakter eger denna natur deri, att hon är till i tiden och rummet. Såsom tillhörande en verklighet i tiden
är menniskan verksam. Med sin verksamhet kan hon åsyfta att vinna antingen en högre grad af klarhet och sjelfmedvetenhet eller en högre grad af sjelfständighet och samstämmighet. I förra fallet är hon teoretiskt, i det senare praktiskt verksam. Den senare arten af verksamhet måste till sin art och riktning bestämmas af en syftemålsförnimmelse (ett motiv), d. ä. ett innehållsmoment hos menniskan, med afseende på hvilket hon bestämmer och ordnar det öfriga innehållet. När menniskan uppnått ett visst utvecklingsstadium, fortgår denna verksamhet med frihet, d. v. s. menniskan eger förmåga af val vid bestämmandet af verksamhetens riktning. Så tendera de sins emellan stridiga sinliga begären att, hvart och ett på sitt sätt, bestämma menniskans viljelif. Den djupaste motsatsen förefinnes dock mellan de båda hufvudarterna af innehåll hos menniskan: det förnuftiga och det sinliga.
I den praktiska filosofien visas först och främst, att menniskans högsta goda består i "Guds rikes tillkomst på jorden", d. v. s. deri, att i och genom hennes fria vilja den förnuftiga verlden förverkligas i det timliga lifvets alla förhållanden. Närmast har visserligen hvarje menniska att förverkliga sitt eget förnuft, men då detta lefver sitt sanna lif i och genom andra förnuftiga väsenden och ytterst genom Gud, måste äfven dessa väsenden bringas till aktualitet i menniskans verld. Menniskan står i detta lifvet i förhållande dels till den sinliga verlden, dels till andra personer, och förhållandet till de senare är dels yttre, dels inre. B. visar, att till grund för menniskans forpligtelse med afseende på hvart och ett af dessa förhållanden ligger ett särskildt slag af förnuftsväsenden, och med afseende derpå indelar han den praktiska filosofien i religionsfilosofi, rättslära och etik.
B:s etik är nära befryndad med den kantiska. Både B. och Kant anse, att en handlings sedliga värde eller ovärde uteslutande beror på motivet till densamma och att det enda tillfredsställande motivet är aktningen för den förpligtades osinliga väsende, hvilket i sin egenskap af ovilkorligen fordrande uppenbarar sig i samvetet. Men för B., som i sin teoretiska filosofi uppvisat, att detta väsende är allt igenom personligt och har sitt sanna lif i Gud samt är organiskt bestämdt af honom och af alla andra personliga väsenden, blir det tillika möjligt att, i motsats mot Kant, fota sedligheten på religiös grund och bestämdare göra gällande, att det sedliga lifvet är ett personligt lif i personliga förhållanden till andra väsenden. Derigenom öfvervinnes kantianismens ensidiga fasthållande vid det abstrakta pligtmedvetandet, och sedligheten får en afgjordt konkret karakter samt bestämmer hvarje yttring af menniskans medvetna och fria verksamhet. Då således, säger B., menniskan har ett verkligt innehåll att aktualisera genom sin sedliga verksamhet och då den sinliga verlden, såsom i sin grund personlig, kan bringas i öfverensstämmelse med förnuftet, fordrar vidare sedligheten ej sinlighetens utrotande eller upphäfvande, utan hennes omdaning till organ och medel för menniskans förnuftiga lif. I utförandet af sin sedelära upptager och utför B. Schleiermachers och Bibergs lära om de etiska formalbegreppen: dygden, pligten och det goda verket (opus morale), samt visar, att man endast genom att fasthålla dessas sjelfständiga ställning i förhållande till hvarandra och deras organiska samband sins emellan kan fullständigt fatta det sedliga lifvet såsom konkret och individuelt. Fullständigast har B. utfört pligtläran. -- Men äfven såsom sedlig är menniskan, enligt B., omedelbart bestämd af andra förnuftsväsenden än sin egen idé. Hon eger nämligen gemensamt med andra menniskor vissa sedliga uppgifter, hvilka ej kunna förklaras ur hennes eget väsende och hvilka derför måste anses hafva sin grund i andra förnuftsväsenden. Dessa uppgifter äro de, hvilka menniskan har såsom medlem af de privata samhällena (familjen, kommunen, korporationen och folket), och till grund för den med afseende på dessa samhällen gifna förpligtelsen ligga dessa samhällens idéer. Såsom ändliga hafva visserligen dessa väsenden sina egendomliga fenomenverldar -- dessas närmare beskaffenhet är likväl oss menniskor i detta lifvet obekant --; men här är endast fråga om deras förverkligande i menniskans fenomenverld, d. v. s. att i denna införes den ordning, som fordras af det menskliga förnuftet, emedan det är bestämdt af dessa väsenden. B:s lära om dessa samhällen är närmast beslägtad med den tyske filosofen Krauses åsigter i ämnet. Men för B., som frigjort sig från vissa empiriska förutsättningar på det metafysiska och etiska området, blef det möjligt att taga steget fullt ut i den af Krause anvisade riktningen. För öfrigt må anmärkas, att, ehuru B. aldrig i detalj utförde sin lära om de privata samhällena, han dock -- genom att uppfatta dessa såsom personliga och just derigenom konkreta makter -- gjorde det möjligt att äfven vetenskapligt vindicera den subjektivt innerliga karakter, som det af kristendomen upplysta medvetandet alltid tillerkänt dem (enkannerligen familjen och folket).
På ett analogt sätt fattas af B. det egentliga rättssamhället eller staten. Vid bestämmandet af rätt och orätt i juridisk bemärkelse är det ej omedelbart fråga om de sinliga krafternas omdaning till organ eller medel för förnuftet, utan fastmer om vidden af hvars och ens befogenhet att, ostörd af andra, få fritt råda öfver naturens krafter, d. v. s. frågan är hvem som bör i ett visst fall besluta och utföra sitt beslut, ej hvad som bör beslutas och utföras. Normen derför kan ej vara gifven genom öfverenskommelse, ej häller skall rättsordningen betraktas såsom medel för ett annat ändamål, t. ex. sedligheten. Rättslagen måste anses vara gifven omedelbart genom förnuftet. Men ur sedelagen eller öfver hufvud ur det menskliga förnuftet kan han ej förklaras, enär flere moraliskt förkastliga handlingar måste af rätten förklaras tillåtna. Ej häller kan rätten förklaras omedelbart ur Gud, ty äfven hans ande, den ytterste grunden till alla menniskans förpligtelser, ställer på menniskans vilja fordran
af en fullständig bestämdhet. Återstår då endast att förklara rätten ur ett annat ändligt förnuftsväsende än menniskans idé, hvilket, såsom närvarande i denna idé, fordrar upprättandet af den ordning bland menniskor, som benämnes det publika samhället eller staten. Detta samhälle kan lika litet som det privata omedelbart framträda i denna verlden för att der bevaka och utöfva sin rätt. Derför måste någon viss, eller möjligen flere, bland dess medlemmar, hos hvilka samhällsintresset kan förutsättas vara fullt aktuelt, innehafva och utöfva alla dess rättigheter och skyldigheter: vara dess målsman eller representant. Då nu folket och staten äro skilda samhällen med olika intressen (det förra med ett privat, den senare med ett publikt), måste de äfven hafva olika representanter. Statens representant bör innehafva en sådan ställning, att man af honom kan fordra, att det publika (rättsliga) intresset hos honom är fullt aktuelt, hvilket endast kan ske derigenom att han, så vidt möjligt, befrias från alla andra intressen. Då nu B. anser, att detta bäst kan ske derigenom att en mensklig individ är statens representant, så gifver han den monarkiska statsformen företräde för den republikanska och lärer, att hela statsmaktens utöfning bör odelad öfverlemnas åt monarken, men att folket, som likaledes är ett samhälle med sitt förnuftiga intresse, är berättigadt att (genom sin representant) bevaka och utöfva sina rättigheter äfven mot monarken. På grundvalen af dessa allmänna principer utvecklar B. en statslära, som väsentligen öfverensstämmer med principerna för den konstitutionella monarkien, sådan denna i nyare tider utvecklat sig inom de europeiska samhällena. Visserligen lemnar han lagstiftningsrätten i staten uteslutande åt monarken och lärer, att regeringen ensam bör bära ansvaret för lagstiftningsarbetets behöriga (positiva) fortgång; men han yrkar derjämte, att folket bör ega rätt att bevaka sina förnuftiga intressen genom ett lagligen afgifvet veto. Folkrepresentationen bör på ett organiskt sätt konstitueras, eftersom folket är ett organiskt helt. Då nu B. i tysthet förutsatte, att korporationerna eller stånden äro folkets högsta organ (d. v. s. de högsta samhällena inom folket), så uppträdde han med ifver som en försvarare af Sveriges urgamla fyrstånds-representation.
Den af B. framställda religionsfilosofien öfverensstämmer i väsentlig mån med den kristna trosläran. Menniskans frälsning och salighet är alltigenom ett verk af Guds nåd, ehuru det beror på menniskans fria vilja, om hon vill antaga eller förkasta den af Gud erbjudna nåden. Den religiösa menniskan tager redan här del i det eviga lifvet. Det har aldrig varit B:s mening att genom sin religionsfilosofi göra den positiva religionsläran öfverflödig; tvärtom uppvisar han hennes nödvändighet och fordrar åt densamma, liksom åt den positiva lagen, erkännande och helgd. Men då han ville rena gudsbegreppet från vissa antropomorfistiska förutsättningar, från hvilka de, som formulerat den kristna kyrkans dogmer, ej kunnat fullt frigöra sig, framhöll han tillika, att det rent religiösa intresse, som i och genom dessa dogmer fixerats i bestämd läronorm, stundom i dem fått ett ofullständigt och ofullkomligt uttryck, och han trädde derför i skarp opposition mot de riktningar inom kyrkan, hvilka strängt höllo på sådana dogmer. Detta har gifvit anledning till den oriktiga föreställningen, att B:s filosofi är i strid med kristendomen, hvilket emellertid är så mycket orimligare, som icke allenast förhållandet mellan menniskan och Gud af såväl kristendomen som B. uppfattas såsom fullt personligt, utan fven den kristna troslärans grundsanningar -- lärorna om friheten och nåden, om menniskans och hela menniskoslägtets synd och skuld äfvensom deras försoning och återupprättelse -- dels redan af B. blefvo upptagna i hans filosofiska lärobyggnad, dels genom en efter boströmska principer mer i detalj utförd religionsfilosofi skola fattas i sin fulla renhet och sitt fulla djup. B. förkastar visserligen den läran att Gud är treenig och låtit sig födas såsom menniska; men genom sin lära om Gud såsom på en gång transcendent och immanent grund till verlden samt om menskligheten såsom ett i strängaste mening organiskt helt gjorde B. det möjligt att renare och djupare uppfatta dessa dogmers innersta mening. Vidare framhåller han, att den juridiska tolkningen af försoningsläran (läran om satisfactio vicaria) hvilar icke endast på den råa och hädiska åsigten att straffet är ett lidande, som Gud tillfogar syndaren till vedergällning för hans ondska, utan jämväl på den ytliga uppfattningen att moralisk skuld och förtjenst skulle kunna öfverflyttas från den ene till den andre. Verldsförsoningen kan enligt B. icke bestå i annat än Guds nådeverksamhet till syndens upphäfvande och åstadkommandet af menniskans frälsning och salighet. Det är m. a. o. icke Gud som skall försonas med menniskan, utan menniskan som skall försonas med Gud. För denna Guds nådeverksamhet utgör menniskan Jesus det specifika och högsta organet. Slutligen lärer B. -- med afgjordt förkastande af läran om en evig fördömelse, såsom oförenlig ej allenast med en förnuftig uppfattning af straffet, utan ock med den förnuftiga verldens strängt organiska sammanhang -- att menniskan, som efter detta lifvet har att genomgå en mångfald af lifsformer, om sider skall uppnå det eviga lifvet i Guds rike, der all ondska, allt lidande och all strid upphöra och der hvarje varelse kommer i åtnjutande af det för honom, på grund af hans egendomliga väsende, möjliga måttet af lif och salighet. "Med detta evangelium slutar B. sin religionsfilosofi."
Grundtanken i den boströmska filosofien är således, att den sanna verkligheten utgör en osinlig (andlig och evig) och likväl fullständigt bestämd (fullt konkret) verklighet, ett lefvande helt af allt igenom personliga väsenden, och att menniskans praktiska uppgift är att i den sinliga verlden med frihet förverkliga denna öfversinliga verld. Ehuru denna filosofi ej blifvit fullständigt utförd af sin stiftare och denna dess princip ej tillämpad på alla vetenskapens frågor (så finnes t. ex. estetikens allmännaste
begrepp knappt mer än antydt), är dock af den store tänkaren genom denna princip en fast grund lagd för kommande forskningar. Den boströmska filosofien har redan blifvit bestämmande för vårt lands hela forskningsarbete på det filosofiska området; men icke nog dermed: hon har jämväl utöfvat stort inflytande på de öfrige vetenskapsgrenarna, enkannerligen de närbeslägtade, och derigenom verkat lifgifvande på svenska folkets hela andliga odling. Också hafva de materialistiska och pessimistiska riktningar, som i våra dagar vunnit en så betydande terräng i de större kulturlanden, icke fått någon nämnvärd framgång hos vårt folk. Till sin innersta grundton är B:s filosofi nationelt svensk och till sitt ursprung utan tvifvel ett af de vetenskapliga uttrycken för det ädlaste och bästa hos det svenska folket.
De jämförelsevis få skrifter B. utgaf af trycket äro: De pantheismi ad religionem habitu dissertatio (akad. afh. 1824), De nexu rerum cum deo ex ratione pantheismi positiones (1827), hvilken röjer inflytande af Spirioza, Dissertatio academica triplicem amphiboliam legislationis practictae in philosophia morum observandam adumbrans (1827, fragment), De mente ac perceptione aphorismi (1839, fragment), Dissertatio de notionibus religionis, sapientiae et virtutis earumque inter se nexu (1841; ny uppl. jämte öfvers., med titeln "Om religionens, vishetens och dygdens begrepp samt deras förhållande till hvarandra", af L. Bygdén, 1874), Satser om lag och lagstiftning (1845, 2:a uppl. 1871), Om voteringar (i tidningen "Tiden" 1850, n:o 14), Aforismer rörande förändrandet af folkrepresentationen i Sverige ("Tiden" 1850, n:o 25, 26 och 88), Om monarkens oansvarighet och helgd ("Svenska tidningen" 1852, n:o 46 och 47), Grundlineer till philosophiska statsläran ("Allmännare delen", 1859, 2:dra uppl. 1862), Grundlineer till philosophiska statslärans propaedeutik (1851, fragment; ny omarbetad upplaga, som ej häller blef afslutad), artikeln C. J. Boström i "Sv. biogr. lex." (särskildt utgifven 1859 under titeln C. J. Boström och hans filosofi), Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar (1860), Anmärkningar om helfvetesläran, våra teologer och prester allvarligen att förehålla (3 upplagor 1864), Äro rikets ständer berättigade att för svenska folket besluta och fastställa det nu hvilande så kallade representationsförslaget? (1865). Efter B:s död utgafs hans Grundlinier till den filosofiska civilrätten (1872). Alla dessa skrifter utmärka sig, i formelt hänseende, genom en ovanligt hög grad af klarhet och enkelhet. Hans muntliga föredrag hade samma egenskaper. L. H. Å.