Cerium

Cerium l. Cer, kem., metalliskt grundämne, hvars oxid 1804 upptäcktes samtidigt af Klaproth i Tyskland samt af Berzelius och Hisinger i Sverige. Den förstnämnde kallade oxiden "ochroit-erde", de senare benämnde grundämnet cerium, efter den kort förut upptäckta planeten Ceres. Cerium hör till de sällsyntare grundämnena och förekommer såsom beståndsdel i flere mineral, bland hvilka cerit är det för cerium-föreningars erhållande mest använda. Cerium ledsagas nästan alltid af två, af Mosander upptäckta, metaller: lantan och didym. Den af Berzelius och Hisinger framställda oxiden var i sjelfva verket en blandning af de trenne metallernas oxider. Metallen cerium har man först nyligen erhållit i större stycken och i rent tillstånd. Den är smidig, liknar jern, har 6,6--6,7 egentlig vigt, smälter lättare än silfver, är lätt antändlig och förbrinner med starkt eldfenomen. Metallen angripes föga af vatten, men lätt af syror. Dess atomvigt är 138 och tecknas Ce. C. hör till de fyratomiga grundämnena; dess oxid är Ce₂ O₂ och bildar ett citrongult pulver. Med några syror ger det gula salter, som lätt förlora syre och derigenom förvandlas till ceroxidulsalter, härstammande från ceroxidul, Ce O₃. Dessa äro mycket beständiga och färglösa samt hafva sammandragande, söt smak. Cerium räknas till jordmetallerna. P. T. C.