Amerigi [-ridji; oftast, men oriktigt, skrifvet Amerighi] da Caravaggio, Michel Angelo, italiensk målare, tillhörande den bolognesiska skolans naturalistiska sida, föddes 1569 i Caravaggio, nära Bergamo, och fick sin konstnärliga invigning genom studiet af Giorgiones arbeten i Venedig. I lära hos Cavaliere d'Arpino fick han snart afsmak för den då rådande manieristiska idealismen, och inom kort finna vi honom i öppen opposition såväl mot denna som mot den Caracciska skolans eklektiska sträfvanden i Bologna. Hans kraftiga, ehuru dystra kolorit och djerfva återgifvande af naturen väckte stort och rättvist uppseende, och snart slöt sig en mängd yngre krafter kring den dristige nyskaparen, som i naturstudiet sökte ej endast grunden till utan äfven kärnan i all konst. Stora beställningar tillföllo honom i Rom, t. ex. kapellet i S. Luigi de Francesi; men han fick naturligtvis äfven en stor mängd fiender, som nedsatte hans arbeten. Lika slagfärdig med svärdet som med penseln, dödade han en motståndare i duell och måste derefter fly till Neapel, men hans dystra lynne lät honom ej häller der finna lugn. Så gick han till Malta, der han utförde flere större arbeten och utnämndes till Malteserriddare. Äfven der förde honom dock hans häftiga lynne snart i strid. Han fängslades, men flydde och vistades sedan någon tid på Sicilien, der han utförde flere bilder i Syracusa, Messina och Palermo. Ej häller der troende sig säker för sina fiender, ville han öfver Neapel begifva sig till Rom, men blef på vägen öfverfallen och svårt sårad. Den sårfeber, som deraf uppkom, slutade hans lif i Porto Ercole, 1609.
Som A:s förträffligaste arbeten anse vi hans Spelare, i Dresden, hans Spåqvinna, i Louvren, hans Lutspelande yngling, i Eremitaget i Petersburg, hans stora Grafläggning, i Vatikanen i Rom, hans Falska spelare, i Palazzo Sciarra i Rom, och hans Spåqvinna i Capitolinska galleriet. - Nationalmuseet i Stockholm eger af honom en Judit med Holofernes' hufvud(?).
Caravaggio - såsom han vanligen kallas - var den naturliga reaktion, som den ensidigt saftoch kraftlösa idealismen efter Rafaels död och den manierism, som följde på Michelangelo, måste framkalla. Denna reaktion blef ytterlig och ensidig, dels på grund af hela tidens lidelsefulla, för ytterligheter fallna karakter, dels på grund af Caravaggios egen dystra och bizarra personlighet. Måtta och adel, skönhet och finhet söker man för den skull förgäfves i hans verk, men kraft och sann lidelse saknas aldrig, och hans taflor göra derför, trots sin ofta framträdande råhet, ett friskt och välgörande intryck vid sidan af de öfriga från den imitationens tid, i hvilken han lefde. I det han bröt med helgonmåleriet, blef han skaparen af den italienska genrebilden, i hvilken han sökte och fann uttryck för naturens hela råa, men också friska och kraftiga lif. Ehuru icke stor som kompositör, visar han dock, jämte sin råa kraft, alltid en viss höghet i sina kompositioner, äfven när de röra sig på det rent genreartades område. Hade icke den italienska konsten redan varit i så starkt sjunkande, skulle Caravaggio sannolikt hafva kunnat blifva skaparen af en kraftig italiensk genreskola; nu drog hans naturalism genom hans lärjungar åter in på det religiösa området och åstadkom stor förstörelse i de äldre skolornas stelnade kompositionssätt, utan att kunna skapa något nytt; och så står Caravaggio - stor, men ensam med sina concentrerade belysningar, sina skarpa dagrar, sina djupa skuggor, som med tiden svartnat, med sin klara och kraftiga färg, sina råa, men starka modeller och sin slående verkan - en tragisk skepnad vid slutet af den italienska målarekonstens storhetstid. L. D.