Caracci l. Carracci [-ratji], italiensk målarefamilj från Bologna. Caraccierna uppträdde kraftigt mot den efter Michelangelos död öfverhandtagande manierismen och grundade 1589, genom stiftandet af "Accademia degli incamminati" ("de på rätt väg fördes akademi"), den s. k. eklektiska afdelningen af den bolognesiska skolan. Medlet för måleriets nydaning funno de i återgången till de store mästarnas principer: för kompositionen och uttrycket hänvisade de till Rafael, för rörelsen till Michelangelo, för koloriten till Tizian, o. s. v. I utöfningen af sin konst visade de sig emellertid vida förståndigare, än man kunnat vänta af ett dylikt akademiskt recept. Dels läto de nämligen antikerna vara bestämmande för formgifningen, och dels lade de vigt på studiet af naturen, som de uppfattade på ett ädlare och måttfullare sätt än de samtida naturalisterna (se Amerigi). -- Familjens medlemmar voro följande. 1) Lodovico C., den egentlige stiftaren af Caracciernas skola, f. 1555, d. 1619, var lärjunge af Tintoretto. Han verkade hufvudsakligen som lärare, men producerade äfven sjelf åtskilligt värdefullt både i måleri och etsning. Hans flesta arbeten (fresko- och oljemålningar) finnas i Bologna, och hans yppersta verk voro de nu till största delen förstörda, men genom gravyrer kända freskerna i S. Micchele in Bosco derstädes (fullb. 1605). Hos honom framträder för första gången den smak för smärtans patos, hvilken sedan så ofta visar sig i den bolognesiska skolans lidande Marior och "ecce homo"-bilder. -- 2) Agostino C., den förres brorson och lärjunge, f. 1557, egde en mångsidig bildning och tog en verksam del i undervisningen (i anatomi, perspektivlära m. m.) vid den ofvannämnda akademien. Sedermera blef han af sin broder Annibale kallad att biträda vid utförandet af freskerna i pal. Farnese i Rom (bland dem äro Galateas triumf samt Aurora och Cephalus af honom); men en brytning mellan dem föranledde hans resa till Parma, der han dog 1602, sysselsatt med frescomålning i pal. del Giardino. Hans berömdaste oljetafla, Den hel. Hieronymi kommunion, finnes i pinakoteket i Bologna. Sin största betydelse har han emellertid på kopparstickarekonstens område; han var nämligen den förste italienare, som behandlade kopparsticket enligt Cornelis Corts breda, djerfva och fria maner. I allt graverade han öfver 270 blad. -- 3) Annibale C., den förres broder, f. 1560, var den bolognesiska skolans mest begåfvade konstnär, och hans arbeten visa den caracciska konstriktningen i hennes högsta fullkomlighet. Efter att hafva fått sin första undervisning hos brodern Lodovico begaf han sig 1580 till Parma, för att studera Correggios verk, och sedermera till Venezia, der Veroneses arbeten blefvo hans förebilder. 1589 återkom han till Bologna och deltog i akademiens stiftelse. Af kardinal Farnese kallades han 1600 till Rom, och der afled han 1609. Bland hans förnämsta oljemålningar må nämnas en Madonna med Kristus och Johannes (den s. k. "La vierge au silence" i Louvren, i Paris) och Den hel. Rochus utdelar almosor (Dresden). Hans yppersta verk äro de i pal. Farnese i Rom befintliga mytologiska freskerna, hvilka öfverträffas endast af Michelangelos i Sixtinska kapellet. Men Annibale var icke uteslutande historiemålare, utan äfven landskapsmålare; han räknas såsom en af de förste, hvilka behandlade landskapsmålningen som en sjelfständig konstart. Han var tillika etsare af stor förtjenst. -- 4) Antonio Marziale C., en naturlig son af Agostino, f. 1583, död i Rom 1618, och 5) Francesco, vanligen kallad Franceschino, en brorson till Agostino och Annibale, f. 1595, d. 1622, voro icke af samma betydelse som de föregående. -- Arbeten af de tre förstnämnde och deras skola träffas i många samlingar äfven utom Italien. I Stockholm äro Caraccierna, genom både målningar och gravyrer, representerade i Nationalmuseum och i Hammers museum på Byströms villa. -- Bland den
caracciska akademiens lärjungar räknas Domenichino, Guido Reni, Albani och Lanfranco. R-n.