Botanik (af Grek. botanike, växtkännedom), vetenskapen om växterna. När denne vetenskap sysselsätter sig med växternas yttre organ, form, anordning och utveckling, kallas den växt-morfologi; när den undersöker växtens inre byggnad, cellernas och cellföreningarnas beskaffenhet och utveckling, benämnes den växt-anatomi eller fytotomi; när den bemödar sig att lära känna och förklara växternas lifsyttringar, vare sig med afseende på fortplantningslifvet eller näringslifvet, kallas den växt-fysiologi; när den söker utforska växtformernas inbördes slägtskapsförhållanden och uppställa ett naturligt växtsystem, kallas den växt-systematik, och när den riktar sin uppmärksamhet på växtformernas fördelning öfver jordytan och på samma gång söker utfinna lagarna derför, benämnes den geografisk botanik eller växt-geografi. Äfven om utdöda växtformer söker botaniken vinna kännedom och kallas då paleontologisk botanik eller paleofytologi. De grenar af botaniken, som nu blifvit nämnda, utgöra tillsammans den rena botaniken. Med använd botanik förstår man botaniken i hennes tillämpning på medicinen, trädgårdskonsten, landtbruket o. s. v.
Botanikens historia. Botaniken, liksom de fleste andra vetenskaper, räknar sina anor från de gamle grekerna, näml. från Aristoteles och dennes lärjunge Theophrastos Eresios (371--286 f. Kr.). Aristoteles' botaniska verk har gått förloradt, men af Theophrastos finnas några arbeten qvar, i hvilka behandlas nästan alla grenar af vetenskapen: anatomi, morfologi, fysiologi, systematik och använd botanik. Det är naturligt, att Theophrastos måste hafva dunkelt eller oriktigt uppfattat mycket beträffande växtens natur; men å andra sidan innehålla hans arbeten en ej ringa skatt af verkligt vetande. På den utvecklingsgrad, till hvilken botaniken hann genom honom, blef den sedermera stående i ej mindre än 1800 år, ja det dröjde t. o. m. fulla 2,000 år, innan man allmänt kom till insigt om att Theophrasti indelning af växterna i träd, buskar och örter ej var den naturligaste och bästa. Endast åt växternas medicinske egenskaper egnades under denna långa tidrymd någon uppmärksamhet, och detta naturligtvis af läkarna. Greken Pedakios Dioskorides skref omkr. 66 e. Kr. ett medicinsk-botaniskt verk, hvilket ända in i 17:de årh. gällde såsom bibel på det farmakologiska området. Hos araberna gjorde dock växtkännedomen under medeltiden några framsteg. Under det att Theophrastos och Dioskorides ej kände mer än 600 växtformer, omnämner Ibn el Beithar (från Malaga i Spanien, d. 1248) nära 1,400 växter, och han lemnade sjelf beskrifning på de flesta. Inom den kristna verlden vaknade det botaniska studiet till nytt lif först med inträdet af reformationstidehvarfvet. Dittills hade man hyst den föreställningen, att alla jordens växter funnos beskrifna hos Theophrastos och Dioskorides. Man hade derför, när man fann en okänd växt, intet annat haft att göra än att se till med hvilken af de utaf nämnde författare beskrifna växterna denna bäst öfverensstämde. Att noggrant beskrifva eller afbilda växten kunde under sådana förhållanden ej gerna komma i fråga. Botanikens pånyttfödelse tog sin början dermed att man begynte med öppna ögon å nyo vända sig till naturen i st. f. att blindt lita på de gamle. Alla grundläggarna af den nya botaniska vetenskapen voro protestanter och tyskar. Bland dem må nämnas Hieronymus Bock l. Tragus (1498--1554) och Leonard Fuchs (1501--66), hvilka på ett naturtrohet sätt beskrefvo och afbildade ett ej ringa antal tyska växter. I deras spår trädde under senare hälften af 16:de och början af 17:de årh. en lång rad af forskare, särdeles nederländare, schweizare och tyskar. Den förnämste bland dessa var schweizaren Kaspar Bauhin l. Bauhirius (1550--1624), hvilken var den förste, som konsekvent genomförde åtskiljandet af slägte (genus) och art (species) -- begrepp, som förut ofta förblandats. Det var också han, som vid artbeskrifningarna införde de korta, endast väsentliga särskiljande kännetecken upptagande diagnoserna i st. f. de förut brukliga långa beskrifningarna, och det var likaledes han, som först grundligt utredde arternas redan vid den tiden i hög grad intrasslade synonymik.
Då från och med det 17:de årh. botanikens olika hufvudgrenar utvecklat sig tämligen
oberoende af hvarandra, torde det vid den följande framställningen vara lämpligast att redogöra för utvecklingen af hvarje hufvudgren särskildt, dock så, att systematiken och dess grundval, morfologien, behandlas tillsammans, under det att anatomien och fysiologien behandlas hvar för sig.
Grundläggaren af den vetenskapliga växt-systematiken är italienaren Andrea Cesalpino l. Caesalpinus (1519--1603). Han fotade väsentligen sitt system på grundliga morfologiska studier öfver frukternas och fröens beskaffenhet, men kunde dock lika litet som öfriga systematici före Linné (med undantag af Rivinus) göra sig qvitt den föreställningen att indelningen i träd och örter är den naturligaste. Bland öfrige för-linnéanska systematici äro engelsmannen John Ray l. Rajus (1628--1705) och fransmannen J. P. de Tournefort (1656--1708) de förnämste. I sin storartade "Historia plantarum" beskref Rajus mer än 18,000 arter, ordnade efter ett system, i hvilket ett ej ringa antal naturliga växtgrupper finnes uppstäldt. Rajus var t. ex. den förste, som urskilde de stora naturliga grupperna monokotyledoner och dikotyledoner och sammanförde alla de blomlösa växterna (Linnés Cryptoyamae) i en enda afdelning. Tourneforts förtjenst ligger väsentligen deruti att han genom klara och skarpa diagnoser lade en fast grund för slägtena, på samma sätt som Kaspar Bauhin förut gjort för arterna. Först genom Karl von Linné (1707--78) åstadkoms klarhet och reda inom växtsystematiken. Han var den, som först insåg och klart uttalade den stora skilnaden mellan konstgjorda och naturliga växtsystem och som tydligt framhöll dessa bägge systems hvarandra helt olika uppgifter. De för-linnéanske systematici hade alla haft det dubbla målet i sigte att åstadkomma ett system, som på samma gång fäste afseende vid växternas förvandtskaper och lämpade sig till en nyckel vid växt-examineringen; Linné deremot skapade ett system, ett konstgjordt, som hade till uppgift att se växt-examineringens behof till godo, och uppdrog äfven grundlinierna till ett annat, det naturliga systemet, för hvilket han sökte grundvalen uteslutande i växternas inbördes förvandtskaper. Det konstgjorda system, som här åsyftas, är Linnés bekanta sexualsystem (det andra af L. uppställda artificiella systemet, hans blomfodersystem, är af jämförelsevis ringa betydenhet), hvilket med afseende på sitt ändamål ännu är oöfverträffadt. Grunden för det naturliga växtsystemet, hvars utransakande han ansåg utgöra vetenskapens högsta mål, lade han 1736 genom sina "Fragmenta methodi naturalis", en grundval, på hvilken sedermera alla vetenskapliga växtsystematici fortsatt att bygga. En af Linnés förtjenster med afseende på systematiken är äfven, att han införde den sedermera allmänt antagna binära nomenklaturen, d. v. s. att hvarje växtart benämndes med tvänne ord, det förra angifvande slägtet, det senare arten. Förut hade växtformerna visserligen haft slägtnamn, men i st. f. artnamn hade man användt de ofta nog rätt långa diagnoserna. Äfven morfologien gjorde genom Linné ej obetydliga framsteg, ehuru på detta område redan förut rätt mycket var gjordt genom tysken Joachim Jungius (1587--1657). -- Under det att studiet af växtsystematiken i Sverige, Tyskland och England efter Linnés tid länge låg så godt som nere (man stannade näml. vid hans konstgjorda system), blefvo i Frankrike hans idéer med afseende på det naturliga växtsystemet vidare utvecklade. Detta skedde hufvudsakligen genom A. L. de Jussieu (1748--1836), hvilken i sina "Genera plantarum secundum ordines naturales disposita" (1789) ej allenast lemnade de första diagnoserna öfver familjerna (Linné hade endast gifvit dem namn och antydt deras begränsning), utan öfver hufvud åstadkom ett system af så framstående värde, att alla de bättre naturliga växtsystem, som uppställdes under första hälften af vårt århundrade, med skäl kunna betraktas såsom bearbetningar af detta. Ett vigtigt spörsmål, som vid denna tid mycket sysselsatte växtsystematici, var hvilken af de många växtfamiljerna borde anses som den högsta. Denna fråga besvarades på mycket olika sätt. Under det att Linné betraktade palmerna såsom "växtrikets furstar", ställdes af Jussieu barrträden liögst, af A. P. De Candolle (1818) Ranunculaceae, af L. Reichenbach (1828) Aurantiaceae, af F. T. Bartling (1830) Mimoseae, af C. H. Schultz (1832) Pomaceae. Den vann sin tillfredsställande lösning genom Elias Fries, som i sitt system (1835) gifver den högste platsen åt Compositae (Synanthereae). Bland de män, som hafva största förtjensten särskildt om fanerogamernas systematik under de senare årtiondena, må nämnas österrikaren S. Endlicher, svensken J. G. Agardh, engelsmännen J. D. Hooker och G. Bentham samt tysken J. Hanstein. I grundläggningen af kryptogamernas systematik hafva svenskarna tagit en mycket verksam del. Så hafva med stor framgång algerna bearbetats af C. A. och J. G. Agardh samt J. E. Areschoug, lafvarna af E. Acharius och svamparna af E. Fries. De största framstegen i kryptogamernas systematik tillhöra de tre sista årtiondena och grunda sig förnämligast på morfologiska forskningar af C. Nägeli, W. Hofmeister, G Thuret, bröderna Tulasne, N. Pringsheim och A. De Bary. Genom Charles Darwins teori om arternas uppkomst hafva nya synpunkter öppnats, hvilka helt visst komma att väsentligt bidraga till att sprida ljus öfver en mängd frågor inom växtsystematiken. De framsteg, som morfologien gjort under vårt århundrade, äro högst betydliga. Såsom det allra vigtigaste må nämnas, att hon frigjorts från beroendet af fysiologien och vunnit en säker grundval genom det så följdrika studiet af organens utvecklingshistoria. (Förut hade man blott tagit i betraktande deras form och ställning såsom färdigbildade.) Ett af de många resultat, till hvilka studiet af utvecklingshistorien ledt, är att man nu vunnit klarhet i afseende på de morfologiska grundbegreppen bål, rot, stam, blad och hår. Banérförarna inom den nyare morfologien äro, från den tidigare perioden (1810--40), den ofvannämnde A. P. De Candolle
och Rob. Brown samt, från den senare perioden (efter 1840), Al. Braun och C. Nägeli (hvilken hufvudsakligen har förtjensten af att hafva infört studiet af utvecklingshistorien såsom grundval för morfologien) äfvensom de forskare, hvilka redan nämnts vid tal om kryptogamernas systematik.
Den vetenskapliga växtanatomien räknar sin tillvaro först från senare delen af 17:de århundradet. Ett grundligare studium af växternas inre byggnad var ej häller möjligt före den tiden, emedan det sammansatta mikroskopet först då vann sådan fulländning, att det med fördel kunde begagnas vid dylika undersökningar. Växtanatomiens grundläggare äro italienaren M. Malpighi (1628--94) och engelsmannen N. Grew (1628--1711). På samma år, 1671, framlade bägge för vetenskapssällskapet i London förstlingen af sina växtanatomiska forskningar, och under de följande åren offentliggjorde de vidlyftiga, af goda teckningar åtföljda afhandlingar, hvilka behandla så godt som alla delar af växtkroppen. Genom dessa afhandlingar tog växtanatomien ett verkligt jättesteg framåt. Ej allenast den gröfre anatomiska byggnaden hos de högre växterna blef genom dem bekant, utan äfven i afseende på den finare strukturen meddelades åtskilliga goda iakttagelser. Också dröjde det öfver 100 år, innan några nya upptäckter gjordes på växtanatomiens område. Hela den linnéanska perioden är i detta afseende alldeles ofruktbar. Först med 19:de årh. vaknade växtanatomien till nytt lif. De mest framstående forskarna från denna periods första decennier äro fransmannen C. F. Brisseau Mirbel (1776--1854) och tysken J. J. P. Moldenhawer (1766--1827). Malpighi och Grew hade haft till hufvudsakligt ögonmärke att utreda huru de olika hufvudslagen af cellföreningar äro lagrade i förhållande till hvarandra, men de nyare forskarnas undersökningar gingo ut på att utreda byggnaden hos föreningarna sjelfva. Ehuru ej litet i den vägen uträttades genom dem, återstod dock ett betydligt antal frågor med afseende på cellväggarnas struktur o. s. v., hvilka ännu väntade på sin lösning. Nästan alla dessa frågor besvarades i de arbeten, hvilka H. von Mohl (1805--72) offentliggjorde på 1830- och 1840-talen. Såsom ett bland de väsentligaste resultaten af dennes undersökningar må betecknas fastställandet af det faktum, att alla växtens elementar-organ kunna hänföras till en enda grundform, näml. den allsidigt slutne cellen. Äfven öfver cellens uppkomst verkställde Mohl undersökningar, och derigenom vans grundlig kännedom om cellens allra vigtigaste, vid cellbildningen verksamme del, protoplasman. C. Nägeli, som i afseende på läran om cellbildningen och protoplasman inlade t. o. m. ännu större förtjenster än Mohl, införde på det anatomiska området (liksom förut på det morfologiska) studiet af utvecklingshistorien och gaf derigenom anatomien den riktning, i hvilken hon ännu fortgår. Bland det myckna, som Nägeli uträttade på det växtanatomiska gebitet, må särskildt nämnas, att han uppställde teorien om molekularstrukturen i cellväggen och cellens öfrige organiserade delar, om cellväggens tillväxt m. m. I hans fotspår hafva trädt en mängd forskare, bland hvilka W. Hofmeister och J. Hanstein äro de förnämste. Den förre har gjort den Nägeliska forskningsmetoden fruktbärande inom den botaniska embryologien, den senare har fört kännedomen om väfnadssystemens ursprung och första utveckling ett godt stycke framåt.
Hvad man ända till midten af 17:de årh. kände om lifsföreteelserna hos växterna var icke mycket mer än det, som redan från den menskliga kulturens äldsta tider blifvit utrönt genom landtbruk, trädgårdskonst och andra praktiska sysselsättningar med växterna. Först under senare hälften af 17:de årh. erhöll växtfysiologien en vetenskaplig behandling, och detta genom de båda forskare, Malpighi och Grew, hvilka förut blifvit nämnda såsom växtanatomiens grundläggare. Malpighi var den förste, som påvisade örtbladens betydelse som näringsorgan, och Grew framhöll det vigtiga inflytande ljuset utöfvar på frambringandet af växternas färg. Äfven på befruktningsfysiologiens område gjordes före slutet af 17:de årh. en mycket vigtig upptäckt af tysken R. J. Camerarius, som fastställde det faktum, att äfven hos växterna könsskilnad finnes och att samverkan af de båda sexuella organen är nödvändig för frambringande af den nye individen. Ett stort steg framåt gjorde växtfysiologien genom engelsmannen S. Hales' verk "Statical essays" (1727), som på ett särdeles grundligt sätt behandlar växtens näring och särskildt saftströmningen. Under förra hälften af det 18:de årh. låg för öfrigt det fysiologiska studiet nästan nere; först efter 1760 vaknade det till nytt lif. 1779 utkom ett inom näringsfysiologien epokgörande arbete, nämligen holländaren J. Ingen-Houss' "Experiments upon vegetables" o. s. v., i hvilket bl. a. bevisas, att växtens gröne delar under ljusets inflytande upptaga kolsyra och afsöndra syrgas samt att en andning, af alldeles samma slag som djurens, försiggår hos växterna. Dessa Ingen-Houss' läror om de kemiska processerna vid växtens näring fullständigades i hög grad genom schweizaren Th. de Saussures grundliga undersökningar, framlagda i "Recherches chimiques sur la vegetation" (1804). På det fysikaliska området gjordes vid ungefär samma tid, 1806, af engelsmannen Th. A. Knight den vigtiga upptäckten att ej allenast hufvudrotens tillväxt nedåt, utan äfven stammens vertikala tillväxt uppåt bestämmes af tyngdkraften. De framsteg växtfysiologien gjorde under de närmast följande årtiondena äro ej af samma betydenhet; dock utfördes äfven då vigtiga undersökningar, särskildt af R. H. J. Dutrochet och A. P. De Candolle. Efter 1840 hafva de växtfysiologiska studierna å nyo i hög grad uppblomstrat. Särskildt inom befruktningsfysiologien hafva ytterst vigtiga upptäckter blifvit gjorda, och detta i främsta rummet genom de såsom framstående morfologer nämnde botanisterna W. Hofmeister, G. Thuret, N. Pringsheim och A. De Bary. Äfven växtnäringens
kemi har blifvit flitigt och med framgång bearbetad, bl. a. af Boussingault och J. Liebig, och i nyaste tider har äfven den fysikaliske delen af växtfysiologien erhållit flere bearbetare, bl. a. J. Sachs och W. Pfeffer.
Växtgeografien fick sin grundläggning genom Al. von Humboldt, som efter hemkomsten från sina sydamerikanska resor utgaf ett arbete i allmän växtgeografi (1804) och sedermera lät detta efterföljas af flere i samma riktning. De, som jämte honom mest främjat växtgeografiens studium, äro svensken G. Wahlenberg, dansken J. F. Schouw, schweizaren Alph. De Candolle och tysken A. Grisebach. -- Jfr Geografi och Paleontologi. V. W.