Central-Amerika (Centro-Amerika l. Mellan-Amerika) kallas i geografisk bemärkelse hela den landsträcka, från Tehuantepec- till Darien-näset, hvilken sammanbinder Amerikas båda stora landmassor. I politiskt hänseende omfattar
C. endast den del af detta område, som, består af de fem republikerna Guatemala, San Salvador, Honduras, Nicaragua och Costa Rica jämte Belize l. Britiska Honduras och Mosquitokusten, hvaremot Panamánäset tillhör Columbia och halfön Yucatán samt Tehuantepec-näset äro delar af Mejico. Dessa fem staters sammanlagda ytinnehåll utgör omkr. 487,860 qv.-kilom. (8,790 qv.-mil). C:s konturer ega i allmänhet föga omvexling. Vestkusten längs Stilla oceanen eger väl flere inskärningar, såsom Montijo-, Dulce-, Nicoya- och Fonsecaeller Conchagua-bukterna, men goda hamnar saknas. Rikare fördelad är den östra kusten, som åtminstone eger en tydligt utpräglad halfö, Yucatán; äfven hafva strömningarna i Mejicanska viken och Karaibiska hafvet gjort stora inskärningar, såsom Campèche-, Honduras- och Mosquito-bukterna, hvilka ega flere goda hamnar. Central-Amerika utgör en samling af breda platådalar, som genomstrykas af enstaka bergskedjor. Dessa platådalar höja sig än terrassvis öfver hvarandra, än afbrytas de af lägre liggande slätter. Från Panamá-näsets insänkning uppstiger Veraguas och Costa Ricas högslätt 600--1000 m. (2,020--3,365 f.) öfver hafvet, och n. ö. derom utbreder sig Nicaraguas och Honduras' platåland, som består af en lång följd af högslätter och bergskedjor. Lempas floddal skiljer San Salvadors platå från hufvudstocken, som genomskäres af en djup insänkning, Llanura de Comayagua. En bergsrygg af knappt 600 m. (2,020 f.) höjd sammanbinder Honduras' platå med Guatemalas, hvilken är 1,300--2,000 m. (4,370--6,700 f.) hög. Från sistnämnda platå bildar Tehuantepec-näset, af 227 m. (760 f.) höjd, en öfvergång till Mejicos högland. En rad af dels utslocknade, dels ännu verksamma vulkaner sträcker sig utefter hela vestra kusten. Högst bland dem är Agua, nära staden Guatemala (4,417 m. l. 14,873 f.). Jordbäfningar och eruptioner förekomma, men orsaka sällan några större förödelser. I Stilla oceanen utmynna, till följd af bergens läge nära kusten, utom floden Lempa, endast smärre bäckar. På östra sidan utfalla: Usumasinta, Hondo, Motagua, Ulva, Wanks l. Segovia, Escondido l. Bluefield och San Juan. I geognostiskt hänseende är C. ännu föga undersökt. Trakyt, porfyr, fonolit och andesit äro nästan de enda stenarter, som förekomma i de vulkaniska bergen; informationer och neptuniska bildningar finnas deremot, i icke ringa mängd, i den öfriga delen af landet. Af metaller förekomma guld och silfver, företrädesvis i de östra delarna af Honduras och Nicaragua, samt bly, jern och koppar. Äfven stenkol finnes. -- I afseende på klimat och vegetation särskiljer man i C. tre regioner: Tierra caliente (det varma området), T. templada (det tempererade området) och T. fria (det kalla området). I den förstnämnda, hvartill höra kuststräckorna och de lägre slätterna i det inre, utvecklar den tropiska växtverlden en stor rikedom och prakt; den fuktiga östra sidan företer dock en ojämförligt mera storartad växtlighet än den vestra. Landet är der betäckt med täta urskogar, som lemna de dyrbaraste träslag: mahogny, bresiljeträ, sassaparill, ipecacuanha m. fl. Till tierra templada, regionen mellan 1,000 och 1,600 m. (3,368--5,390 f.) höjd öfver hafvet, hörer större delen af Guatemalas samt Honduras', norra Nicaraguas och Costa Ricas platåland. I dessa landsträckor herskar en ständig vår, och jämte de mera nordiska kulturväxterna utvecklas der äfven tropikernas alster: indigo, kakao, vanilj, kaffe, bomull, socker, tobak, många droger, kryddväxter m. fl. De europeiska sädesslagen odlas företrädesvis i tierra fria, 1,600--2,000 m. (5,390--6,736 f.) öfver hafvet. Klimatet är der stärkande och helsosamt. Den svalaste temperaturen hafva högslätterna i norra Guatemala, der snö stundom faller. -- Faunan är rik och omvexlande, men ej karakteristisk. Bland däggdjuren må nämnas jaguaren, kuguaren och åtskilliga andra kattarter, en sjakalen liknande hundart, ett slags vildsvin (pecari), flere arter små hjortar, en mängd apor af sydamerikanska former och det för Mejico egendomliga pungrott-slägtet, Geomyxis. Foglarna äro lika talrikt representerade som utmärkta genom skönhet och färgprakt, hvilket i synnerhet är fallet med många arter af papegojor, dufvor, påfoglar, hokkohöns, tukaner, trogonarter, hackspettar, kolibri m. fl. Bland reptilier förekomma giftiga ormar samt alligatorer och sköldpaddor. -- Folkmängden uppgår sannolikt till omkr. 2,600,000 personer. De vestra delarna af landet äro i allmänhet tätare bebyggda än de mindre helsosamma kustlanden i öster, hvilka delvis äro helt och hållet obebodda. Befolkningen består af hvita (omkr. 150,000), hvilka nästan uteslutande äro spanska kreoler, af hybrider (omkr. 1 mill.), hvilka der kallas ladinos och utgöras af mestizer, mulatter, zambos, terzeroner o. a., samt af rena indianer, hvilka (med undantag af 20,000 karaiber på norra kusten af Honduras) äro afkomlingar af de folkstammar, som bebodde landet vid tiden för den spanska eröfringen. Indianerna bestodo då, såsom förhållandet är ännu i dag, af tvänne hvarandra helt olika folkgrupper. På högslätterna i det inre landet samt på Stilla hafvets kust påträffade man stammar, hvilkas religiösa och politiska institutioner hade nått en ganska hög utveckling. I urskogarna på östra kusten deremot kringströfvade folk, som lefde hufvudsakligen af jagt och fiske och hvilka sannolikt voro beslägtade med Antillernas urinnevånare. Afkomlingar af dessa äro de ännu oberoende s. k. "indios bravos" på östra kusten. -- I sedlig och intellektuel kultur står C. betydligt lägre än Mejico. De hvite äro, om än ringa i antal, den herskande rasen, ehuru enskilda ladinos uppsvingat sig till politiska ledare, ja till innehafvare af högsta makten. Äfven handeln och de stora jordegendomarna innehafvas nästan helt och hållet af de hvite. Indianerna, den talrikaste delen af befolkningen, äro i allmänhet tröga och sorglösa åkerbrukare, utan intresse för statens angelägenheter; ladinos deremot -- mindre jordegare och förpaktare, tjenare, handtverkare och till en ringa del köpmän -- äro mycket måna om sina politiska rättigheter samt taga liflig del i de politiska frågorna och landets förvaltning. -- Handel och näringar. Åkerbruket står, oaktadt de gynsamma klimatiska förhållandena och
den fruktbara jordmånen, på en så låg ståndpunkt, att hungersnöd stundom inträffar. Majs är det vanligaste sädesslaget. För utförsel lemnar landet indigo (den bästa på jorden, företrädesvis från S. Salvador), kochenill, kaffe (hufvudsakligen från Costa Rica), kakao, tobak (jämförlig med Cubas) och socker. Äfven bomull odlas, ehuru ej till utförsel. Skogarna lemna mahogny, campèche-trä, bresilja, vanilj, perúbalsam, sassaparill m. m. Boskapsskötseln utgör fortfarande, ehuru förminskad genom de inbördes krigen, innevånarnas förnämsta sysselsättning. Bergsbruket lemnar, oaktadt landets rikedom på metaller, endast obetydligt silfver och guld. Industrien inskränker sig till sockertillverkning och cigarrfabrikation. För handeln är knappt någon del af Amerika mer gynsamt belägen an C., men det oaktadt är samfärdseln ännu ganska ringa. De förslag, som gjorts, till kanalförbindelser mellan de båda verldshafven hafva hittills blifvit outförda, till följd af den politiska osäkerheten i landet och brist på medel. Ej häller planen att bygga jernväg från.Puerto Caballos till Fonsecaviken har haft någon framgång. Dock finnes en jernväg mellan den förstnämnda staden och San Jago vid Ulvafloden. Förnämsta handelsvägen är jernvägen öfver Panamánäset.
Historia. Den östra kusten af C. besöktes redan af Columbus, 1502. Den vestra kusten upptäcktes af Ponce de Leon 1516. Pedro de Alvarado, som efter Mejicos eröfring skickades till C. af F. Cortez, intog landet 1524--35. Eröfringen försiggick lätt; de infödde böjde sig villigt för de nye herskarna och den nya religionen. Några indiandistrikt, såsom Mosquitokusten, förblefvo fria. För öfrigt kom hela landet att lyda under "audiencian" (öfverdomstolen) i Guatemala och en generalkapten, af hvilken de särskilda ståthållarna i de fem provinserna voro beroende. C. förblef längre än de öfriga spansk-amerikanska besittningarna troget moderlandet och förklarade sig först 1821 (d. 15 Sept.) för oberoende. Den provisoriska regeringen visste ej om den skulle ansluta sig till Mejico, Columbia eller Förenta staterna. 1822 sammanträdde en konstituerande församling, som d. 1 Juli 1823 offentliggjorde ett dekret, hvilket proklamerade de fem staterna Guatemala, San Salvador, Honduras, Nicaragua och Costa Rica såsom "De förenade staternas i Central-Amerika republik". Don Pedro Molina blef den förste presidenten, Guatemala förbundsstaden. De båda första kongresserna (1825 och 1826) försiggingo lugnt och fredligt; men kort derefter uppstodo rörande skattefrågan tvister mellan det aristokratisk-klerikala partiet, som bestod af de rika gammalspanska familjerna, med hufvudsäte i Guatemala och presidenten Arco i spetsen, samt det demokratiska elementet, med hufvudsäte i San Salvador och general Morazan till ledare. Ett krig började, hvari det senare partiet vann seger. Morazan intog Guatemala d. 13 April 1829, valdes till president och sökte genom åtskilliga reformer förbättra ställningen i landet. Men han egde ej makt nog att betvinga partierna, och snart upplågade åter ett inbördes krig, hvilket nådde sin höjdpunkt 1838, då Carrera, en mestiz, trädde i spetsen för en hop indianer och mestizer samt genomströfvade under plundringar och ödeläggelser än den ena, än den andra delen af unionen. Denna upplöstes formligen 1839 i fem republiker, motsvarande de ofvannämnda staterna. Visserligen försökte Morazan ett par år senare att med våld återställa federativstaten och samlade för den skull 1842 i Costa Rica en liten här, men han omringades snart af insurgenterna, tillfångatogs i Cartago och sköts i San José (d. 15 Sept. 1842). Ett nytt unionsfördrag mellan Central-Amerikas stater, med undantag af Costa Rica, kom till stånd d. 7 Okt. 1842, men upphäfdes redan i Febr. 1843. Ett försök, som 1851 gjordes af republikerna Honduras, San Salvador och Nicaragua, att tvinga Guatemala att biträda en konfederation, som de slutit sins emellan, hade till följd de förbundnes nederlag (d. 2 Febr.). Det sista försöket till en konfederation gjordes d. 17 Febr. 1872 i Salvador.