Cherokees

Cherokees [tjäråkis] l. Cherokeser, nordamerikansk indianstam, hvilken ursprungligen bebodde det område af Nord-Amerika, som nu upptages af staterna Alabama, Georgia, Mississippi, Tennessee och vestra delen af Florida. Till en början lefde stammen och de engelska kolonisterna i sämja; men längre fram uppstod mellan dem en fejd, som å båda sidor fördes med omensklig grymhet och slutade 1761 med stammens underkufvande. Mot slutet af det nordamerikanska frihetskriget slöto cherokeserna sig till engelsmännen, men besegrades af republikanerna. 1819 utvandrade en del af dem till Arkansas, och 1838 tvangs återstoden -- på ett par hundra när -- att slå sig ned uti Indianterritoriet, i hvars norra och östra delar cherokeserna bebo ett område af omkr. 40,000 qv.-kilom. (730 qv.-mil). Deras antal uppgick 1853 till nära 20,000 och 1873 till 17,217 personer. Af alla Nord-Amerikas indianer hafva de gått längst i civilisation. De ega ett särskildt skrifsprak och fasta bostäder; de drifva åkerbruk och boskapsskötsel jämte åtskilliga handtverk. Dessutom hafva de sina egna lagar och en skrifven republikansk författning. En del af dem talar engelska språket och bär europeisk klädedrägt. Missionärerna hafva bland dem arbetat med stor framgång, hvarom åtskilliga kyrkor och skolor vittna. Cherokeserna ega till och med en tidning. (Jfr Indianterritoriet.)