Bugge

*Bugge, E. S., är för närvarande utan gensägelse Nordens och kanske Europas förnämste språkforskare, lika framstående genom mångsidig lärdom som originel idérikedom, i hvilka båda afseenden han står i allra främsta ledet bland nutida vetenskapsmän öfver hufvud. Ehuru han såsom författare uppträdt på de flesta områden inom den indoeuropeiska lingvistiken och filologien, är det förnämligast i egenskap af inskriftstolkare, mytolog och jämförande språkforskare som han under de senare årtiondena gjort sig europeiskt ryktbar. Mest obestridd är hans storhet inom runologien, ett område, der han redan genom sina tidigaste arbeten gjorde epok inom vetenskapen. Bland hans hithörande skrifter från senare tid märkas afhandlingarna om Strand-stenen (»Aarboger f. nord. oldkynd. o. hist.», 1884), Opedal-stenen (»Arkiv f. nord. filologi», 1892), Rök-stenen och Fonnasspännet (Vitt. hist. o. ant. akad:s handlingar, 1893. författad 1883), hans i förening med E. Brate utförda Undersökning af Sveriges metriska runinskrifter (»Runverser», i »Antikvarisk tidskrift för Sverige», X, 1891) samt framförallt hans äfven i yttre måtto monumentala hufvudverk Norges indskrifter med de ældre runer (1891 o. f.). Äfven af den italiska epigrafiken har han i högre grad gjort sig förtjent genom sina Altitalische studien (1878). Om B. redan på dessa områden stundom röjer en hög grad af djerfhet, är dock denna egenskap ännu mera framträdande uti hans mytologiska undersökningar, hvilka också inom den lärda verlden åstadkommit en uppståndelse, som icke eger många motstycken. I offentliga föreläsningar, hållna på föranstaltande af Letterstedska föreningen, i Upsala 1880 framställde B. den åsigten, att den norsk-isländska mytologien, sådan vi känna den från förnämligast Eddorna, vore i hög grad påverkad af den äldre medeltidens kristna legender och dess ur den klassiska mytologien uppvuxna sagor, och att denna öfverflyttning af myt- och sagostoff företrädesvis förmedlats af de britiska öarnas kristna befolkning i och genom beröringen med de nordiske vikingarna i dessa nejder. Denna teori utvecklades och motiverades sedan med öfverväldigande lärdom i arbetet Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse (I, 1881–89; tysk öfvers. s. å.) samt i de mindre uppsatserna Om enkelle nordiske mythers oprindelse (Forhandlinger paa det andet nord. filologmode 1881, public. 1883) och Iduns æbter (»Arkiv f. nord. filol.», 1889). De delvis ganska hätska anfall, för hvilka B. med anledning häraf blef föremål, i synnerhet från ett par tyska vetenskapsmäns sida, hafva icke hindrat, att såsom ett resultat af den ifriga och ännu visst icke afslutade diskussion, hvartill B:s teori gaf anledning, redan torde kunna anses vara fastslaget, det B:s åsigt i princip är väsentligen riktig, om ock en mängd detaljer icke låter sig förklara så, som han föreslagit. I alla händelser har B. genom detta sitt uppträdande gjort epok äfven inom mytforskningen och kallat till lif en rik literär produktion på detta område. I nära sammanhang med B:s uppfattning af den nordiska mytologiens utveckling står hans åsigt, att den äldsta norsk-isländska poesien i mycket står uti beroende af den forniriska diktningen och kulturen i allmänhet. Derom handla hans föredrag Nyere forskninger om Irlands gamle aandskultur (i Kristiania »Videnskabsselskabs forhandlinger», 1892) och särskildt det på nya uppslag rika arbetet Bidrag til den ældste skaldedigtnings historie (1894). Sina äldre forskningar rörande de nordiska folkvisornas historia har han fortsatt dels genom sina många bidrag till 4:de och 5:te delarna af Sv. Grundtvigs stora verk »Danmarks gamle folkeviser», dels i uppsatserna Bidrag til den nordiske balladedigtnings historie (i »Det philologisk-historiske samfunds mindeskrift», 1879), Harpens kraft (i »Arkiv f. nord. filol.», 1891) och Den danske vise om Gralver (dersammast. 1895). Som textkritiker har han lika framgångsrikt som förr uppträdt i flere smärre afhandlingar: Bemærkninger til norröne digte (»Arkiv f. nord. filol.», 1888–86), Om versene i Kormaks saga (i »Aarbøger f. nord. oldkynd. o. hist.», 1889), Bemærkninger til »Östnordiska och latinska medeltidsordspråk» (i »Arkiv f. nord. filol.», 1893) och framförallt i sina Studien über das Beowulfepos (i Paul-Braunes »Beiträge zur geschichte der deutschen sprache», 1887), som jämte B:s äldre uppsatser i samma ämne (i »Tidsskrift for philologie og pedagogik», 1868–69, och Zachers »Zeitschrift für deutsche philologie», 1872) hör till det allra bästa, inom den rika literaturen rörande denna den vigtigaste af alla angelsachsiska dikter. Inom etymologien — ett område, som B. alltid med en viss förkärlek odlat, och med hvilket han i nästan alla sina arbeten mer eller mindre sysslat — falla bl. a. hans Etymologische beiträge aus dem nordischen (i Bezzenbergers »Beiträge zur kunde der indogermanischen sprachen», 1878), Svensk ordforskning (i »Arkiv f. nord. filol.», 1888), Etymologische studien über germanische lautverschiebung (i Paul-Braunes »Beiträge», 1888), Zur altgermanischen sprachgeschichte (därsammastädes s. å.) och hans rika bidrag till Ad. Noreens »Ordlista öfver Dalmålet» (i »De svenska landsmålen», 1882). Specielt namnforskning sysselsätter honom i uppsatserna Oldsvenske navne i Rusland, (i »Arkiv f. nord. filoi.», 1885), Folkenavnet Daner (dersammast. 1889) och Bidrag til nordiske navnes historie (dersammast., 1890). Mindre framgång och erkännande än på andra områden har B. rönt vid sina försök att lösa den jämförande språkforskningens för närvarande kanske svåraste problem, det etruskiska språkets tolkning och inrangerande i sina riktiga slägtskapsförhållanden, en fråga, till hvilken B. med sin omisskänliga håg för vanskliga uppgifter alltid känt sig dragen. Hans något äldre, omfångsrika arbete Beiträge zur erforschung der etruskischen sprache (I; i Deeckes »Etruskische forschungen», 1883; II: i Bezzenbergers »Beiträge», 1886) anses allmänt såsom väsentligen förfeladt. Deremot förefaller det icke omöjligt, att hans snille ledt honom åt rätt håll, då han i uppsatsen Der ursprung der etrusker durch zwei lemnische inschriften erläutert (Kristiania »Videnskabsselskabs förhandlinger», 1886) söker anknyta etruskiskan icke, såsom förr, till de italiska språken, utan till armeniskan. Äfven till detta sistnämnda, hittills så ofullständigt undersökta språks utredning har B. kraftigt medverkat genom sina Beiträge zur etymologischen erläuterung der armenischen sprache (Kristiania »Videnskabsselskabs forhandlinger», 1889), och äntligen söker han knyta ännu ett band mellan Orienten och Occidenten genom uppsatsen Über den einfluss der armenischen sprache auf die gotische (Brugmann-Streitbergs »Indogermanische forschungen», 1895). Talande vittnesbörd om den »beundran, kärlek och tacksamhet», hvarmed B. omfattas från yngre medforskares sida, utgöra de båda festskrifter, som till hans ära publicerats, den ena af (en svensk och sju norska) »taknemmelige elever» vid hans 25-årsjubileum såsom professor, 1889, den andra (»Uppsalastudier») af fjorton svenska vetenskapsmän på hans 60-åra födelsedag. 1893. — B. är ledamot af Vet. soc. i Upsala (1872), svenska Vet. akad. (1878) och Vitt. hist. o. ant. akad. (1881). Ad. N–n.