Bruce [brus], gammal skotsk slägt af normandiskt ursprung. -- 1. Robert B., grefve af Annandale i Skotland och af Cleveland i England, uppträdde 1286, vid Alexander III:s död, som John Baliols medtäflare om skotska tronen. Edvard I af England genomdref emellertid 1292 Baliols val. -- 2. Robert B., den förres sonson, konung af Skotland, f. 1274, uppträdde 1305 som tronpretendent och kämpe för Skotlands oafhängighet. Sedan han s. å. enhälligt af de store blifvit vald till konung, fördref han de engelske tjenstemännen i Skotland och lät 1306 kröna sig i Scone. Till en början förmådde han emellertid icke hålla stånd mot engelsmännen, utan måste fly till Hebriderna. Han återvände visserligen snart och tillfogade fienden stor skada, men måste likväl gång på gång fly till Carrick-bergen. Småningom blef krigslyckan honom dock gunstigare. 1310 måste Edvard II sluta stillestånd med skottarna. Då B. icke dess mindre gjorde ett härjningståg i norra England, inföll Edvard med 100,000 man i Skotland; men engelsmännen blefvo i grund slagna vid Bannockburn, 1314, änskönt B. icke hade mera än 30,000 man att ställa emot dem. Genom denna seger tryggades både Skotlands sjelf ständighet och B:s makt. 1322 inföll Edvard II åter med en stor här i Skotland, men måste draga sig tillbaka med oförrättadt ärende. 1323 ingick B. för tretton år ett stillestånd med engelsmännen, men 1327 uppflammade striden på nytt. Slutligen blef, 1328, en fred sluten, genom hvilken Skotlands sjelfständighet erkändes. B. var en klok och djerf man, men lyckades icke grunda en fast regeringsmakt. Död 1329. -- 3. David B., den förres son, konung af Skotland, f. 1323, efterträdde sin fader, men förlorade kronan 1332 till Edvard Baliol och flydde då till Frankrike. 1342 kom han åter på tronen, men 1346 råkade han i engelsk fångenskap. 1357 vann han åter sin frihet och sin krona. Död 1371, utan att efterlemna några afkomlingar.