Byström, Johan Niklas, bildhuggare, föddes i Filipstad d. 18 Dec. 1783. Han var son af en köpman och fick en för faderns yrke lämpad uppfostran. Under någon tid var han handelsbetjent i sin hemort, och redan då visade sig hans konstnärsanlag, i det han på lediga stunder sysslade med sigillgravyr. När han vid faderns död ärft en liten förmögenhet och derigenom blifvit satt i stånd att följa sin inre kallelse, reste han 1803 till Stockholm, der han började sina studier på konstakademien och -- enligt ett uttryck af honom sjelf -- "påtade ihop basreliefer" under professor Forsslunds ledning. 1804 fick han sin första belöning, på hvilken flere andra snart följde, och 1808 blef han agré vid akademien. Sergel, som i början mottagit honom något kallt, kunde slutligen ej undgå att märka den uppblomstrande talangen och blef derefter en faderlig vän och rådgifvare för B., som fick fortsätta sina studier på mästarens egen atelier. 1809 vann B. akademiens stora pris, åtföljdt af ett resestipendium, och i Juni 1810 begaf han sig direkte till Rom, der han sedan tillbragte större delen af sitt återstående lif. I Rom blef antiken hans förnämste läromästare. Redan ett af de första marmorarbeten, som han utförde derstädes, näml. Den liggande bacchantinnan (i half kroppsstorlek), med hvilket han äfven grundade sitt rykte, visade den antikiserande riktningen af hans konstnärsskap. Detta verk, som han två gånger reproducerade (ett exemplar finnes i Upsala universitets museum) och hvilket sedermera göts i brons af Carbonneau i Paris, ankom till Stockholm 1814. Två år derefter inträffade konstnären sjelf, medförande fyra marmorstatyer: en Pandora, en Hygiea, en Nymf och en kolossal Mars, på hvilken hufvudet ännu ej var hugget. Kronprinsen Karl Johan, i hvilken han förvärfvade en frikostig gynnare, köpte dessa arbeten, bland hvilka det sistnämnda, hvars hufvud B. i största hemlighet gaf Karl Johans drag, sedermera blef såsom gåfva införlifvadt med Skoklosters samlingar. Under sin vistelse i Stockholm 1816 utnämndes B. till vice professor vid Akademien för de fria konsterna och öppnade sin atelier i det efter Sergels död lediga statybildhuggarebostället, men återvände s. å. till Rom, med beställning på statyer af Karl X, Karl XI och Karl XII. 1821 gjorde han ett nytt besök i Stockholm, och när han på hösten s. å. reste tillbaka till Rom, tog han vägen öfver England och Paris. I konstens hufvudstad blef han nu en af de mest sysselsatte bildhuggarna. Många verk från denna hans blomstringsperiod (1816--29) stannade i utlandet, men ännu flere gingo till Sverige, der han hade goda kunder såväl i konungen som i flere af den tidens magnater. Bland arbeten, som hitkommo, må nämnas Venus och Amor (på Säfstaholm), Badande flicka samt Den sofvande Juno med Herkulesbarnet vid bröstet (på Rosersberg; en 1818 utförd reproduktion deraf finnes i Stockholms nationalmuseum). 1829 återkom B. till Stockholm och fullbordade der flere i Rom påbörjade verk, bl. a. de tre Karlarna (Karl XI finnes i Stockholms slott; Karl X och Karl XII äro icke uppställda.) Sistnämnda år uppsattes hans Bellmans byst (af brons) på Djurgården vid Stockholm och Linnés sittande staty (Carrara-marmor) i Upsala botaniska trädgårds orangeribyggnad. Vid denna tid utförde B. äfven Harmonien och för Linköpings domkyrka en altardekoration (1830--31), som i gipsstatyer och gipsgrupper framställer Frälsaren jämte Tron och Hoppet samt Kärleken. (Gipserna i Skeppsholmskyrkan i Stockholm äro andra exemplar af samma konstverk.) 1832 blef han ordinarie professor vid Akademien för de fria konsterna, men återvände redan s. å. till Italien. Under de närmast följande somrarna vistades han för det mesta i Carrara, hvarest han hade eget hus och ett eget, mycket vinstgifvande marmorbrott, som förestods af en svensk arbetare. Der mejslade han nu bl. a. statyerna Gustaf II Adolf och Karl XIV Johan (båda i rikssalen på Stockholms slott) samt lät utföra en mängd arkitekturdetaljer, kandelabrar, vaser m. m., hvilka han vid sin återkomst till Sverige 1838 sålde till konungen. I Stockholm dröjde han den gången ända till 1844, då han af sin försvagade helsa tvangs att återvända till Rom. Der var han sysselsatt med modellering af figurer till en större grupp, som skulle framställa "Kärleken, omgifven af unga qvinnor af olika karakterer", då döden öfverraskade honom. Han afled ogift d. 13 (12?) Mars 1848. B:s "Liggande bacchantinna" ankom till Stockholm 1814, så tidigt, att Sergel hann få se konstverket, och det berättas, att den åldrige mästaren, vid åsynen deraf, i lärjungen förutspådde sin blifvande öfverman. Visserligen kan man icke medgifva, att denna spådom gick i fullbordan, men B. förvärfvade likväl en framstående plats i den moderna skulpturens historia. Den antikiserande riktning, som beherskade konsten vid tiden för B:s ankomst till Rom, blef, såsom redan är antydt, bestämmande för hans utveckling, och det till den grad, att han sällan begagnade den lefvande naturen för annat än sjelfva motivet. I detaljstudiet var för det mesta antiken hans ende vägvisare. Med sitt företrädesvis på den yttre uppenbarelsen fästa sinne kände han sig bäst hemmastadd i återgifvandet af den qvinliga skönheten -- särskildt det vällustiga, det sinligt retande, det eleganta och det graciösa i denna skönhet hade i honom en framställare af hög rang --, och han visade sig derjämte lycklig i skildringen af bacchantisk lefnadslust och barnslig skälmaktighet. Den storartade formen, den manliga kraften och den djupare begrundningen voro deremot icke hans sak. Han bildar deri en motsats till sin samtida och landsman Fogelberg. B. lemnades ju ock nästan alldeles oberörd af de sträfvanden, som kännetecknade Götiska förbundet och som inspirerade Fogelberg vid skapandet af sådana
gestalter som Oden och Tor. (Han var likväl, under namnet Vaulunder, medlem af nämnda förbund.) Också äro B:s manliga figurer jämförelsevis få och underlägsna de qvinliga. -- Hans arbeten äro af mycket olika värde. De bästa äro i allmänhet de, som utfördes före 1830; efter den tiden tyckes hans skaparekraft hafva varit i sjunkande. Den otålighet, hvarmed han vanligen skred till sitt arbete, gjorde, att han oftast egnade föga omsorg åt den för bildhuggaren så vigtiga gipsmodellen, ja att han stundom t. o. m. gick direkte från skissen in på marmorblocket -- något som visserligen ej alltid skedde ostraffadt. I sjelfva marmorbehandlingen egde han ett mästerskap, som endast få uppnått. Derjämte var han rik i uppfinningen af motiv. Han egde mycken smak i draperiet, och hans gruppering är sinnrik och behaglig. Antalet af hans verk är förvånande stort, och det ehuru han vid deras utförande sällan begagnade -- ja till följd af sitt arbetssätt ofta icke kunde begagna -- lärjungars och stenhuggares hjelp. Utom ofvan uppräknade arbeten må af hans marmorverk nämnas, bland statyer, grupper och byster: Amor, som lånat Bacchi attribut, Oskulden (flicka med två dufvor), Hero (två grupper med olika motiv), Amor och Hymen, Bacchus-byst, Ariadne-byst (kanske rättare Bacchus-byst; kopia efter antiken), Ung qvinna (två byster) -- alla i Stockholms nationalmuseum --, vidare Venus, Hebe (båda på Stockholms slott), Karl XIII (i Karlskrona, icke uppsatt), en Danserska, Euterpe, Badande flicka (flere motiv; en på Byströms villa), Venus (i polykromi), Segern, Hoppet (de tre sistnämnda på Byströms villa); Karl XIV Johan (tre st. i nationalmuseum, af hvilka en sign. 1818), Karl XV som barn, Oskar I, Josefina, M. Brahe (de tre sistnämnda på Byströms villa); bland monument: S. af Ugglas' (på Forsmarks bruk i Upland), K. Kr. Arfvedsons (i Stockholms storkyrka) och G. F. Gyllenborgs (i Klara kyrka). Artilleri- och ingeniör-högskolan å Marieberg eger en af B. modellerad bronsbyst af generallöjtnant v. Cardell. -- En serie af B:s förnämsta arbeten började utgifvas 1849 i litografiska afbildningar af J. Cardon (med text), men endast sex planscher jämte konstnärens porträtt (efter Kückler) utkommo (1849--52).
B. var lefnadsglad, hjelpsam och granlaga samt i hög grad arbetsam. Hans tidigare sysselsättning i Värmland gaf honom ett utprägladt ordningssinne och en viss affärsskicklighet, hvilka egenskaper han till en god del hade att tacka för den betydliga förmögenhet han efterlemnade. Vid hans första ankomst till Rom var penningeställningen der mycket tryckt, och han kunde för den skull med hjelp af sitt lilla kapital genast lägga grunden till sin samling af målningar, handteckningar m. m. Tillika köpte han sig ett litet hus vid Augusti mausolé, hvilket han bebodde till 1818, då han för godt pris inköpte Villa Malta, som han sedan ständigt höll öppen för en intim konstnärskrets af både skandinaver och utlänningar. Denna bostad sålde han 1828 till konungen af Bajern och byggde sig i stället ett nytt originelt hus på sin förra tomt, men afyttrade äfven detta, så snart det blifvit färdigt. -- Enligt en trovärdig uppgift var det på formlig beställning af Karl XIV Johan, som han 1839--44 på Djurgården vid Stockholm uppförde den dyrbara byggnad, hvilken sedan blifvit känd under namnet Byströms villa. Denna, som i många afseenden vittnar om B:s artistiska smak, kostade 120,000 rdr b:ko (180,000 kr.), ehuru marmorn togs från hans eget brott i Carrara och hemforslades med kronans fartyg. B. modellerade sjelf den ornamentala skulptur och de basreliefer, som pryda villans inre, och bland hvilka åtskilligt, t. ex. reliefen kring lanterninen öfver midtsalen (Karl Johans apoteos), är af högt konstvärde. Då han efter konungens död helt oväntadt såg sig tvungen att sjelf behålla villan, lät han ditflytta sina rika samlingar och en mängd af sina egna arbeten. Han lär dervid hafva hyst det hoppet, att staten skulle inköpa både byggnaden och konstverken och att Sveriges hufvudstad sålunda skulle komma att ega någonting motsvarande hvad Köpenhamn fick i det samtidigt byggda Thorvaldsens museum. Denna förhoppning gick emellertid om intet. När samlingarna 1853 såldes på auktion, innehöllo de ej mindre än 156 originalarbeten af B. sjelf. Många af dessa inropades af en herr Christie och fördes till London. Villan köptes 1854 af bildhuggaren Molin, innehades sedermera af grosshandlaren J. Cederlund, derefter af Hasselbackens egare, V. Davidson, och har sedan 1865 egts af juveleraren Chr. Hammer, som låtit i grund reparera henne och der ordna en del af sitt museum samt större delen af sin boksamling. På villan finnas af B., utom de redan nämnda verken, äfven åtskilliga skisser (bl. a. Välgörenheten, i bränd lera, 1830) samt en Byst af en ung qvinna (enl. signeringen, Rom 1812, hans första arbete i marmor). -- En stor del af sin förmögenhet testamenterade B. till den vackra svenskan Karolina Bygler (af romarna kallad Eleonora Bistrom), som varit hans hushållerska och modell. R-n.