Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Chor

Ämne: Musikinstrument · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 315 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Chor (Kor) l. Chör (Kör; Grek. chros, Lat. chorus), musikt. 1) På tangent-instrument (klavér, orgel) alla de till en tangent hörande strängarna eller piporna. Så t. ex. kallas ett piano trechörigt, om en hammare anslår tre (likstämda) strängar. -- 2) Förening af flere personer till gemensamt föredrag af ett sångstycke, antingen för mansröster (manschör) eller fruntimmersröster (fruntimmerschör) eller bådadera (blandad chör). Stundom användes ordet äfven om en förening af flere instrument: blåschör, stråkchör o. s. v. -- 3) Ett sångstycke, som utföres af flere personer gemensamt. -- De antika chörerna äfvensom medeltidens före Hucbald (10:de årh.) sjöngos enstämmigt, antingen unisont eller i oktaver. Stadier i den flerstämmiga chörens utveckling äro mensuralmusiken, figuralsången, nederländarnas polyfona a-cappellamusik, Palestrinas och de öfrige äldre italienarnas mässor, lutherska koralen, Bachs och Händels oratorier, Glucks operor m. m. -- I 19:de årh. utöfvas chörsången -- som förut mest idkades af betalta sångare -- mycket af dilettanter, och numera gifves det knappt någon större stad, som ej eger sina yrkes-sångföreningar eller sitt filharmoniska sällskap. A. L.

Hos forntidens greker (och romare) förstods med chor ett antal personer, hvilka med sång och dans, eller endast med dans, beledsagad af instrumentalmusik, uppträdde vid de religiösa festerna eller andra högtidliga tillfällen. Chorsången och chordansen var tidigt och med förkärlek odlad i synnerhet inom den doriska stammen, och alstren af grekernas s. k. doriska lyrik, hvilken nådde sin högsta fulländning i Pindaros' sånger, voro alla ämnade att utföras af sjungande och dansande chörer. Dansrörelserna bidrogo dervid väsentligen att på ett åskådligt sätt framhålla det rytmiska i kompositionen, och den i densamma rådande strängt symmetriska anordningen tydliggjordes ytterligare genom chörens fördelning i två halfchörer, hvilka i vexelsång utförde de hvarandra motsvarande partierna (strof och antistrof). Sin i konstnärligt hänseende betydelsefullaste utveckling erhöll chörsången inom det grekiska dramat, hvilket sjelf hade uppvuxit ur de vid Dionysosfesterna brukliga chörerna. (Jfr Drama, Grekiska literaturen och Teater). A. M. A.