*Cell, bot. Kännedomen om växtcellens byggnad och dess delars funktioner har på de två sista årtiondena gjort de mest storartade framsteg. Den moderna cell-läran har blifvit af fundamental betydelse för uppfattningen af det organiska lifvets art och väsende. Ett af hufvudresultaten af arbetena öfver cellens histologi är fastställandet af öfverensstämmelsen i byggnadsplan mellan cellen hos växtarter på utvecklingens alla trappsteg, liksom ock hos djur och växter.
En fullständig, på höjden af lifsverksamhet stående växtcell består af följande delar:
A. Protoplasmakroppen (protoplasten, cellinnehållet), i hvilken såsom aktiva beståndsdelar ingå:
1. Cytoplasma (af Grek. kytos, hålighet),
2. Cellkärna,
3. Centrosferer (af Lat. centrum, medelpunkt, och Grek. sfaira, klot) l. polkroppar,
4. Kromatoforer (af Grek. chroma, färg, och ferein, bära) l. färgkroppar.
Derjämte finnes i cellen en hel serie under olika förhållanden mer eller mindre framträdande passiva beståndsdelar, produkter af ämnesomsättningen inom densamma.
B. Cellväggen.
A. Protoplasmakroppen. Först under 1840- och 1850-talen började, företrädesvis genom H. v. Mohls studier af cellens inre, klarhet vinnas deruti, att cellinnehållet, ej cellväggen, är det väsentliga af cellen, bäraren af lifvet. Den del af innehållet, som först tilldrog sig uppmärksamhet, var den färglösa genomskinliga grundmassa, som finnes i större eller mindre utsträckning i hvarje lefvande cell, och som v. Mohl 1846 benämnde protoplasma, förkortadt plasma. Denna har genom en särdeles olycklig försvenskning understundom blifvit kallad »urslem». I kemiskt afseende är protoplasman ej något enhetligt ämne, utan består sannolikt af ett flertal olika sådana stadda i ständig omsättning; bland dessa äro ägghviteämnen, alltid fosforhaltiga, öfvervägande. Plasman reagerar vanligen alkaliskt, någongång neutralt, aldrig surt.
1. Cytoplasman l. cellplasman fyller den unga cellens inre, och i densamma ligga cellkärna och öfriga innehållsbeståndsdelar. Under vanliga förhållanden är den en tjockflytande massa, men kan särskildt i celler, som äro i hvila, genom vattenförlust blifva fast och spröd. Cellplasman har i sin genomskinliga grundmassa (hyaloplasman) inlagrade en mängd små korn (mikrosomer, af Grek. mikros, liten, och soma, kropp) af vexlande storlek; dessa utgöras dels af särskilda, organiserade partier af Protoplasman, dels också af produkter uppkomna vid ämnesomsättningen, såsom oljedroppar, ägghvitekorn etc. Dessa småkorn saknas helt i cytoplasmans periferiska delar, hvilka omgifvas af ett fastare, inåt småningom i den kornrika plasman öfvergående hudlager, hvilket är väsentligen olika genomträngligt för olika lösningar och derigenom eger den största betydelse för reglerande af cellens tungor och i andra hand äfven för saftledning etc. — Cytoplasmans finare byggnad är ännu icke närmare känd. Dock har man hos många alger tydligt iakttagit en struktur påminnande om skum, medan man hos högre växter ej mindre säkert funnit, att den utgöres af ett nät af fina trådar, medan mellanrummen äro fyllda af vätska. Mikrosomerna ligga i bägge fallen i de små kamrarnas eller i trådarnas väggar. I unga celler fyller cytoplasman helt och hållet cellen, men då genom väggens tillväxt cellen tilltager i storlek, ökas plasman ej i samma omfattning, utan Ung (något skematiserad) cell från en fanerogam växts stamspets. m. cellvägg; cy cytoplasma; k cellkärna; kw kärnhud; n kärnkropp; c centrosferer; ch kromatoforer. i densamma uppkomma saftrum (vakuoler) fyllda af cellsaft. Dessa begränsas af ett hudlager likartadt med det mot cellväggen liggande. Cellsaften består af vatten, i hvilket en stor mängd olika ämnen kunna finnas lösta, såsom sockerarter, ägghviteämnen, syror, salter, färgämnen etc.; den reagerar, i motsats till plasman, alltid surt. Vid sitt första uppträdande äro vakuolerna oftast små, men tilltaga småningom i storlek och förena sig med hvarandra, så att cytoplasman senare består af endast ett tunt lager närmast cellväggen och af enstaka strängar utspända genom cellen (se art. Cell, fig., sp. 139). Till sist försvinna äfven de sistnämnda, och endast vägglagret återstår. Då äfven detta upplösts, är cellen som sådan död. — I cellplasman eger normalt en strömning rum, genom hvilken dess olika delar äro stadda i ständig rörelse; denna försiggår i olika fall på något olikartadt sätt. Man urskiljer sålunda rotation, cirkulation, m. fl. Plasmaströmningens fysiologiska betydelse är sannolikt att underlätta ämnestransporten inom cellerna.
2. Cellkärnan (nucleus) är tvifvelsutan cellens vigtigaste beståndsdel, dess så att säga ledande del. I unga plasmafyllda celler ligger kärnan vanligen i midten, i äldre vakuolfyllda antingen upphängd i plasmasträngar eller invid väggen, dock alltid i cytoplasman. Som allmän regel gäller att i hvarje cell finnes en cellkärna; dock ser det ut, som om hos en del mycket lågt stående växter protoplastens inre differentiering ej skulle nått den utveckling, att cellkärna i egentlig mening finnes. I mycket stora och långa celler, såsom hos Siphonéer och Characéer bland algerna, i svamphyfer, mjölksaftkärl m. fl., finnas flere cellkärnor. Till formen är kärnan ellipsoidisk till klotrund. Cellkärnans finare byggnad kan studeras derigenom, att dess skilda delar med olika begärlighet uppsupa färgämnen. Kärnan begränsas mot cytoplasman af en kärnhud l. kärnvägg, hvilken dock af åtskilliga forskare anses tillhöra den kringliggande plasman och ej kärnan. Hufvudmassan af denna senare intages af det kromatiska trådverket, som utgöres af en mängd små korn (»kromatinkorn») af nuklein, ordnade i trådar, hvilka bilda ett sammanhängande nätverk, samt af en glasklar akromatisk kärnsaft, som fyller mellanrummet i nätverkets maskor. I så godt som alla kärnor uppträder vidare ett fåtal starkt ljusbrytande, oftast rundade kärnkroppar (nukleoler). — Cellkärnans betydelse kan bedömas dels af direkta iakttagelser, dels ock genom resultat vunna på indirekt väg. Delas t. ex. vissa algcellers protoplaster i två eller tre lika delar, visar det sig, att endast den del, i hvilken kärnan ingår, eger förmåga att vidare utveckla sig, liksom ock assimilation ej på längden synes vara möjlig i kärnlös plasma. Kärnan skulle sålunda hafva direkt betydelse för näringsprocessen inom cellen; den anses numera af de flesta forskare uteslutande vara bärare af de ärftliga anlagen, hvilkas säte möjligen torde vara trådverkets nukleinkorn. Cellkärnan synes med ett ord utöfva ett afgörande inflytande på cellutvecklingens alla detaljer.
3. Centrosfererna l. polkropparna, hvilka regelbundet uppträda inom djurcellen, påvisades 1891 af Guignard äfven i växtcellen. De bestå af en eller flere centrala runda bildningar (centrosomer), omgifna af ett ljusare bälte. De ligga i cytoplasman i cellkärnans närhet och spela en mycket betydande rol vid celldelningen (se d. o. Suppl.).
4. Kromatoforer l. färgkroppar finnas i flertalet celler. De ligga alltid i plasman, ega en vis sjelfständighet, så att de kortare tid kunna lefva äfven aflägsnade ur cellen, och utgöra således särskilda organ inom densamma. Till sin kemiska beskaffenhet likartade med plasman äro de dock af tre väsentligen olika slag:
a. kloroplaster (af Grek. chloros, grön), bärare af det gröna färgämnet,
b. leukoplaster (af Grek. levkos, hvit), ofärgade,
c. kromoplaster (af Grek. chroma, fårg), färgade men ej gröna.
Kloroplasterna (klorofyllkornen, bladgröntkornen) uppträda i regeln endast i celler utsatta för ljusets inverkan och hafva till funktion att förmedla kolsyreassimilationen. De ligga utmed cellväggarna, äro till formen hos de högre växterna ellipsoidiska, hos en del alger band- eller stjernformade etc. — Klorofyllkornen utgöras af en färglös grundmassa, i hvilken finnas talrika färgade droppar (grana) af ett oljeliknande ämne, hvilket i lösning innehåller ett grönt färgämne, klorofyll, ett gult, xantofyll, och ett orangerödt, karolin. Dessa färgämnen äro lättlösliga i alkohol, hvarför detta ämne, som bekant, affärgar gröna växtdelar; likaså sönderdelas de lätt af syror, något som förklarar hvarför växter vid torkning brunfärgas; cellsaftens sura innehåll sönderdelar nämligen klorofyllet. Hos de röda algerna täckes detta af rödt färgämne, fykoerytrin, hos de bruna af ett brunt, fykofein. De i unga växtdelar vid celldelningen uppkomna kromatoforerna utvecklas, särskildt i växtens inre delar dit ljuset icke når, till leukoplaster. Utsatta för ljusets inverkan kunna dessa, åtminstone i många fall, såsom hos potates, öfvergå i kloroplaster. Den vanligaste och vigtigaste formen af leukoplaster är de s. k. stärkelsebildarna, hvilka förmedla reservstärkelsens aflagring i cellerna. Det ser ut, som skulle andra leukoplaster finnas, hvilka spela samma rol vis à vis andra ämnen. Kromoplaster uppkomma genom omvandling af antingen leukoplaster eller kloroplaster och uppträda under olika former i kronblad, fruktväggar etc. Ofta är det ett utkristalliseradt färgämne, som bestämmer deras form, i andra fall finnes färgen i amorft tillstånd som små gryn i deras massa. I regeln äro gula och gulröda färger bundna till kromoplasterna, medan de blå alltid uppträda lösta i cellsaften.
För alla de passiva beståndsdelar, hvilka kunna uppträda i växtcellen, såsom produkter af ämnesomsättningen, kan här ej närmare redogöras. De vigtigaste äro proteinkorn, stärkelse, fett, oxalsyrad kalk, kolsyrad kalk. Jfr Aleuronkorn. Suppl. och Assimilation. Suppl.
B. Cellväggen anlägges alltid ur protoplasman och kan betraktas såsom en af denna uppkommen produkt, hvilken ej eger vitalitet och endast under protoplastens inflytande kan tillväxa eller undergå förändringar i byggnad eller kemisk sammansättning. Den utgör ej häller någon för cellen såsom sådan nödvändig del, utan saknas hos åtskilliga växtceller under större eller mindre delar af deras lif. Så äro slemsvamparnas (myxomyceternas) celler »nakna», liksom åtskilliga lägre växters svärmsporer och könsceller. — Vid celldelning (se d. o. Suppl.) uppkommer cellväggen på sådant sätt, att de småkorn, som först visa sig i den blifvande väggens plan, upplösas, hvarefter ur lösningen en tunn membran utfälles. De vigtigaste beståndsdelarna i denna äro pektinämnen, utmärkta genom den lätthet, med hvilken de lösas i alkalier efter föregående behandling med utspädda syror, samt cellulosa. Detta kolhydrat uppträder i allt större mängd under väggens fortgående tjocklekstillväxt. Svamparnas cellväggar skilja sig i sin kemiska beskaffenhet väsentligt från öfriga växters, i det att de utom kolhydrat (dock ej cellulosa), bestå af ett djurens kitin närstående ämne, som fått namn mykosin (af Grek. mykes, svamp).
I samband med växtdelarnas slutliga utveckling ställas på de olika cellernas väggar olika kraf, hvilka i väsentlig mån fyllas genom dessas omvandling. Utom rent mekaniska förändringar, genom hvilka de likformigt eller olikformigt (porer, spiralfibrer etc.) tillväxa i tjocklek, undergå de också till sin kemiska byggnad en serie förändringar. De vigtigaste af dessa äro: förvedning, förkorkning och kutinisering, slemvandling, förkisling, förkalkning.
1. Förvedningen uppkommer derigenom att flere olika ämnen (koniferin, vanillin m. fl.) inlagras i väggen. Denna blir derigenom fast och hård (ved), utan att derför hindra vatten och gaser att genointränga. Celler med sådana väggar utgöra företrädesvis växtkroppens skelett. — 2. Förkorkning uppstår, då suberin, ett fettartadt ämne, hufvudsakligen bestående af glycerinester och andra estrar, inlagras, liksom kutinisering (se Cuticula), då kutin ingår. Genom suberin och kutin omvandlade väggar äro så godt som ogenomträngliga för gaser och vatten och tjena på denna grund i regeln som hudväfnad o. d. — 3. Slemvandling är mindre vanlig än förutnämnda förändringar. Den har för växten ofta biologisk betydelse. — 4. Förkisling. Genom inlagring af större mängder kiselsyra blir väggen fast, men spröd. Hos vissa växtgrupper, t. ex. diatomacéer, gräs, equisetaeéer, sker i stor skala en dylik omvandling af alla eller en del cellers väggar. — 5. Förkalkning, beroende på inlagring i väggen af stora mängder kolsyrad kalk, förekommer i stor utsträckning hos de s. k. kalkalgerna, äfvensom i hår hos åtskilliga högre växter.
Om de vigtigaste cellformerna se hufvudarbetet, art. Cell, sp. 139.
Efter Mohls, Nägelis och deras samtidas undersökningar (se Botanik, sp. 966) betraktades i allmänhet växten såsom ett cellsamfund (»cellrepublik»), en koloni af individualiserade protoplaster. Från början af 1880-talet, då af olika forskare påvisades, att genom hål i cellväggen den enskilda cellens protoplaster med fina plasmatrådar står i förbindelse med kringliggande cellers, har uppfattningen af växtens alla protoplaster såsom en vida enhetligare organism alltmer arbetat sig fram. G. A.
