Chittor

Chittor (Tjittor, Chittorgarh l. Tulaiti), stad i vasallstaten Udaipur, Radjputana, Indien, vid vestra änden af Chittorbergen och vid jernvägen till Adjmir. Omkr. 7,000 innev. Det är egentligen en stor by, kallad Tulaiti, vid vestra foten af citadellet och den gamla staden Chittorgarh. Klippan, som bär citadellet, har en absolut höjd af omkr. 550 och en relativ af omkr. 120 m. Citadellet upptager en areal af 280 har. och den detsamma omgifvande, krenelerade, med stora, runda torn försedda muren har en längd af 11 km. På klippan finnas ett trettiotal dammar l. reservoarer och en källa, som springer fram på vestra sidan. Tre vägar leda upp till citadellet, deri vestra försvarad af 7, nu raserade portar, den ena ofvanför den andra. Några hyddor, gömda i det inre af detta ofantliga citadell bland ruiner af palats och tempel, representera det forna C., »jordens solskärm», Indiens stolthet. Thomas Roe, britisk ambassadör vid Stormoguls hof i början af 17:de årh., berättar, utan tvifvel med stor öfverdrift, att det hade 100,000 stenhus. Men denna öfverdrift är förklarlig, om man betänker, att det än i dag har icke mindre än 300 mer eller mindre väl bevarade hus. De äldsta äro Tuar Chitrang Moris, stadens grundläggares, palats, det lilla citadellet på nordvestra delen af platån samt Khovaçin Stamba (»ryktets torn»), en fyrsidig prisma af 23 m. höjd med 9 m. diameter vid basen och 4,6 m. upptill, betäckt med djaina-figurer. Tod fann ett inskriftsfragment, som angaf ett datum motsvarande år 896 af vår tidräkning. Äfven på många andra ställen i ruinerna finnas djaina-inskrifter, den äldsta från år 755. Bland öfriga byggnader märkes särskildt Khirat Khumb (»segerns torn»; från tiden närmast före 1515), likaledes en fyrsidig prisma, af 37 m. höjd, delad i 9 våningar och prydd med tusentals statyer, representerande hela den hinduiska Olympens gudaverld. Denna till utseendet ointagliga fästning, som i mer än 700 år var Mewars hufvudstad, intogs och plundrades tre gånger: 1303 af kejsar Ala-ud-din, efter 12 års belägring, omkr. 1537 af Bahadur Bajasid i Gudjarat och slutligen 1557 af Akbar. Minnet af dessa belägringar är ännu lifligt hos radjputerna, och deras högtidligaste ed aflägges »vid C:s sköfling».