Cacteae, bot., Kaktéer, växtfamilj af dikotyledonernas afdelning, med hvars öfriga familjer -- undantagandes Ficoideae (dit t. ex. Mesembryanthemum hör) -- hon är föga beslägtad. Kaktéernas utseende är högst egendomligt. De hafva en mångårig, saftig och bladlös stam, som oftast är tjock och klumpig, men för öfrigt af vexlande form: pelare- eller kandelaber-lik (Cereus), klotformig (Echinocactus, Mamillaria), bestående af flere hoptryckta leder (Opuntia) eller platt och bladlik (Phyllocactus, Epiphyllum). I stället för blad bär stammen vanligen knippen af borst eller taggar. Stammen hos Pereskia är olik de öfriga kaktéernas. Detta slägte har en vanlig träd- eller buskstam med köttiga blad. Blommorna sitta ensamma. De äro stora, till färgen röda, gula eller hvita, ofta i hög grad praktfulla. Foder- och kronblad äro många, spiralsittande och öfvergå utan gräns i hvarandra; äfven ståndarna äro många, af obegränsadt antal. Pistill en enda, med undersittande fruktämne. Frukt: bär.
Denna familj, som motsvaras af Linnés slägte Cactus, innefattar omkr. 1,000 arter, numera fördelade i 13 slägten. Deras hemland är (med ett undantag) Amerika, i synnerhet de tropiska och subtropiska delarna deraf. De förekomma der ofta i mycket stor mängd, på klippor, öde slätter och andra torra, ofruktbara ställen. Genom sina underliga former och blå- eller grågröna färg gifva de ofta en egen, nästan dyster prägel åt landskapet. Hela deras byggnad är lämpad för ett torrt och hett klimat samt en torr, mager jordmån. Emedan de sakna blad, är den yta, från hvilken det ur marken upptagna vattnet kan afdunsta, jämförelsevis liten. Afdunstningen från stammen är likaledes ganska ringa, emedan denne är klädd af en öfverhud, hvars celler hafva särdeles tjocka ytterväggar.
Det vatten, som i riklig mängd innehålles i de saftiga stammarna (synnerligen i deras barklager), qvarhålles sålunda och utgör ett reservförråd, som kommer växten till godo, när marken är torr och således föga vatten fås derur. Af denna saftrikedom härröra stammens klumpiga former. Enär blad saknas, måste stammen utföra bladens förrättningar. Äfven detta bidrager till hans starka utveckling. Genom sin saftighet skulle kaktéerna vara synnerligen begärliga för djur och utsatta att af dem förtäras, om de icke, till skydd deremot vore beklädda med borst och taggar. Dessa äro ofta mycket starka, hvarför flere arter äro tjenliga till häckar och stängsel. Mot större djur äro taggarna ej alltid tillräckligt skydd. Det händer t. o. m. stundom, i vattenfattiga trakter, att vissa arter utgöra ett slags "öcknens källor", der sådana djur släcka sin törst, sedan de med foten afskrapat taggarna. -- Anmärkas må förr öfrigt, att vidt skilda växter stundom visa den största yttre likhet med kaktéer; så t. ex. slägtet Stapelia samt vissa arter af Euphorbia. Dessa förekomma i den gamla världen i samma slags trakter som kaktéerna i den nya.
Arter af denna familj äro nyttiga i flere hänseenden. Många, i synnerhet arter af slägtet Opuntia, hafva ätliga frukter. Så t. e. O. vulgaris Mill. och O. ficus indica Mill., hvilka finnas i södra Europa både odlade och förvildade, stundom i största mängd. Deras frukter kallas (liksom andra opuntia-arters) indiska fikon. På arter af nämnda slägte och slägtet Nopalea lefver kochenill-insekten, af hvilken fås det värdefulla kochenill-färgämnet. Detta finnes egentligen i växterna, men utdrages af insekten. En mängd kaktéer odlas som prydnadsväxter för sina praktfulla blommor, sina underliga former samt för den lätthet, hvarmed de trifvas och kunna föröka sig. Ldt.
