Bull

Bull, Ole Bornemann, norsk violinist, f. i Bergen d. 5 Febr. 1810, röjde tidigt ovanliga anlag för violinspelet och afbröt 1829 sina teologiska studier vid universitetet för att under Spohr i Kassel utbilda sig i detta spel. Spohrs kyliga mottagande bragte honom att tvifla på sin kallelse, hvarför han började studera juridik i Göttingen. Men snart återvaknade hans förtröstan. Ihärdigt och oaflåtligt, ehuru nästan uteslutande såsom autodidakt, upparbetade han sin förmåga, och 1831 började han sitt offentliga artistlif, som varit rikt på både motgångar och framgångar. På sina konstresor har han besökt tre verldsdelar: hans violin har klingat från Norges fjäll till Egyptens pyramider, från Petersburg till S. Francisco. I Paris blef han bestulen på alla sina egodelar och kastade sig af förtviflan i Seinefloden; han blef dock räddad och omhuldades derefter moderligt af en gammal dam, vid namn Villeminot, till dess han 1833 fick tillfälle att uppträda, hvilket skedde med en framgång, som täflade med sjelfva Paganinis. 1848 grundade B. i Bergen på egen bekostnad en nationalteater. 1855 förlorade han i Amerika en hel förmögenhet på ett misslyckadt skandinaviskt koloniseringsförsök. I Sverige konserterade han 1838, 1843, 1860, 1862 och 1875. Ännu delar den gamle sin tid mellan vidsträckta konsertresor -- ej så rika på triumfer som förr -- och lugnt otium på sin furstliga villa i närheten af Bergen. -- Ole Bull har träffande blifvit kallad "Nordens Paganini"; han har helt och hållet bildat sig efter den italienske mästaren och kommer honom nära i mycket. Beundransvärd är hans färdighet i flageoletter, dubbelgrepp, oktavgångar, vida språng, arpeggio, staccato och fyrstämmigt spel. Möjligheten för honom att åstadkomma det sistnämnda beror på den omständigheten, att han har stallet på sitt instrument flackt skuret -- en fint, som dock medför den olägenheten att de mellersta strängarna kunna begagnas endast i inskränkt mån. B. hör uteslutande till den virtuosmässiga riktningen. Han är för bisarr att kunna främja violinspelets organiska utveckling, om han också är för genialisk att icke röna erkännande; han bländar genom sina konstgrepp, oaktadt han äfven kan röra genom varmt uttryck. Samma egenskaper som i hans spel återfinnas i hans kompositioner. Bland de senare äro endast de af större värde, i hvilka han anslår den norska folktonen samt låter en frisk och kraftig naturalism göra sig gällande. I synnerhet har melodien till Sätergjentens söndag (orden af Jörgen Moe) med rätta blifvit populär. A. L.