Sida 524
opposition mot moderlandet, och det blef utgångspunkten för deras frihetsstrid. Då med anledning af koloniernas upproriska hållning i slutet af 1760-talet engelska trupper förlagts till B., förolämpade en pöbelhop en militärpatrull, som slutligen gaf eld samt dervid dödade 5 och sårade 6 personer. Sådan var den beryktade Boston-massakern (natten till d. 5 Mars 1770). »Få omständigheter bidrogo mera till Amerikas revolution än detta olycksaliga tumult» (Lecky). När amerikanerna sedermera icke ville tillåta England införa te till kolonierna, emedan det var belagdt med införseltull, men Ostindiska kompaniet likväl ditförde sådant, äntrade 40–50 till indianer förklädde Boston-bor (bl. a. Samuel Adams) 3 med te lastade fartyg och kastade lasten i sjön (d. 16 Dec. 1773), hvilket hade till följd hamnens stängning (d. 1 Juni 1774), signalen till kriget. B. har ofta blifvit kalladt den mest engelska af amerikanska städer och i flere hänseenden med rätta, om man dervid ej menar en medveten eller afsigtlig efterapning af engelska seder och bruk. Blotta rikedomen betyder kanske i B. mindre än i någon annan större stad i unionen. I literärt hänseende intog det länge främsta platsen och täflar ännu med New York derom. Bland skriftställare, som lefvat och verkat i B., kunna nämnas Hawthorne, Emerson, Longfellow, Holmes, Lowell, Everett, Agassiz, Whittier, Motley, Bancroft, Prescott, Parkman, Ticknor, Channing, Th. Parker, Henry James, T. B. Aldrich och Howells. »Atlantic monthly» utgifves i B.
*Bostra eröfrades af Alexander den store 333 f. Kr.
Bostrix 1. sicksackknippe, bot. Se Blomställning. Suppl.
*Boström, K. J. B:s Grundlineer till den filosofiska civilrätten trycktes redan 1859 (2:dra uppl. 1872). 1883 utgåfvos, under H. Edfeldts redaktion, 2 bd af hans Samlade skrifter (af hvilka flere förut ej varit tryckta). Utgifningen af ett 3:dje bd, afsedt att omfatta företrädesvis B:s polemiska arbeten, har uppskjutits. S. Ribbing utgaf efter sina anteckningar 1885 B:s Föreläsningar i religionsfilosofi. Jfr om B. bl. a. A. Nyblaeus: »Den filosofiska forskningen i Sverige etc.», IV (1895).
2. Boström, Erik Gustaf Bernhard, politiker, statsminister, den föregåendes brorson, född i Stockholm d. 11 Febr. 1842, blef 1861 student i Upsala, men lemnade universitetet redan 1863, då han öfvertog skötseln af det honom genom arf tillfallna fideikommisset Östanå (se d. o.). Efter att nitiskt hafva deltagit i kommunala värf, bl. a. såsom landstingsman (sedan 1870), valdes han 1875 af Södra Roslags domsaga till ledamot af riksdagens Andra kammare, hvilken han tillhörde t. o. m. 1893. Kammaren valde honom 1878–79 till ledamot af bankoutskottet och 1880–90, med undantag af Majriksdagen 1887, till medlem af bevillningsutskottet, der han 1883–86 utsågs till vice ordförande och 1887–90 till ordförande. 1888–91 var han fullmäktig i Riksgäldskontoret, sedan 1890 såsom ordförande. Af regeringen insattes han i tullkomitén (1879–82), i Förstärkta lagberedningen (1886–87) och i komitén för vissa frågor rörande, jordbruksfastighetskrediten (1889), hvilken särskildt sysselsatte sig med Allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, och han satt såsom ordförande i den komité, som hade till uppgift att afgifva förslag till tulltaxa med iakttagande af de af 1888 års riksdag beslutade tullsatser. Den starka opinion för en ändring af vår tullagstiftning i skyddsvänlig anda, hvilken framträdde vid midten af 1880-talet, fick i B. en af sina mest kraftiga och erfarne målsmän. Vid sitt första uppträdande visade B. sig såsom en moderat tullvän och, ehuru han under det tryck, som hvilade på jordbruket, blef allt ifrigare i yrkandet på tullskydd, har han tydligen fattat detta endast såsom ett af tidens lägenhet nödvändiggjordt botemedel. »Jag anser, att det är en lycka», yttrade han i Maj 1891, »att vi fått tullarna, men jag vill icke dermed hafva sagt, att det skulle vara en lycka att behålla dem för alltid.» B. är ingen de stränga teoriernas man, utan en praktisk politiker, som förträffligt visat sig förstå konsten att räkna med omständigheterna.
När friherre G. Åkerhielm trädde tillbaka från chefskapet för den dåmera oblandadt protektionistiska ministèren, ansågs B. vara rätte mannen att träda i spetsen för regeringen, och han utnämndes d. 10 Juli 1891 till statsminister. Han genomdref redan 1892 en sänkning i spanmålstullarna, med anledning af de höga spanmålsprisen. Men andra politiska uppgifter trängde sig vid den tiden fram i första rummen: härordningsfrågan och unionsfrågan. Den förras lösning försöktes fåfängt vid de lagtima riksdagarna 1891 och 1892. Det är ett vackert bevis på B:s mod och vittnar fördelaktigt om hans blick för situationens möjligheter att han ej tvekade att för frågans afgörande tillråda sammankallandet af en urtima riksdag, 1892. Der lyckades det honom att genom sina förbindelser med Nya landtmannapartiet och med hjelp af försvarsvännerna inom frihandelslägret — en af åtskilliga hotande yttre omständigheter framkallad ifver att stärka försvaret gjorde sig vid denna tid gällande inom en stor del af nationen – gifva härordningsfrågan en lösning, som tillfredsställde de olika partierna och gaf regeringen en styrka, som verkade respektingifvande. Gent emot de norska anspråken beträffande diplomat- och konsulsväsendet intog B. liksom sin företrädare en fast, men mindre utmanande hållning, hvilken fick sitt uttryck i utrikesministern Lewenhaupts bekanta anförande till statsrådsprotokollet d. 14 Jan. 1893, i hvilket fasthölls en gemensam ledning af de bägge rikenas diplomati under en svensk eller norrman såsom utrikesminister. Om B. i detta fall ej tillfredsställde en stor del af högern, så vann han å andra sidan ej häller bifall hos venstern med den af regeringen på grund af ett 1891 års riksdagsbeslut 1892 framlagda och af riksdagen 1894 antagna propositionen om fixering af antalet ledamöter i riksdagens bägge kamrar, ett förslag, som afsåg att hejda stadsradikalismens inflytande och befästa landsbygdens maktlinier. Den 6 Nov. 1894 öfvertog B., med bibehållande af statsministersämbetet, efter friherre Fr. von Essen chefskapet för Finansdepartementet. Efter att länge hafva lemnat utan afseende de ifrigaste tullskyddsvännernas, delvis i form af petitioner från hushållningssällskapen, framställda kraf
Källa: Project Runeberg ·
