Chatterna, en forngennansk folkstam i vestra Tyskland kring floderna Fulda, Eder och Lahn. I s. v. sträckte sig deras område till berget Taunus, i n. ö. skildes det af floden Werra från cheruskernas land. Plinius d. ä. räknar chatterna till "hermiones". d. v. s. den sveviska hufvudgrenen af den germanska folkstammen. Enligt Tacitus ("Germania", kap. 30--31) voro de ett kraftigt, härdadt och mer än de andre germanerna lifligt folk, som derjämte med tapperheten förenade klokhet, ordning och krigstukt.
Hos dem var det allmän plägsed, att ynglingarna läto skägg och hår växa, till dess de dödat en fiende. Dessförinnan buro de tappraste af dem äfven en jernring, liksom åläggande sig sjelfva en neslig boja. Dessa ynglingar bildade en utvald krigareskara, som under striden gick i spetsen för hären och äfven under freden behöll sitt krigiska skick. De egde ej egen gård, utan åtnjöto fritt underhåll af dem bland sina landsmän, som de besökte. Chatternas hufvudort var Mattium (det vid Fulda belägna Metsungen?), som 15 e. Kr. intogs och uppbrändes af Germanicus. De krigade ofta med romarna och försvarade mot dem sitt oberoende. Efter Frankiska förbundets uppkomst, omkring midten af 3:dje årh., räknades chatterna till frankerna (se d. o.). Ännu i slutet af 4:de årh. (vid Arbogastes' härnad mot frankerna år 393) bestodo de som särskildt fylke. Man har i nyare tider ansett dem för hessarnas stamfäder, och i sjelfva verket utgjordes deras område af större delen af Hessen; men namnet hessare kan dock, enligt nyare språkforskares åsigt, ej härledas från namnet chatter. S. F. H.