Burskap var intill tiden för näringsfrihetens tillämpning i Sverige (1864) den lagliga rättigheten att utöfva yrke i stad och åtnjuta de förmåner, som tillkomma borgare (se sp. 899). Burskap söktes hos och meddelades af magistraten, som mottog borgareeden och utfärdade burbref (borgarebref). Var den sökande handtverkare, egde han att efter uttjenad gesälltid (i regeln 3 år, men kortare för gifta män) under tillsyn af "behörige skådemästare" förfärdiga ett "efter tidens skick tjenligt och brukeligt mästerstycke", hvilket borde inlösas af skrået, i händelse det ej genast kunde på annat sätt afyttras. Burskap för handlande meddelades endast åt person, som uppnått 27 lefnadsår och under 12 år tjenat såsom lärling och "köpsven".
Af ålder åtnjöt det s. k. "burskapsegande borgerskapet" de rättigheter, hvilka tillkommo medlemmarna i en stadskommun såsom sådana, liksom äfven samma klass bar de flesta af de skyldigheter, som varit städerna ålagda. Detta förhållande upphörde vid tillämpningen af 1862 års kommunallagar. Det burskap, som numera meddelas, har ingen annan betydelse än att medföra rätt till delaktighet i vissa kassor. Kbg.