Brom (af Grek. bromos, stank), kem., ett till metalloiderna hörande grundämne, som upptäcktes 1826 af Balard. Det finnes i naturen i förening med metaller (t. ex. natrium och magnesium) upplöst i hafsvatten och saltkällors vatten, ehuru alltid i mycket ringa mängd. Bromsilfver finnes, fastän högst sällsynt, i Chile och Mejico. Råämnet för framställandet af brom är den moderlut, hvarur koksalt utkristalliserat. Sådan moderlut upphettar man med svafvelsyra, då klorväte, men ej bromväte, bortgår, och låter derefter de svafvelsyrade salter, som bildats dervid, genom afkylning utkristallisera. Den qvarblifvande moderluten destilleras i blyretorter med brunsten och svafvelsyra, hvarvid brom frigöres, förflyktigas och förtätas i for-lag. Brom är vid vanlig temperatur en tung, lättrörlig, brun vätska, som i luften utstöter tjocka, bruna ångor med en högst vidrig, om klor påminnande lukt. Dess egentliga vigt är 3,187. Den stelnar vid -- 24,5° till en bladigt kristallinisk massa. I vatten är den löslig och kan t. o. m., liksom klor, förenas dermed till ett kristalliserande hydrat. Lösningen i vatten har gul färg och bromens egendomliga lukt. Den blekes i solljus, emedan bromen då förenas med vattnets väte till bromväte, som är färglöst. Brom har stor frändskap med väte och metaller, svafvel och fosfor, angriper häftigt organiska ämnen, åstadkommer på huden nästan ögonblickligen smärtsamma, gulfärgade sårnader. Gasen verkar likaledes mycket häftigt på andningsorganen och slemhinnorna samt retar till hosta, näsblod, tårflytning o. s. v. Brom måste derför handteras med största varsamhet. Den begagnas i fotografi och medicin samt har på senare tider fått vidsträckt användning på kemiska laboratorier. I Europa tillverkas den mesta bromen vid Stassfurth, der årligen 10,000 kilogr. (240 ctr) framställas. Äfven i Förenta staterna beredas betydande mängder af denna metalloid.
Bromen, hvars atomvigt är 80 och tecknas Br, liknar i kemiska förhållanden mest klor och jod. Liksom dessa grundämnen förenas det med väte till en sur, gasformig kropp, kallad bromvätesyra, hvilken i alla kemiska förhållanden är en basisk syra, sammansatt enligt formeln HBr. Bromvätesyran upplöses rikligen i vatten, och denna lösning upplöser metaller och oxider samt sönderdelar kolsyrade salter. Dervid uppstå brommetaller, hvilka höra till den klass af föreningar, som kallas haloidsalter. Brommetallerna äro i de flesta fall lösliga i vatten. Med syre förenas brom ej direkt; deremot bildas, vid inverkan deraf på starka baser, brommetaller och salter af en enbasisk syra, bromsyra, HBrO3. Några andra bromsyror äro ej med säkerhet bekanta. P. T. C.
1. Broman, Erland Karlsson, friherre, Fredrik I:s gunstling, föddes 1704 å Bergby i Vendels socken i Upland, kom i egenskap af hofjunkare tidigt i beröring med nämnde konung, hos hvilken han kom i stor ynnest, i synnerhet genom sin beredvillighet att tjena som underhandlare i hans kärleksaffärer. 1734 utnämndes han, utom förslaget, till assessor i Kommerskollegium, hvilken lagstridiga åtgärd vållade en häftig tvist mellan konungen och rådet samt af detta drogs under ständerna, hvilka dock läto vid utnämningen bero. Under partistriderna höll sig B. företrädesvis till hattarna och var, till följd af sitt muntra lynne och intagande umgängessätt, sjelfskrifven värd vid partiets "korruptions-middagar". 1739 blef han kommerseråd och 1741 hofmarskalk. Vid riksdagen 1746--47 var han ifrågasatt till riksråd, men "ville hällre stanna hos konungen för att gå honom till hända". Presteståndet anmälde honom för denna "nitfulla kärlek" till någon annan utmärkelse. 1747 utnämndes han derför till president i Kommerskollegium och blef s. å. friherre. Sitt inflytande hos konungen begagnade han till att utpressa mutor af tjenstsökande. Men såväl de på detta sätt förvärfvade penningarna som all hans öfriga förmögenhet bortslösades på sinliga njutningar eller genom öfverdrifven hjelpsamhet, och B. dog fattig 1757.
2. Broman, Fredrik Konrad, den förres brorson, rikshistoriograf, f. 1758 på Svartsjö, blef 1782 amanuens i Antiqvitetskollegium och 1792 rikshistoriograf. Död 1800. År 1786 vann han K. vitterhets historie och antiqvitets akademiens stora pris för afhandlingen Om de fordna adeliga värdigheter, jarlar m. fl. i Sverige (tryckt i nämnda akademis handlingar s. å,). Dessutom författade han Anteckningar i svenska kyrkohistorien (1782), Bref om de skyldigheter en historieskrifvare har att iakttaga (1784) och en Johan III:s historia, hvilken döden hindrade honom att fullborda och som finnes endast i handskrift. B. tillhörde Lagerbrings skola och utmärkte sig för en enkel och klar stil.