Cell (Lat. cella, cellula), litet, afskildt rum eller kammare för en enda person, t. ex. i kloster, fängelser (se Fångvård), konklaver (vid påfveval) o. s. v.; pipa (bi-cell) i en honungskaka.
1. Fys. En enkel galvanisk stapel, till skilnad från de sammansatta staplarna. En cell kallas äfven ett element.
2. Histol. Den endast med förstoringsglas skönjbara formbeståndsdel, af hvilken de lefvande organismerna, både djuren (äfven menniskan) och växterna, äro sammansatta. En del af de lägsta djuren och växterna bestå af en enda cell, men de flesta bland dem, särskildt de högre, utgöras af en större eller mindre samling af celler. Dessa celler kunna betydligt vexla till form och äfven något till innehåll. I hufvudsak består en cell af en segflytande, genomskinlig, kornig massa, kallad protoplasma, samt en deri liggande rundad, genomskinlig, klar kropp, kärnan, hvilken sistnämnda innesluter en rund liten kropp, kärnkroppen. Sådana celler äro djurorganismens så vigtiga lymfceller och hvita blodceller. Det är hufvudsakligen genom studiet af dem, som man funnit, att deras, och äfven många andra fria cellers, protoplasma, så länge cellen ännu lefver, har förmågan att sjelfständigt röra sig och derigenom förflytta hela cellen från ett ställe till ett annat. Sådana celler kunna derför, både när djuret är friskt och när det är sjukt, vandra omkring i organismens väfnader. Vid inflammation (se d. o.) i en kroppsdel vandra sålunda hvita blodceller ut ur blodkärlen och hopa sig under form af "varceller" i den sjuka väfnaden eller organet. Växtcellerna ega vanligen utomkring protoplasmat en hinna, cellmembranen. Förr antog man, att hvarje cell hade en cellmembran -- ja man ansåg t. o. m. att cellen ursprungligen utgjorde en blåsa (deraf namnet cell, af Lat. cella, cellula) -- men numera är det ådagalagdt, att djurcellerna i allmänhet icke hafva någon membran. Cellerna ega förmågan att öka sig. Denna ökning sker genom delning; först tudelar sig kärnan och derefter protoplasmat, och sedan tillväxer hvardera delen samt utgör en sjelfständig cell. Genom sådan celldelning uppstår ursprungligen hvarje organism, äfven menniskan, ur en enda cell, "äggcellen". Genom en allt jämt fortsatt delning och tillväxt af dess nästan tallösa afkomlingsceller uppbyggas sålunda de sammansatta organismerna, Hos djuren, synnerligen de högre (således äfven menniskan), utvecklas dessa celler i olika riktning, antaga olika form och olika förrättningar. En del bildar således bindväfven, andra broskväfven, andra benstommen, andra epitelhinnor, andra muskler, andra deremot afsöndra körtelceller, nerver. Såsom ganglieceller i ryggmärgen och hjernan utgöra vissa celler själens organ. De fortlefva i kroppen med ett mer eller mindre sjelfständigt lif, hvarför man med skäl har betraktat de enskilda cellerna såsom i viss mån sjelfständiga organismer, kroppens elementarorganismer. Vissa celler, t. ex. de hvita
blodcellerna, kan man, äfven sedan de blifvit skilda frän kroppen, hålla lefvande under flere dagar. Man har derför jämfört kroppen med en stat, der hvarje cell utgör en medlem, som väl har eget lif, men likväl står i visst beroende af alla de andra. -- Läran om cellernas stora betydelse i naturen blef egentligen först ådagalagd af v. Mohl. Schleiden och Nägeli (för växtverlden) samt Schwann (för djurverlden). Under de sista årtiondena har den allt mer utvecklats och utgör nu det hufvudsakliga föremålet för histologi, eller väfnadslära. G. R.
3. Bot. Protoplasman (urslemmet) är för växtcellen liksom för djurcellen den förnämsta och enda nödvändiga beståndsdelen. Den visar sig hos växterna regelmässigt bestå af tvänne skilda delar: den yttre, homogena, till protoplasmakroppens begränsning tjenande hud-plasman och den inre, korniga, vid näringsprocessen verksamma korn-plasman. På samma sätt som i djurcellen finnes i den normalt byggda växtcellen en cellkärna. En sådan saknas dock hos åtskilliga lägre växters celler, t. ex. vissa algers (Vaucheriaceernas och Cladophoreernas m. fl.) samt derjämte uti det vegetativa systemets celler hos den så formrika svampgruppen. Cellkärnan, hvilken synes bestå af ett tredje slags protoplasma, af Ed. Strasburger kallad kärn-plasma, spelar en högst vigtig rol vid cellbildningen (Se d. o.). Men jämte dessa beståndsdelar, hvilka normalt tillkomma alla celler, eger växtcellen oftast åtskilliga andra, som äro för densamma egendomliga och bland hvilka den mest karakteristiska är cellväggen (cellmembranen). Växtceller utan cellvägg förekomma visserligen, t. ex. zoo-sporerna hos algerna och svamparna samt de flesta hanliga och honliga könscellerna; men dessa utgöra i det stora hela blott ett ringa fåtal. Cellväggen har samma ursprung som de allra flesta af cellens beståndsdelar: hon är ett alster af protoplasmans verksamhet. Protoplasman, som väsentligen består af ägghviteföreningar, bildar i sig ett kolhydrat, cellulosa, hvilket utsöndras och i form af en fast, till en början tunn hinna (membran, cellvägg) afsättes utanpå protoplasman. Den på detta sätt bildade hinnlika cellväggen tillväxer och ombildas sedermera i de flesta fall högst betydligt, (Jfr Cellbildning.) Genom närvaron af cellväggen får växtcellen en fast yttre begränsning och kommer sålunda, i motsats till djurcellen, att fullständigt sakna rörlighet utåt. Cellväggen bidrager naturligtvis äfven i väsentligaste mån att gifva växtcellen den -- i jämförelse med djurcellen -- större sjelfständighet, som den eger och oftast framgent bibehåller. Endast mera sällan förenas växtceller intimare med hvarandra genom cellväggarnas partiella upplösning (hvarvid deras protoplasmakroppar sammanflyta), t. ex. hos de anatomiska individualiteter af högre ordning, hvilka benämnas kärl. De djurceller, som förete den största analogien med de vanliga växtcellerna, äro de, hvilka bilda broskväfnaden. Äfven dessa ega nämligen en fast vägg, ehuru af en annan beskaffenhet. -- Bland de för växtcellen karakteristiska ämnena intager klorofyllet, eller färgämnet bladgrönt, ett mycket vigtigt rum. Detta -- genom sin förmåga att af två oorganiska ämnen, kolsyra och vatten, bereda ett organiskt, stärkelse (jfr Assimilation, bd I, sp. 1223) -- för hela den organiska naturen sä vigtiga ämne är alstradt af och bundet vid protoplasman. Endast delar af denna och särskildt af dess inre del, kornplasman, kunna vara klorofyllfärgade. Gröna cellväggar eller grön cellsaft förekommer aldrig. Under det växtceller blott undantagsvis sakna fast cellvägg, är det alls icke sällsynt att finna växtceller, som sakna klorofyll. Blott hos en del lägre alger äro alla cellerna klorofyllförande. Hos de högre växterna förekommer klorofyllet endast i en del celler, tillhörande vissa bestämda cellväfnader. Nämnas bör derjämte, att växter finnas, hvilkas alla celler sakna klorofyll. Så är förhållandet med alla svampar och en del af de öfriga parasitiska växtformerna. Såsom anmärkningsvärda egendomligheter för växtcellerna, jämförda med djurcellerna, må ännu ett par omständigheter anföras. Den ena af dessa är, att cellsaften -- en vanligen ofärgad vätska, som hufvudsakligen utgöres af vatten -- hos den fullt utvuxna växtcellen oftast intager ett mycket betydligt rum i cellens inre. Cellens utseende ter sig då
på följande sätt: ytterst cellväggen, c, innanför denna ett tämligen tunt lager af protoplasma, p, i hvilket cellkärnan, k, ligger inbäddad, samt uti protoplasman ett eller flere rum, s. k. vakuoler, v, fyllda af cellsaft. Den andra egendomligheten är, att växtcellen mycket ofta innehåller stärkelse i fast form, såsom små korn, hvilken stärkelse är det omedelbara eller medelbara resultatet af klorofyllets verksamhet vid assimilationen. -- Växtcellen alstrar och innehåller, utom de nu nämnda, en stor rikedom af egendomliga (fasta eller flytande) ämnen, t. ex. flere slags ägghviteämnen, sockerarter, oljor, alkaloider, syror, färgämnen m. fl. -- Växtcellernas form kan vexla nästan i oändlighet. De allra flesta celler kunna dock hänföras till endera af följande två hufvudformer: parenkymceller, som äro ungefär lika mycket utvecklade i rummets tre dimensioner (isodiametriska), och prosenkymceller, som utvecklats öfvervägande i en riktning, så att de blifvit mer eller mindre långsträckta. Celler af de elegantaste och så att säga mest utarbetade former förekomma i synnerhet hos en del encelliga alger, t. ex. desmicliacéer och diatomacéer. Äfven cellernas storlek är underkastad högst betydlig vexling. De minsta -- t. ex. en del bakteriers -- äro så små, att de knappast kunna urskiljas under de starkaste mikroskop; de äro mindre än en tusendels linie i diameter. De största -- hos en del alger, t. ex. Caulerpae och Vaucheriae -- kunna vara flere tum långa. De celler, hvilka
sammansätta de högre växternas väfnader, äro i allmänhet tämligen små. Blott mycket sällan (såsom i fläderbuskens märg) kunna de urskiljas utan tillhjelp af förstoringsglas. V. W.
